Vintersolen strålade i går från den klara himlen, mildrande frosten, när klockorna från domkyrkans torn begynte ringa till tecken af att man samlades i sorgehuset i den hundraåriga bygnad, som utgjort Karl Johan Bergmans hem allt från barndomen, för att derifrån följa hans jordiska kvarlefvor på den sista färden.
Den gamle hänsofne hvilade bland blommor i sin kista. Hans kända drag hade ända in i döden bibehållit sig. Han låg der, icke mera trygg än förr, blott något mera blek.
Blommor i kistan, blommor rundt om. Du skulle kanske hafva sagt, om du sett denna i vintertid så rika skörd: »alldeles för mycket». Det hade varit likt ditt anspråkslösa väsen, du vördade gamle, Men det var kärlekens, aktningens sista gärd. Den var dig så väl unnad.
Hvile du i frid bland blomstren!
Klockan strax efter 2 på eftermiddagen satte sig sorgetåget i gång mot domkyrkan. Det öppnades af högre allmänna läroverkets samtlige elever, ordnade klassvis. Så följde likvagnen, de sörjande anförvanterna, en vagn med kransarne, och till sist begrafningsgästerna: stadsfullmäktige, lärarestaten, representanter för de föreningar och styrelser, den aflidne tillhört, m. fl. som stått i någon beröring med honom. Till tåget slöto sig dess utom talrika medlemmar af sällskapet D. B. V., Bollklubben m. fl.
Tåget gick genom Sankt Hansgatan, Norra Smedjegatan och Biskopsgatan fram till kyrkan. Öfverallt stodo väldiga skaror af allvarsamma åskådare, öfverallt voro flaggorna på sina höga stänger hissade endast till hälfetn.
Kyrkan var öfverfyld. Den blombhöljda kistan placerades på en katafalk i koret framför altaret. Den bars in under dämpad orgelmusik, och när den satts ned och processionen intagit sina platser, sjöng musikaliska sällskapets blandade kör från orgelläktaren Gounods stämningsmättade »Kyrie», hvarpå följde psalmversen »Jag går mot döden hvar jag går» Så trädde biskop von Schéele fram till kistan och höll följande högstämda, formfulländade griftetal:
I Guds, Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
»Allt kött är hö och all dess fägring är som blomstret på marken. Höet torkar bort, blomstret förvissnar, ty Herrans ande blåser derin; ja, folket är hö. Höet torkar bort, blomstret förvissnrar; men vår Guds ord blifver evinnerligen.»
Dessa ord som vi läsa i profeten Esaias fyrtionde kapitel, framställa för oss motsatsen mellan menniskans härlighet och den förgängelse, som hon är underkastad. I sanning, vi finna ju hos menniskan ett anlag för härlighet, liknande det hos vårens blyga blomma, men icke hos alla når detta anlag sin utveckling, likasom det ock kan vara af skild natur och olika till sin grad. Menniskan är satt i verlden icke blott för att tolka naturens stum ma språk, utan ock för att omhulda denna natur till att prisa och lofva Gud, sin skapare. Menniskan är en del af naturen. Det gäller då, att hon låter själen beherska det jordiska lifvet, det andliga genomtränga denna själ, på det att hon måtte kunna bidraga till att skapelsen fyller sin bestämmelse. Villkoret härför ligger deri, att hon blir delaktig af det, som bibringar henne detta högre andliga lif och hvilket, såsom det heter i ingångsspråket, är Herrans ord, som blifver evinnerliga. Detta Guds ord finnes jämvälinaturen, Den fagra blomman som doftar så skönt, täljer oss Guds godhet, stjärnan, som tindrar på det mörkblå fästet, sjunger Hans lof. Klart och i sin högsta fulländniug framträder det i Kristus Jesus, han som var utgången af Gudi I den mån detta ord får tända anden, blifver menniskan det, hvartill Gud bestämt henne, och hon kan då på samma gång bidraga att låta sin omgifning utveckla sig mot det föresatta målet.
Inför mina blickar hvilar här stoftet af en man, om hvilken kan sägas, att han på mer än ett område var Gotlands störste son. Det var förvisso en stor tanke Herren Gud tänkte, när han stakade ut denne mans lifsgerning. Hvad han i Herrans ögon kan hafva uträttat, derom tillhör icke oss att döma, men att erkänna hvad vi veta och hvad vi sett, det är vår plikt.
