Röda Kvarn: Flygmalajen till häst.
Det var lapp på luckan vid premiären i går på Röda Kvarn, och en ungdomlig publik, där det militära inslaget var övervägande, hade ohejdat roligt åt den sprallige flygmalajen George Formbys tokroligheter. Och man skall allt vara obotligt tungsint eller surmulen för att inte ryckas med i den allmänna glädjen, ty denne flygmalaj har ett smittande glatt humör och en rörlighet, mot vilken allt annat nästan verkar stillastående, allrahelst när han får tag i en bil eller en häst, då farten rentav är mördande, och kommer därtill hans uppsyn, i vilken enfald och illmarighet, blyghet, räddhåga och mod växla i skön blandning — ja, då inser man fuller väl, att det är en figur, som har alla förutsättningar att sätta fart även på skrattmusklerna. Naturligtvis är det fråga om fars med en sådan underhållnings mer eller mindre tokroliga lustigheter och vansinnigheter, men ”Flygmalajen till häst” kan rentav även betecknas som en spännande historia, i det att filmens klimax utgöres av en steeple chase, som bör göra hippologerna varma om hjärtat. Som sagt. Det var jubel i salongen, som t. o. m. tog sig uttryck i applåder. Vad göres oss då mera vittne behov.
Ett par utomordentliga S. F.-kortfilmer inleda, den ena betitlad ”Fälthygien” och upptagen av försvarsstabens filmdetalj, medan den andra ger några glimtar från en filmexpedition till Sundaöarna och jakten efter ”draken på Kommodo”, ett av jordens sällsyntaste djur.
Högintressanta saker.
W…
Hansa: Tills vi mötas igen.
De träffas på en bar i Kina — han, en mördare som har många år att vänta i fängelset, hon, dödsdömd av sina läkare — och de återförenas på en luxuös passagerarångare i Stilla havet. Under de korta dagar färden varar spirar där upp en kärlek, som får en säregen färg och intensitet mot den ödestyngda bakgrunden. Båda veta hur snart allt skall ta slut och man tar därför tillvara varje ögonblick med hektisk iver. Under hela resan arbetar hans hjärna med att planlägga ett flyktförsök undan den detektiv som följer med honom på båten och det saknas således ej heller spännande och äventyrliga moment.
Men filmen lever i alla fall högst på den vackra romantik som är invävd’i berättelsen, den är av sådant slag att-man tjusas och gripes och den är sympatiskt och mänskligt utformad. Merle Oberon spelar den kvinnliga huvudrollen: Denna har många likheter med Bette Davis roll i ”Seger i mörkret” men Oberon är ändå vackrare och älskligare. Hennes manlige partner är George Brent, som också gör en fin prestation och andraplansrollerna äro i goda händer. Skojaren Frank Mac Hugh är åter med och lockar skrattsalvor från publiken så fort han visar sig. Pat O’Brien spelar rollen som detektiv.
Det är som nämnts en särdeles romantisk historia men den är så skickligt berättad att det ändå inte synes bli föf mycket av det goda. De äventyrsfyllda momenten stickas in med lämpliga mellanrum och ur regisynpunkt är filmen i toppklass.
”Tills vi mötas igen” är en vacker film som de flesta besökare säkerligen bli tilltalade av och vi rekommendera den gärna. Det förekom något förspel men vi minnas ingenting av det — på grund av Merle Oberon.
Herz.
Regina: Sången om Donau.
Detta är förvisso en film för alla musikälskare — åtminstone den: delen av dem, som gillar zigenarmusikens romantiska o. smekande tongångar. Handlingen däremot är tämligen ordinär och kretsar hela tiden kring det heta zigenarblodet, som yttrar sig icke blott i sjudande kärleksséener utan även i våldsamma uppträden. med bl. a. ett mord som följd. Mordet i fråga åstadkommer f.. ö., att hjälten drives bort från stammen och i Budapest blir ”upptäckt” av en sångpedagog samt engageras vid. en av stadens förnämsta dansetablissement. Hans kärlek till det fria zigenarlivet driver honom emellertid ut på vägar och stigar igen.
Det är dock som sagt musiken, som gör filmen så njutbar. Alfred Rode’s berömda zigenarorkester svarar främst för den detaljen och gör det givetvis med den äran. Hans tolkning av t. ex. ”An der sehönen, blauen Donau” har en säregen charm, som är svår att beskriva men som på ett alldeles särskilt sätt talar direkt till hjärtat. Bara det att iaktta hela orkesterns strålande spelglädje är f. ö. ett sant nöje. I filmen förekommer dessutom en rad tjusiga zigenarromanser — bl. a. Mustalainen, sjungen av José Noguero, som har en grann röst med den insmickrande timbre, som just passar till den här sortens musik. Filmens schlager ”Sången om Donau” är också en vacker sak. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Madeleine Sologne, som förträffligt framställer en av vandrarfolkets mera otämda döttrar.
Som förspel visas en mycket vacker bildserie från franska atlantkusten, varjämte Paris” stora symfoniorkester spelar ”Ungersk rapsodi nr 2” — även det en godbit för den musikaliske.
Programmet .kan rekommenderas.
Ted.
Dagens program:
Roxy: Karusellen går.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 31 Oktober 1940
N:r 253