Vi hafva nu hunnit till parkens nedersta terrass och mötas der af en tafla af öfverraskande skönhet. Vi befinna oss på en öppen, emot hafvet Vettande plan, i midten prydd af en med utsökt smak dekörerad större blomsterrabatt.
Från denna plats erbjuder sig en den härligaste utsigt. Man ser strandens krökningar, skog och berg, Högklint med den vid dess fot hvilande från berget nedram lade stapeln, och sedan hafvet, det vida, omätliga så långt ögat når. Böja vi oss ned utom det fina spalier-räcket, som löper utmed terrassens nedre rand, se vi hur; långt under. våra fötter, de kristallklara vågorna bryta sig emot den långsträckta, nästan bländhvita stranden, framkallande en musik, på en gång mild och berusande. I sanning, ett skådespel som detta skall man sent förgäta!l Från parkens bortre regioner höras klingande skratt. Det är ett trettiotal gossar och flickor muntert glammande.
Alla tillhöra de ett af de många barmhertighetsverk, som har prinsessan Eugénies kärleksrika omsorg att tacka för sin tillvaro, nämligen ett af henne grundadt barnhem, beläget i parkens närhet, så att hon dagligen kan få se om sina små skydds lingar. De erhålla här en sorgfällig undervisning tills de konfirmerats, då hemmet skaffar dem goda platser. Ordning och. trefnad tyckas. vara rådande i hem mets. alla lokaler; hvarför ett besök der är verkligt nöjsamt.
Bullret af en vagn höres på landsvägen. Det är prinsessans ekipage, som återvänder. Men det är tomt. Hon sjelf har föredragit att anträda hemfärden till fots. Stödd mot sin förtrogna väninna, hoffröken Adéle Rudensköld, kommer ställets herskarinna ned i parken. Man finner genast af det ovanligt friska och fylliga utseendet, att sommaren verkat särdeles välgörande på prinsessans helsa, en förmodan som hon också sjelf bekräftar och särskildt tillskrifver den ordination hon erhållit af läkaren att tillbringa för middagarne i hö å något lämpligt ställe i skogen.
Omedelbart efter prinsessans ank oms serveras middag. Den intages i det fria — alltid såvidt icke väderleken lägger hinder i vägen — på en skuggrik, matt belagd terrass, strax nedanom hufvud-villan. En stor tältskärm skyddar fullkomligt för vindarne, och det långt utskjutande taket håller solstålarne på vederbörligt afstånd.
Den älskliga värdinnan leder konversationen med talang och. behag samt kryddar den med så mycken hjertlig glädtighet, som mången måhända icke skulle trott förenlig med den djupt allvarliga åskådning af lifvet, som prinsessan Eugénie dock äger.
Rörande den mindre kända orsaken till att prinsessan just valde det afsides liggande Fridhem till sitt sommarresidens, kunna vi ju låta henne sjelf förtälja: Då min far dog, sörjde jag så djupt, ått min helsa blef starkt lidande. Läkarne ordinerade: mig då att vistas i hafvets omedelbara närhet; helst ombord & ett fartyg.
Men då jag var emottaglig för sjösjuka, kunde detta icke låta sig göra.
Jag bestämde mig då för Gotland, hvars både friska och milda klimat säkerligen skulle bekomma mig väl.
Af Fridhem fans då knapt mer än kala berg och klippor och några enstaka granar.
Sjelf kunde jag då icke gå, utan måste föras i bärstol.
Till en början flyttade jag in i den lilla ekonomibyggningen, här bredvid. Men denna kunde icke inrymma mina slägtingar, när de kommo hit ut, utan de måste bo i Visby. Derför uppfördes den större villan, Den första som der gladde mig med ett besök var min moder, enkedrottning. Josefina . . .
Middagen är slutad och man begifver sig upp täl schweiservillan. Genom en tambur inkommer man i en i ek dekorerad matsal. Närmast invid denna ligger på ena sidan prinsessans skrif- och arbetsrum, inredt med lika mycken smka som solid komfort. På väggar och bord ser man en mängd porträtt af furstinnans anhöriga. Vid dörren hänger en tafla som framställer en synnerligen älsklig grupp barnhemmets små invånare.
