Prinsessan Eugenies understödsförening

för fiskare på Gotiands vestkust har i dag sammanträdt under ordförandeskap af öfverstelöjtnant Carlstedt. Dervid redovisades understödskassans behållning till 1,799 kr, 33 öre och pensionskassans till 1,944 kr. 10 öre. En pension af 12 kr. beviljades äfven i år till fiskareenkan Pettersson. Åt fiskarena Anton Johansson, Petter och Anton Björkman, Olsson och Ruthström beviljades skadeersättningar till ett sammanlagdt belopp af 63 kronor.
Till ordförande &tervaldes prosten Öfverberg och till kassaförvaltare öfversteIöjtoant Carlstedt. Öfriga styrelseledamöter blefvo: för Yngne fiskläge Anton Johansson, för Buske Johan Lundström och för Visby A. Lindström.

Prinsessan Eugenies porträtt

skall tillkomma alla dem som i Januari månvad i år voro nya preoumeranter på Gotlands Alleh., d. v. s. sådana som icke haft tidnivgen år 1889.
Då redaktionen naturligtvis icke kan känna, hvilka dessa äro, ba vi genom vänligt tillmötesgående från åtskilliga postanstalter fått uppgift derom.
Men om det oaktadt någon nu vet med sig, att han i Januari, icke sevare, var Ny prenumerant och icke fått detta porträtt, så torde han på ett 5 öres brefkort eller på annat sätt derom underrätta, så skall porträttet sändas med omgående.
REDAKTIONEN.

Drottning Sofia

En friplats

på prinsessan Engenies sjukhem har tilldelats ogifta Lina Burgedal från Visby.

En friplats

på prinsessan Engenies sjukhem har tilldelats Maria Björklund från Roma, som förut der haft en plats mot betalning. På den senare platsen har hemmets direktion intagit enkan Kristina Nyman från Burs.

Prinsessan Eugenies testamente

rörande barnhemmen vid Fridtorp.
Med anledning deraf, att vid prinsessan Engenies frånfälle 23 April 1889 af henne definitivt faststälda stadgar för Fridtorps barnhem icke funvos, har denna sak sålunda ordnats, att, efter öfverläggning emellan förtro-endemännen och styrelsen för barnhemmen äfvensom landshöfdingen och biskopen i Visby samt med ledning af under prinsessans lifstid uppsatt förslag och af henne underskrifvet äldre reglemente, nedanstående stadgar blifvit upprättade och af barnhemsstiftelsens beskyddare prins Oskar Bernadotte 7 Januari 1890 till efterrättelse gillade.

Utdrag af prinsesan Eugenies testamente af 18 Juni 1885.
§ 3.
Till de af mig instiftade barnhem vid lägenheten Fridtorp på ön Gotland gifver jag nyssnämda lägenhet, med der varande inventarier, samt dessutom till betryggande af denna välgörenhetsinrättnings framtida bestånd och underhåll ett kapital af tvåbundrafyratiotusen, hvilket kapital tillika med de at enkefru Nordgren till barnohemmen testamenterade och af mig uppburna medel, må efter min död emottagas af de förtroendemän, som jag i mina codiciller af år 1885 föreskrifvit skola taga vården om och förvaltningen af de medel, som af mig testamenterats till välgörenhetsinrättningar.

Utdrag af codicillerna till förenämda testamente.
§ 1.
Såsom mina förtroendemän har jag utsett följande personer, och hafva de af mig redan under min lifstid fått sig tilldelad fullmakt dertill, nämligen: öfversten friherre Axel Rappe, hofrättsrådet Karl Ulrik Widström, kaptenen vid flottan friherre Edvard Karl Axel Barnekow samt majoren Nils Gustaf von Cedervald.

§ 2.
I mitt testamente af år 1885 har jag redan anslagit en summa, stor 240,000 kronor till underbåll för de båda af mig i Vesterhejde socken, på ön Gotland inrättade barnhem kallade Fridtorp, dels för gossar dels för flickor, med uppdrag åt landshöfdiogen i Gotlands län att öfvervaka medlens förvaltning; dessa barnhems ekonomiska angelägenheter skola ställas under mina, redan här ofvan omnämde förtroendemöns förvaltning, cch böra de sätta sig i förbindelse med den lilla direktione-styre’se å Gotland, hvarom jag redap under min lifstid gått i författving, att dess medlemmar omedelbart efter min död skola öfvertaga den af mig med dem öfverenskomna verksamheten och blifva ett stöd för den vid barnhemmen varande lärarepersonalen. Det lilla bostället (tillhörande Fridtorp, och som är iaköpt af mig, med kringliggande jord) kalladt Fridegårds pastorsboställe, bör ock ställas under förtroevdemännens förvaltning, och pastorn, boenda der, (hvilken bestrider både befattvingen såsom barnhems- och sjukhemspredikant och själasörjare) bör, liksom lärarepersonalen vid barnhemmen, fortfarande orubbadt åtnjuta, efter min död, samma löneförmåner.
Nr 1. Etter min död skall, enligt min uttryckliga vilja, kapitalet (tvåbundrafyratiotusen kronor) jämte härå från dödsdagen beräknad fem procents ränta af qvarlåtenskapan utgå, och dessa 240,000 kronor öfverlemnas till mina fyra, häri redan omvämda förtroendemän, hvilka skola verkställa, under gemensam ansvarighet, allt hvad jag enligt mina dispositioner förordnat rörande testamenten till välgörenhetsinrättningar och föreningar. Dessa fyra förtroendemän anmodas att framdeles, när ibland dem ledighet uppstått, välja nya förtroendemän, då alla de qvarvarande böra vara tillstädes att utse en i den afgångnes ställe.
Nr 2. Utan att våga bestämma något om räntefoten, som kan vara föränderlig, uttrycker jag endast den önskan, att penningarna må göras fruktbara på det för barnhemmens inkomster mest fördelaktiga och för bevarandet af grundfonden mest batryggande sätt. I allmänhet torde utlåningarna böra ställas så, att räntorna inflyta halfårsvis, för att, så vidt ske kan, i mån af behof komma barnhemmen vid Fridtorp till godo.

