För Sveriges sparbanker

och i syfte att så vidt på lagstiftningens väg kan ske i möjligaste måtto trygga de sparpengar, som landets relativt mindre bemedlade invånare af en karg arbetsförtjenst kunna samla för att möta ålderdomens eller nödens dagar, ha på de senaste årtiondena regering och riksdag gemensamt samverkat. En frukt af detta arbete var 1875 års sparbankslag, visserligen bristfällig i mycket, men dock ett afgjordt framsteg i kontrollväg. Emellertid ha dessvärre här och der i landet beträffande skötseln af dessa sparinrättningar missförhållanden yppats, ledande till en önskan att utöfver den sedvanliga årliga granskningen af bankens egne revisorer åstadkomma en mera skärpt kontroll. Det var i sådant syfte, som fjorårets riksdag beslöt åt länsstyrelserna uppdraga att föranstalta om särskilda inspektioner genom utsedda ombud, som kunde anses förtrogna med sparbanksverksamhet i allmänhet och i besittning af den kännedom om lokala och personliga förhållanden, att de kunde bedöma värdet och halten af de förbindelser, i hvilka sparbankernas medel placerats. Till inspektörer för Gotlands län i detta syfte utsåg länsstyrelsen för södra häradet kronofogden Bokström och för det norra häradsskrifvare Nordahl. Särskildt erhöllo dessa ombud i uppdrag att undersöka, huruvida grundad anledning förekomme till befarande af det i sparbankslagen paragr. 5 omförmälda missförhållande mellan tillgåogar och insatta medel eller att de förra icke uppsinge till 95 procent af de senare, i hvilket fall lagen bestämmer, att banken skall ställas under utredning.
Rosultatet af södra häradets inspektörs verksamhet föreligger nu i form af särskildt afgifna berättelser öfver inspektion uti hvarje af häradets sparbanker nämligen Vamlingbo, Stenkumla och Träkumla, Mästerby, När, Garda, Fardhem, Burs, Eskelhem, Atlingbo, Hogrän, Sanda, Klinte, Alskog samt Lau.
Åt alla dessa sparbanker anser sig inspektören kunna gifva det vitsord, att grundad anledning till befarande af ofvan omförmälda missförhållande icke förefinnes,
Så långt är ju allt godt och väl. Men då man tager närmare kännedom om de ställningar och förhållanden, som under denna inspektion på ett och annat ställe yppats, må man väl säga, att den qvast, som härigenom satts i gång, redan vid sitt första framträdande sopat bort en hel del oegentligheter och verkat både positivt för tillfället och preventivt för framtiden.
Så befans exempelvis på ett par ställen, att för vissa förbindelser gravations: bevis alldeles saknades eller voro föråldrade. Detta har under inspektionens lopp rättats. På ett annat ställe låg som säkerhet för ett jämförelsevis större belopp endast en lifförsäkring, som nu ut: bytts mot antaglig säkerhet. Å ett tredje ställe saknades förbindelse & ett enligt anteckning utlemnadt lånebelopp o. s. v.
Rörande förhållandet i Stenkumla och Träkumla sparbank säger inspektören:
Reverserna utgjordes till största delen af förbindelser med säkerhet af borgen och till någon del af inteckningar i jordbruksfastighet. Jag har icke anledning antaga att dessa förbindelser, såvida icke en skyndsam indrifning skulle blifva af nöden, skola komma att orsaka insättarne någon afsevärd förlust, men då endast en mycket ringa del af dessa förbindelser äro så beskaffade, att de i härvarande bankinrättningar kunna belånas, och då flere insättare hafva jämförelsevis höga fordringsbelopp, det högsta utgör 2,361 kr., kan banken af denna anledning råka i förlägenhet, hvarför missförhållandet borde af styrelsen i tid uppmärksammas.
Huruvida det gagn, denna sparbank bereder, verkligen uppväger olägenheterna af ett borgensskrifveri, som banken synes hafva inom nämda socknar uppdrifvit, besväret med den obetydliga bankens förvaltning och riskerna för såväl förtroendemännen som insättarne, torde, anser inspektören, vara en sak förtjent af det allvarligaste öfvervägande.
Om Mästerby sparbank göres ungefär liknande anmärkning angående rätt stora tillgodohafvanden på vissa händer bland insättarne, hvilka medel skola efter fyra månaders uppsägning tillhandahållas, hvarigenom förlägenhet för bankei skulle kunna uppstå. Att om reversutgifvaren reser till Amerika eller gjort konkurs, skulden bör indrifvas eller ny revers anskaffas, har den bankens styrelse icke ansett nödigt.
I Atlingbo, der protokoll öfver styrelsens sammanträden icke föres, göras åtskilliga anmärkningar mot bokföringen, i hvilken önskas större reda och kontroll.
I Burs, den största bland landtsparbankerna, med en ansvarighetssumma af 193 tusen kronor, påpekas de stora insättningarne på enstaka händer — 39 personer hade att fordra tillsammans 82 tusen kr. — ett missförhållande som af styrelsen bör i tid uppmärksammas. Ty sparbanken är ju icke de stora kapitalisternas bank, utan de smås. När en insättniog i sparbank nått ett eller annat tusental, bör den göras fruktbärande på annat sätt.
En annan omständighet, som Gotlands Allehanda för sin del skulle vilja påpeka, är den onaturligt stora skilnaden mellan lån mot endast namnsäkerhet och mot inteckningar eller annan realsäkerhet. Att en sparbank har utlånat 32 tusen kr. mot säkerhet af förstnämda slag och endast 9 tusen mot inteckning, en annan 25 tusen af förra slaget mot 9 tusen af det senare, en tredje 33 tusen mot 8 o. s. v. kap, om en skyndsam realisering skulle påkallas, vålla en betydande eko nomisk omstörtning bland de »ringar» af borgensmän, som bildat sig omkring en del sparbanker såsom medelpunkt.
Emellertid är denna inspektion för södra häradet nu afslutad. Man må hoppas, att den skall leda till önskade ändrin gar i anmärkta afseenden och till ökad trygghet för de många tuseutal, som icke hafva någon annan än sparbanken att anförtro sina under svett och möda förvärfvade små besparingar.

Gotlands Allehanda
Fredagen 27 September 1889
N:r 111

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *