Från Visby horisont.

Vårkväll vid Stranden.
Nene på Strandpromenaden en kvällstund, när solen börjar sänka sig mot horisonten i väster, en kvällstund i månaden maj. Vårens grönska har brett sin slöja över marken och, fastän ännu fullständigt genomskinlig, över träd och buskar. Vågorna sjunga i dämpat sorl mot strandstenarna. Havet, det stora oändliga, leker med solstrålarna, griper dem, gungar dem på sina böljor och bygger av dem en dallrande väg av bländande guld långt, långt bort, ända till salen själv.
Mot staden, mot vardagens gråa tillvaro står strandmuren som ett obetvingeligt skyddsvärn. Ty arbetsdagen är slut. Genom Kärleksporten kommer den ene efter den andre av vardagens barn. De hava fyllt dagens plikter. Men deras själar längta efter en smula sol och skönhet efter arbetsdammet. Och finns det väl något mera rogivande, någon plats mera helgad åt vackra drömmar och stämningar än en lugn vrå därnere, mitt i vårens späda grönska med muren bakom och havets ändlösa framför. Sifferkolumnerna, som legat framför ögat timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, tills de präntats in i medvetandet såsom uthuggna i sten och mot vilka sedan travaga nerver slitits natt och dag, plånas ut och blekna bort, när vårens friska fägring tjusar ögat och dess rena luft fyller bröstet Morgondagens omsorger, som hopats på varandra indöv den jäktande och trägne arbetarens pliktkänsla, träda för en stund åt sidan, når milda vårvindar varligt blåsa in i själens gömmor.
Drömmarnas höra ju våren och unga sinnen till. Och den glittrande lättan vågen av solljus, som från vandrarens fot sträcker sig ut till havets yttersta rand, leder den icke rakt in i drömmarnas värld? Långt borta måste den ligga. Men aningen letar sig ändå dit. Våren föder längtan till någonting obestämbart vackart, som måste finnas bortam synranden, långt bortom havet. Där vinkar en värld, som skall kunna måtta hungerkänslan i bröstat. Drömmen säger, att det är lyckans land, som ligger där. Men emigrationsproblemet är svårlöst. Ty när drömmaren vill fara dit bort, så märker han, att han är en stackars vingklippt fågel.
Det är så med drömmar. Deras lycka varar blott, tills man hinner vakna. Men så böra vi också taga vara på de vackra drömmarnas tid.
Drömmarnas ideal kunna antagligen mer eller mindre väl förkroppsligas i olika gestalter eller bilder. Kanske kommer drömmen för en och annan rent av vandrande promenaden fram i ljus vårdräkt eller i studentmössa. Och om tvänne drömmar mötas — ! Då blir en väg aldrig så lång, att den icke är värd att vandra — ledde den så ända ut i Åhsbergska hagen. Då blir vårens ljusa fägring ändå blott en svag reminiscens av de fagra drömsynerna och dess ljuva känslor intet, som räcker att delas med andra hungrande. Då blir våren något, som är lagom att alldeles ensamt njutas av tvänne drömmare, t. ex. ute i en skogsbacke, där vita sippor i skymningen lysa som stjärnor ur gräset. Solens bro till lyckolandet borta i aftonrodnadens nejder — kanske bara två rum och kök — bär då endast drömmarne från tvänne människobarn, som ha all sin längtan gemensam. Och fly timmarne för hastigt, så att stjärnorna börja tändas på himlen och mittens kalla vindar att isa genom vårdräkterna, så är detta endast vårens trollkonster, ägnade att lära den drömmande oföretagsamheten hur varmt det blir, när läppar mötas och hjärtan bulta mot varann.
Arne.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 Maj 1923
N:r 116

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *