(Vårtingets andra sammantråde vid Allekvia 11 Febr., ordf. häradsh. Dömle).
Förklaradt hvilande på framtida anmälan blef äktenskapsskilnadsm ålet mellan urmakare O. A. Lindlöf och hans hustru Catharina Lindlöf, alldenstund den förstnämde, kär., icke stält laga ombud för sig att föra hans talan och svar. icke ingått i hufvudsakligt svaromål.
Bestred ansvarsyrkandena gjorde inspektor G. Sundén å Rosendal i förnt refererade mot honom väckta åtalet för djurplågeri, i hvilket föröfrigt icke förekom något nytt. Svaranden vidhöll hvad han vid föregående behandling af målet anfört, att han icke gjort sig skyldig till djurplågeri; utslag å 4 sammanträdet.
— Ett liknande mål mot hemmansägare Oskar Dahlström, Nickarfve i Hejdeby, som äfvenledes förut förevarit, men hvarvid svar. icke kom tillstädes, uppsköts, då han nu förnekade befogenheten af angifvelsen, till 4 sammanträdet.
Man och hustru. De hade varit gifta i 4 år, arb. Anton Larsson, Gurpe i Kräklingbo, och hans hustru Anna Maria Larsson, då han en dag i Mars 1892 plötsligt kände sig dragen till den fjärran vester och emigrerade. Två små arfvingar hade hon dessförinnan gifvit honom som underpant på deras så i ett nu afbrutna förening. Ett par år dröjde han derute, och när han sistlidne julhelg hemkom, hade hon 3 månader förat framfödt en liten verldsmedborgare, något hvarom han i bref Underrättats. Att det icke var någon uppdiktad historia, det fick han nu veta vid hemkomsten. Det gick honom också så djupt till sinnes, att han stämde henne för äktenskapsbrott med yrkande om skilsmessa.
Der i korthet innehållet af en liten roman, hvars sista kapitel nu skulle utspelas vid tinget.
Den instämda. personligen tillstädes, erkände sitt felsteg. Rätten ansåg emellertid att det skulle lagligen styrkas med vittnen eller med skriftligt intyg att svar. under sin mans bortovaro framfödt ett oäkta barn.
Målet förekommer fördonskull åter nästa sammanträdet.
För olofligt tillgrepp stod arbetaren Karl O. Andersson Klintegårda i Veskinde, tilltalad, hvarvid de två vid tinget närvarande målsägandena, hemmansägarne Norrby och A. P. Andersson skulle fått släppa till, den förstnämde körn och hafre från sin lada, och den senare sin porte onnä, en flaska konjak, spik m. m.
Sedan svar. fått redogöra för sina lefnadsförhållanden, hvarvid upplystes att han icke kunde skrifva, läste med svårighet innantill till följd af att han i barnaåren åtnjutit för knapp skolundervisning, samt att han var gift sedan några år tillbaka, vidtog förhöret.
Känd i hemorten såsom icke så särdeles nogräknad af sig skule svar en natt i Nov. ha tagit sig en promenad in på Norrbys ägor och då han funnit en lada olåst, hade han gått in och försett sig med 4 säckar småkorn och en säck hafre, alltsammans värderadt till 31 kr. En säck korn hade han sedermera skickat till Lummelunda för att sälja, hvarvid kommit i dagen att säcken var märkt med Norrbys namn och att innehållet befans vara just sådant korn som Norrby ägde. Vid polisförhör inför t. f. länsman Jacobson hade också svar. erkänt att hån sålt korn, men förklarade att säcken hade han en gång fått till låns af kär. och kornet hade han köpt likaså konjaken, hvilket han äfven nu vidhöll.
— Hvar köpte ni kornet? frågade domaren.
— I stan.
— Af en »okänd», natuligtvis?
— Ja…
— Kunde tro det, det är så vanligt. Nå, ni erkänner således icke att ni stulit kornet?
— Nej.