Det var med denne man satt likasom en gränssten mellan gammalt och nytt. Genom sin håg för bevarande af gammaldags enkelhet erinrade han oss om, att just den sunda enkelheten anknyter sig till svunna tiders resultat, på samma gång han med ovanlig framsynthet pekade hän på hvad som är mer än en blott form. Hos honom fans en ovanlig förening af praktiskt förstånd och ideel anläggning, Karl Johan Bergman visste att bedöma tingen efter deras yttre värde, på samma gång han förstod att tolka deras inre mening. Icke var han objektiv i detta ords egentliga bemärkelse, i det att han icke lät sig uteslutande bestämmas af en sak i och för sig, utan hans subjektiva anläggning lät allt framträda för honom i ljuset af hans egen kärlek. Hvad han älskade betydde för honom allt, och med stor härdighet visste han att föra det fram.
Hvad älskade han då? Helt visst icke färden, prålet, ej det som synes, men icke är. Familjelyckan i hemmet var det närmaste föremålet för hans kärlek och han önskade grunda detta hems sällhet på en ekonomisk basis. Alltid manade han vår tids flyktiga slägte att sträfva efter denna grund, utan hvilken det ideella icke kan rätt trifvas och blomstra. Han uttalade detta manligt icke blott, när det gälde individerna, utan framför allt då det rörde fosterön, som dock var hans kärleks korade brud. Han har sjungit och talat om denna ö som kanske ingen före honom, men han har ock verkat mycket, mycket till dess gagn. Vidare än så gick han dock. Han vidgade blicken hän öfver det stora fosterlandet. Patriot var Bergman som få. Jag vågar gå ännu ett steg. Han stannade icke härvid. Jämväl menskligheten såg han som det stora, allt omfattande brödraskapet. Men han visste ock att begränsa sig både i skrift och på den högre lärdomsskolans område. Jag trotsar någon att kunna beskylla mig för öfverdrift, när jag säger att sällan har någon lärare verkat med mera framgång än han bland ungdomen på denna ort.
Jag vet väl något som ligger bortom detta, djupare är detta och som Då samma gång står ofvan allt: Kärleken till Gud. Men om denna har ingen att döma annat än med hänsyn till dess yttringar.
Karl Johan Bergmaa är ett stort minne.
När jag här blickar ned och ser hans kallnade stoft hvila framför mig, är det, som om en ungdomsdröm komme åter. Jag drömde en gång helt längtansfullt att få se verlden och dess härligheter, och Herren har i sin nåd låtit denna dröm i rikt mått gå i uvpfyllelse När jag nu tänker på detta slocknade lif hvilket ligger som en afslutad saga framför . . . bakom oss, då är det som såge jag för min själ en vandrare, hvilken har för sig ett högt berg. Han längtar att från dess topp skåda de stora vidderna, men det kostar mödosamma fjät. Dock, han tager ett steg för hvarje dag, och till sist når han den bergspets, som heter lifvet. Kommen dit upp, kan hända han ser skuggorna lägra sig tunga rundt omkring, finner det mörkt och kallt. Men han hvilar sig några timmar, och i tidig väkt, då hornet kallar ut i den härliga morgonstunden . . . hur rikt och hur skönt ligger ej allt, hur fylla ej stora tankar hans håg! Från bergets topp skådar han i soluppgången en ej anad härlighet. Så sker det den, som gjort till sin uppgift att sträfva uppåt till andens höjder; för honom skall mycket vara att efter fullbordad vandring se. Efter natten kommer dag, solen går upp och för dess brand falla ändlighetens blomster af gräset och evighetens blommor spira fram, då lifvet blifvit rätt fyldt. Detta visste Bergman att skönt tolka i sången:
»Härligt är morgonens rosiga ljus med sin friska förhoppning,
Härlig är dagen, som höll löftet, oss morgonen gaf.
Härlig än mer-är den leende kväll, som kommer med svalka,
Kommer med smekande frid, mödornas ljufliga lön».
