ha vi under sistlidne Februari månad flere gånger egnat vår uppmärksamhet, då det kom till vår kännedom, att de stackars menniskorna kunde befaras lida brist på det mnödvändigaste till följd af isinstängning. Som man torde minnas, hade våra påpekanden till följd, att ångaren Argo slutligen beord rades till Sandön med: proviant.
Vi ha i dag haft tillfälle att kasta en blick in i förhållandena på den ogästvänliga ön under de gångna månaderna och det synes, som om särskildt de förhållanden, under hvilka en del af arbetsstyrkan fått släpa fram sin tillvaro, vore egnad att ännu en gång tarfva några ord.
Såsom vi för några dagar sedan kunde omtala, begåfvo sig tio af timmerhuggarne i’ öppen båt från Sandön hit öfver. Dessa ha i går afton anländt till Visby och det är deras berättelser, hvilka förefalla fullt trovärdiga, som ligga till grund för nedanstående.
Det synes, som om huggningen af timmer och slipers på Sandön skulle äga rum för trävarufirman A. V. Möllstadius i Söderhamn räkning. I början af Oktober i fjor engagerades genom en agent en del norrländingar af firman för att intill midten af April detta år deltaga i skogshygge på Sandön och sedan, om de så önskade, intill 15 Juli vara behjälpliga med virkets lastning å fartyg.
Man lofvade dem god arbetsförtjänst samt resa fram och åter på arbetsgifvarnes bekostnad. Ej mindre än 27 man afreste 21 Oktober från Söderhamn till Sandön och började i slutet af samma månad arbetet. Emellertid hade en af arbetsförmännen också anskaffat folk, så att styrkan från början var för stor och följden häraf blef, att tio man af de i Söderhamn upptingade snart nog entledigades med tillsägelse att de finge taga sig derifrån bäst de kunde. Någon afräkning ville man icke gifva dem. De förklarade då att de ej kunde gå in på detta och fingo då äfven delvis återupptaga arbetet, men 11 sistlidne Februari fingo de åter sitt afsked och detrådet att »på något isstycke försvinna från ön.» Man hade knapt proviant åt den arbetande styrkan, mycket mindre åt dem, hvadan deras rationer indrogos: Alla deras försök att få en uppgörelse tillstånd blefvo utan resultat: de voro lemnade åt sig själfva. I fjorton dagar lefde de på rester af salt sill och torrt bröd — den enda föda de hade — och när Argo anlände befallde man dem att medfölja ångaren — utan uppgörelse. Men de vägrade fortfarande att göra detta. Då nöden stod för dörren, fingo de af fyrbetjäningen köpa omkring 3 kilo salt fläsk, hvarpå sex man sedan hade att lefva i ytterligare två veckor. Något bröd ägde de ännu. Efter denna tid ha de måst för sina besparingar af arbetsförmännen tillhandla sig det allra nödtorftigaste i matväg, men slutligen måste de, för att ej svälta ihjäl, begifva sig bort, fortfarande utan att ha fått sina räkningar uppgjorda. De sågo ganska medtagna ut och voro nu alldeles utblottade. De stackars menniskorna beklagade sig bittert öfver att på detta sätt hafva blifvit lockade från säkra arbetsförtjänster i hemtrakterna ut på äfventyrligheter, och detta genom förespeglingar om guld och gröna skogar. Dock tycktes de ej vilja så mycket lasta den firma i Söderhamn, som engagerat dem, utan fastmer dess ombud i Stockholm, hvars namn uppgafs vara Granberg — mera visste de ej — och hvilkens order arbetsförmännen på Sandön sagt sig följa då de afskedade dem, De medgåfvo, att arbetsstyrkan varit för stor, men det vore ej deras fel, och nog synes det vara egendomligt handladt, af hvem det nu vederbör, att föra en mängd folk ut till en obebodd ö midt i vintern och sedan lemna dem vind för våg, utan alla resurser.
Man borde i det allmänna rättsmedvetandets namn kunna fordra en förklaring häröfver — om den kan gifvas.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 April 1895
N:r 53