Hos den andre målsäganden, A. P. Andersson, skulle svar. för åtskilliga år sedan varit i tjänst; tillgreppet af portmonnän skulle ha skett under eu åktor, antingen i staden eller på vägen till Nors.
Det var lördagen 29 sistlidne Nov. Kär. hade bedt svar. om hjälp Vid något arbete och sedan skulle han ha skjutsat honom till Visby, der kär. under uppehållet tog sig för mycket till bästa och dessutom bjöd både svar. och några andra. Äfven hade han köpt sig litet konjak för att ta med sig hem. I en affär härstädes hade kär. vid ett tillfälle stjälpt ut sin portmonnä på disken; den hade innehållit omkring 37—39 kr., hvilken samma som sagdt han skulle förlorat antingen i staden eller under hemresan på aftonen. En butelj konjak, spik m, m. hade antagligen samtidigt fråntagits honom.
— Erkänner ni då denna förseelse?
Nej, det kunde icke svar., han bestred på det bestämdaste.
Domaren:
— Hvad känner kär. till i den här saken?
Den tilltalade:
— Jo, de’ va så att han der (pekande på svar.) tjänat, hos mig för en del år sen…
Allmänne åklagaren:
— Tyst, Andersson, skall jag berätta har det gick till. Andersson var rusig …
— Naj, se de’ va ja inte…
— Han föll omkull 4—5 gånger, sade svar.Sedan länsman Jacobson redogjor: för förloppet, deraf icke utröntes hur stölden tillgått, anförde han att svar. från 29 Nov. till 8 dugar före jul haft mer pengar än han kunnat göra reda för, som också framgick af förhöret. En del skulle han emellertid fått af hustrun, som förtjänat för arbete till julen, och 20 kr. hade han lånt af några bekanta arbetare, Florin och Blom.
Då svar. som nämdt nekade äfven för denna stöld uppsköts iålet till nästa smtr., första dagen, då svar., å hvilken yrkad:s häktningsåtgärd, som dock icke nu kunde bifallas, skall vara tillstädes vid hämtnings påföljd.
I målet mot husbondesonen Ludvig Gahnström, Lauritze i Ala, angående våld mot länsman Boberg hördes ytterligare några vittnen. Ett hade kommit in till B., hvarvid denne skulle frågat svar., som vid tillfället var inne i ett ärende hos honom, om det var med sluten knif, han slog till honom, hvarpå Gahnström skulle svarat ja.
Detta bestred svar.; vittnet hade bevittnat hans namnteckning, men om någon knif hade det icke varit tal.
På vägen mellan Lauritze och Kräklingbo hade ett annat vittne, Jakob Larsson, samma dag våldet skulle begåtts mött G., hvilken då hade sagt sig vara på väg till länsman Boberg, den han skulle klå.
Något mer i sak förekom icke. Åklagaren vidhöll förut gjorda yrkanden om ansvar epligt 10 kap. 5 § strafflagen.
Svar. bestred; yttrande på 4 sammanträdet.
Hemfridsbrott skulle arbetaren Oskar Melander, Varplösa i Björke, natten mellan 26—27 sistlidne December begått hos Aug. Pettersson, Smidegårda i samma socken.
Ovänskap lär ha rådt mellan bägge par terna, något som dock icke kunde ge Melander anledning till att vid nämda tillfälle, då han bultade upp sin »gode vän» P:s fru, som förskräckt rusade upp ur sin sömn, att samtidigt slå in så många fönsterrutor han i sitt berserkaraseri kunde komma öfver, tyckte P. och stämde honom till tinget.
Svar. kände dock ledsamt nog icke till »något hemfridsbrott»; sin vän P. hade han icke besökt sedan i somras, och bestred för denskull på det lifligaste hela angifvelsen.
Uppskof till 4 sammanträdet, då svaranden skall vara tillstädes vid 10 kronors vite.
En rapphöna hade drängen Edvard Hedin i Hejdeby skjutit sistlidne trettondagsafton i Olarfve.
Som det var förbjuden tid, och svar. genom ombud erkände, faller utslag vil 4 sammanträdet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 Februari 1895
N:r 25