Härfill gränsar sofgemaket, som är helt litet. Ena långväggen i detta rum är ganska egendomligt dekorerad: der äro endast bilder af förgängelsen som träda oss till mötes — porträtt af Oskar 1, enkedrottning Josefina, Karl 15, prins August, alla tagna efter döden, Midt bland dessa bilder läser man & en mörk tafla följande beaktansvärda ord:
Herren är mig när:
Mig fattas intet.
Vi återvända till matsalen och inträda åt motsatt håll i en präktig salong det största rummet i denna våning. Ett blomsterbord i salongens ena hörn väcker uppmärksamhet genom sitt rikhaltiga och välluktande innehåll. ÅAfven detta rum är dekoreradt med hvarjehanda byster och porträtt af prinsessan Eugénies anhöriga, bland dessa taflor i kroppsstorlek af vårt nuvarande konungapar samt ett större porträtt af hertiginnan af Dalarne, Bakom denna salong ligga två skuggrika gästrum: en sängkammare, der man ser ett par utmärkta porträtt af Oskar 1 och hertigen af Leuchtenberg, samt ett i blått dekoreradt skrifrum.
Utmed bottenvåningens fasad löper en mattbelagd glasveranda, med ingång från salongen.
Här är prinsessans favoritplats. Och derpå är sannerligen icke att undra: en sådan utsigt har man härifrån och så nätt och hemtrefligt är det hela inredt med sitt — föröfrigt utmärkta — piano, sina chaislonger, emmor, korgstolar och blomsteruppsatser! Genom täta jalusier och markiser är man bär fullkomligt skyddad mot solen.
Vi begifva oss nu till våningen en trappå upp, som omfattar en mängd höga och luftiga rum. Från verandan här uppe kan man njuta af samma härliga panorama som nerifrån parkterassen.
I denna våning ligger biblioteket, ett mycket stort rum, inrymmande en mångfald värdefulla arbeten af äldre och nyare författare samt en dyrbar samling kuriosa, hvaribland trädslag från Oljoberget. Här ser man ock små porträttbyster i gips af några unga gossar. Det är uppriktigt sagdt omöjligt att i dessa barnsliga drag igenkänna — Karl 15, Oskar 2 och prins Gustaf.
Vårt besök är slut. Endast angenäma intryck ha vi hämtat af den korta vistelsen i prinsessan Enugénies täcka sommarresidens. Vi ha fått en inblick iett hem, der »goda andar gästa», der den glitt rande lyxen och prakten gifvit vika för enkelhet, smak och hemtrefnad, ett hem framför allt der barmhertighet städse öfvats, hvarom mycket vore att förtälja: om prinsessans sjukhem invid Visby, om hen nes sommararbeten för en gotländsk djurskyddsförening och mycket annat.
Dock hvad höfves det? Den välgören het, som Fridhems herskarinna öfvar, är icke af det slag, som älskar att ställas på presenterbrickan.
Må det blott vara sagåt, att från Fridhem spridts glädje och välsignelse öfver hela Gotland och att miunet af »den goda prinsessan» aldrig skall förgätas i dessa bygder, som med stolthet och tacksamhet kunna räkna henne som sin, som Gotlands skyddspatronessa.
Härtill foga vi en önskan, som offentligt spordes re’n när;Fridhem nyss sett dagen och svm väl må kanna upprepas:
»Måtte den för sina ädla personliga egenskaper och milda dygder öfver hela landet vördade och älskade konungadottern uti denna lugna hydda, som hon sjelf åt sig uppbygt, kunna stärka sin beklagligtvis brutna helsa och der i glädje och frid få tillbringa ännu mången nordiskt skön sommar — detta är en önskan hvari sä kert hela Svea folk instämmer.»
— r —
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 28 Oktober 1884
N:r 87.