Dock, ännu ett afskedets ord från honom, den hänsofne, till eder, I anhöriga och vänner, I som sörjen, dock ej som de, hvilka intet hopp hafva, utan som veta att i Kristus ett återseende är beskärdt. Mån i följa det rådet, som han en gång gaf sin dotter. då hon vid altaret vigdes till himmelens brud. Han talade då, som om han anat denna stund. Det ord, som då gälde dottern, må det nu gälla maka, barn och saknande vänner:
»Gud skydde dig! I glädje och i smärta Håll, trofast städs, den Kärleksrikes bud!
Då har du frid och ljus uti ditt hjärta: Lätt blir din vandring. Tänk hvar dag på Gud!
Och när en gång de kallnat dessa händer, Som huldt och varmt nu räckas till ditt stöd, Då är du trygg, om blott, ehvart du länder, Du sökt i Gud ditt stöd f..r lif och död».
Härefter ströddes öfver den döde de tre skoflarne mull och jordfästningen försiggick enligt ritualet. Det herskade under hela akten i det stora templet allvarsfull högtidlighet, och mäktigt tonade psalmsången »Jag går till himlen hvar jag går. Innan kistan bars ut, sjöng kören från läktaren »Integer vitæ».
Så gick tåget långsamt genom den hvita snön ut till Nya kyrkogården, der den dödes sista hvilorum var uppkastadt i norra delen af griftstaden. Der sänktes kistan med sitt blomsterhölje ned i jordens frusna sköte, anförvanter och vänner egnade den aflidne den sista hedersbevisningen genom tre skoflar mull, och man lemnade kyrkogården och Karl Johan Bergman, återbördad åt fosterjorden, som han så varmt älskat.
Af den mängd kransar, med hvilka den döde hedrats, nämna vi:
En praktfull krans från Visby högre allmänna läroverk, på hvilkens breda hvita band lästes:
Carolo Ioanni Bergman — Egregio per IX lostra Preceptori — Pie — Praceptores schol& Visbuensis — Fuucti mun. Fungentesque.
Erudiens juvenes mores tenerosque refingens Quot bona condideris, semina quis numeret?
Exemplum nobis magnum. Tibi pramia digna, Si quod tu monstras usque sequemur iter.
(Till Karl Johan Bergman, den under 9 lustrer (45 år) verkande utmärkte läraren egnas vördsamt denna krans af Visby Allmänna läroverks lärare forne och nuvarande.
Ungdomens vördade lärare, barnens fostrare äfven,
Hvilken täljer ditt verk, räknar de frön du har sått?
Stort var det föredöme du gaf. Och bäst vi dig hedra,
Om vi följa de spår, du har trampat för oss)
En krans med band i de svenska färgerna från Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien.
Från Sällskapet D. B. V. en krans med blågula band.
Från D. B. V:s sparbank med inskriften: »Ett tack för femtioårig omvårdnad» — på svarta band.
Från Gotlands nation i Upsala med följande ord på svarta band:
Discunto javenes meritis assurgere tantis.
Post etiam mortem nobis doctor eris.
(Ständigt sträfva framåt ditt storverk skall ungdomen mana.
Och, fastän död, alltjämt du vår lärare blir:)
Från sjukhemsstyrelsen: Sjukhemmets stödjande och vårdande vän med minnesgod erkänsla.
Från lärarinnorna vid Visby högre flickskola: med vördsamt och hjärtligt tack för god vakt.
Från Visby Borgarförening: Vördnad, kärlek och tacksamhet.
Från Gotlands Allehandas redaktion.
Vidare kransar från anförvanter och vänner: en med »tack för faderlig huldhet», en med »ett kärleksfullt tack till svågern och oförgätlige vännen», från Elin och Karl Falkman, från Terese och Johan Hambraus, från Johau Gardell, från öfverste v. Hohenhausen med öfverstinna, från Matilda och Hj. Torpadie, från Hanna Stenberg med döttrar, från Lars och Sigrid Kolmodin med följande vers af den aflidne:
»Inga tårar, stoftet drömmer
Ljuflig dröm i jordens famn,
Och det trogna minnet gömmer
I välsignelse hans namn».
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 30 Januari 1895
N:r 17