med kyrkoherde S. J. Stengård 25—31 Aug. 1890.
Kyrkoherde Stengård har minst två embetsresor årligen att göra till Gotska Sandön enär denna ö ligger under Fårö pastorat. En sådan resa företogs som bekant af honom med kuttern Elida, tillhörande handl. Ekström å Fårö, förd af skeppar Lars Bogren; besättningskarlar voro P. Jacobson och J. Kahlström, alla från Fårö.
Färden verkstäldes från Telleviken, norr om Ekeviken på Fårö 25 Augusti kl. 7 f.m.
med god frisk vind. Ankomsten till Gotska Sandön skedde samma dag kl. 2 e.m., då S.
genast gick i land. Som ingen hamn finnes å ön, få alltid till ön anländande farkoster, som ej lätt kunna dragas på land, ligga för ankar långs kusten, ombytande plats vid minsta vindförändring, hvarför besättningen alltid måste ligga ombord. De följande dagarna och nätterna blefvo emellertid oroliga och stormiga, hvarför ankaret måste lyftas flera gånger och flyttning ske der det ringa lä kunde erhållas, som den lilla nästan runda och midt i hafvet liggande ö kunde erbjuda.
Så kom torsdagen 28 med fin bris från ost, men med disig luft. Kyrkoherden Stengård gick då ombord, åtföljd af fyrmästare Bourgström, som ämnade sig iland på Fårö för att besöka anhöriga; de gingo ombord å vestra sidan af ön vid s: k. »Bastustain» kl. 6 f.m, Ankaret lyftades, seglen tillsattes och kurs styrdes åt Fårö. Komna omkr. 8 sjömil från ön möttes de af sydlig vind, då kursförändring måste ske, och ändrades till S V till V. Efter en kort stunds segling och utan något nämvärdt förebud utbröt en orkan från V, VN V, som nästan ögonblickligen öfverhöljde den lilla farkosten med skum och fradga, åtföljd af ett piskande regn och halfmörker. — Seglen blefvo emellertid nästan lika hastigt nedfirade, rodret ögenblicken omkastadt, hvarefter den lilla farkosten för topp och tackel följande den vreda vinden började en kamp mot densamma och det vilda fräsande hafvet, med sina högt toppande böljor, som ej kan beskrifvas utan bör ses för att kunna fattas. Den lilla farkosten, som endäst är af omkr. 6 registertons drägtighet, visade sig emellertid, styrd af en van hand fullt vuxen att upptaga den! svåra kampen; den hoppade så lätt på böljornas toppar, så skickligt mötande hvarje våg, att ej en enda ordentligt fick skölja hennes däck.
Emellertid försökte man uppnå Sandön igen och der om möjligt söka lä, som ock skedde efter 3 1/2 långa timmar, då ankaret kastades midtför »Franska bugten» (på S Osidan) på 7 famnars vatten; landbrotten bröto då på 5 famnar. Sedan på qvällen ombyttes plats emellan »Kyrkudden» och Skälndden, då fyrmästare Bourgström och kyrkoherde Stengård gingo i land på ön, vid hvilken landstigning en person nära hade fått tillsätta lifvet.
Kampen mot elementens raseri var lyckligen öfverstånden, ingen skadad och den lilla farkosten hade häfdat sitt avseende som en af de utmärktaste sjöbåtar.
På Sandön hads2 orkanen efterlemnat ganska betydliga spår af afbrutna och kullvräkta träl, sönderslagna båtar m. m. Lördagen derpå ingick med fint väder, då kyrkoherden Stengård åter gick ombord, då ej åtföljd af fyrmästare Bourgström, men af handl. K. Fr.
Smitterberg Fårösund, som ditkommit under gårdagen med sin kutter, och resan liksom föregående torsdag började med fint väder tills på e.m. vid 3-tiden, då det började friska i från NO med disig luft. KL 4-tiden började det regna med tilltagande vind från NO som slutligen öfvergick till storm med tilltagande hög brytande sjö. Då Fårölandet ej blef fullt synligt till följd af regntjockan, måste kastas bi för att ej komma för nära land och ännu en svår natt måste utkämpas på det oroliga hafvet, med den tillika oroliga tanken att hafva land och klippor i lä och ej med så noga beräkning hvar man befann sig.
Olycka hade emellertid nära händt under natten, ty vid 2-tiden ropades plötsligen af den vid masten stationerade »karlen»: »bränningar strax i lä och förut».
Långhammars hammare var för nära angjord och den kala klippstranden tycktes vara bereddd att mottaga sitt rof, men en qvick manöver med roder och segel och den lilla farkosten, utmärkt lydig att vända sin bog mot sjö och våg, så att skummet yrde högt öfver dess lilla däck, aflägsnade sig från det farliga grannskapet.
Då ej Ekeviken kunde angöras länsades öster om Fårön kring fyren och under Gåsemora, der ankaret kastades och kyrkoherden Stengård och handl. Smitterberg ilandsattes, bägge genomvåta och frusna efter en svår natt isynnerhet den senare som hela natten vistats på däcket vid manövreringen af seglen. På söndagsmorgonen vid 7-tiden var ändtligen fullbordad denna både för passagerare och besättning besvärliga resa, som nog länge torde komma att lefva i friskt minne på Fårön — ty der ansågs kuttern med sin besättning förlorad.
Högst få ha kännedom om denna vidrörda Sandöns beskaffenhet. Den äricke, som mången föreställer sig, ett enda flygsandsfält eller öppna sandkullar. Den är visserligen liksom med ett bälte kringgjordad af öppa? flygande sandkullar, som nu till en del hålla på att besås men innanför denna gördel finnes yppig, tät, växande tallskog (omkr. 5,000 tlnd) och härliga löfskogur deribland ek, björk, asp, hassel, som uppnå väldiga dimensioner. Ön skulle derför med dess höga läge öfver vattnet, med förbättrade kommunikationer, kunna blifva ett första klassens sanatorium.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 September 1890
N:r 136