Nr 3. Såsom årligt arvoda äga de fyra förtrosndemännen uppbära och sig emellan fördela en tjugondedel utaf räntan. Denna singa ersättning för deras omtanka, besvär och ansvarighet visar, att jag påräknar förtroendemän, hvilka finna sin belöning uti verksamhet för det goda ändamålet. Hvad af årsinkomsten, efter afdrag för nämde arvode samt för alla kostnader. och deribland godtgörelse för en räkenskapsförare, kommer att återstå, tillfaller barnhemmen.
Nr 4. Efter hvarje kalenderårs utgång, bör inom nästföljande Januari månad upprättas räkving, som i korthet visar noga ställningen vid årets början, inkomster och utgifter under året samt fondens vid årets slut innehafvande tillgångar.
Nr 5. Till landshöfdingen på Gotland bör en redovisning af barnhemmens vid Fridtorp räkenskaper hvarje år öfverlemnas af förtroendemännen, såsom varande barnhemmens fyra kapitalförvaltare.
Nr 6. Af den redan under min lifstid bildade barnhems-direktionsstyrelse (hvilken omedelbart träder i verksamhet efter min död) torde, efter det förutnämde redogörelseräkning till styrelsen ingått, utses två revisorer att granska dovationsfondsns förvaltning, räkenskaper och säkerhetshandlingar, samt derom afgifva utlåtande. Revisorernas godtgörelse bestämmes af barnhemsstyrelsen. Varder ej klandertalan emot räkningen instämd till behörig domstol inom sex månader från revisioneutlåtandets datum, anses räkningen godkänd och fri från klander. Revisorerna böra väljas bland på Gotland boende gotländingar.
Nr 7. Skulle kommande krigsoroligheter i Europa föranleda stora hvälfningar, så att, det Gud förbjude, den kära ön Gotland komme nader någon anvan makts välde, än vårt älskade fäderneslands, så är min uttryckliga vilja, att direktionen i samråd med förtroendemännen (såsom barnhemmens kapitalförvaltare) tager siva kraftiga mått och steg för att de kära barnbemmen från ön måtte flyttas i tid till fastlandet, helst till Kalmar län.

Stadgar för Fridtorps Barnhemsstiftelse.
§ 1.
Barnhemsstiftelsan står under beskydd af prins Oskar Bernadotte och efter honom den, som enligt prinsessan Engénies testamente kommer att vara invehafvare af Fridhem eller, under sådan innehafvares minderårighet, dennes målsman.
Hos beskyddaren anmälas val af förtroendemän och af ledamöter i barnhemmens styrelse, så ock frågor som röra stiftelsens stadgar. Underlåta förtroendemännen eller styrelsen att vid inträffande ledighet anställa val af ny ledamot, äger stiftelsens beskyddare att, efter de i § 2 nämda vederbörandes hörande, nya ledamöter i de afgångnas ställe utse.

§ 2.
Konungens befallningsbafvande i Gotlands län eller i det län, dit barnhemmen kunna komma att flyttas, öfvervakar förvaltningen af barnhemestiftelsens ekonomiska angelägenheter.
Biskopen i Visby stift eller i det stift, dit barnhemmen kunna komma att flyttas, är inspektor öfver barnhemmen och äger såsom sådan tillse att deras syftemål, såvidt af styrelsens åtgärder beror, uppfylles; ägande inepektor att i styrelsens öfverläggningar, men ej i besluten deltaga.

§ 3.
Förtroendemännenv, hvilka i enlighet med prinsessan Eugénies testamente omhänderhafva de till stiftelsen donerade fonder, deltaga i förvaltningen af barnhemmens angelägenheter i den mån här nedan säges.

§ 4.
Barnhemmen, ett för gossar och ett för flickor, hafva till syftemål att med Guds nådiga bistånd söka bereda en allvarlig och öm kristlig uppfostran åt så många värnlösa eller vanvårdade friska barp, som hemmens utrymme och tillgångar lämpligen medgifva, samt att, sedan de blifvit konfirmerade, söka åt dem anskaffa sådan anställning, att de såsom nyttiga samhällsmedlemmar sjelfva kunna förvärfva sitt uppehälle. Barnen böra företrädesvis tillhöra det län, der barnhemmen äro belägna.

§ 5.
Nämda syftemål skola barnhemmen söka att på grundvalen af en allvarlig, i nära anslutning till svenska evangelisk-lutherska kyrkans tro och bekännelse stående kristendom vinna genom undervisning, en af goda föredömen stödd fostran och ledning samt kärleksfull omtanke med hänseende till barnens framtid.

§ 6.
Undervisning meddelas i folkskölans läroämnen, i tillämpliga delar på sätt och i ordning gällande stadga angående folkundervisningen i riket föreskrifver; och skall för sådant ändamål vid barnhemmen vara anstäld en lärarinna, som antingen undergått godkänd afgångsexamen vid något statens folkskolelärarinneseminarim eller ock eljes förvärfvat sig och befunnits äga den skicklighet, som för undervisningens meddelande erfordras.
Om och i hvilken mån undervisningen till någon del må bestridas jämväl af någon: eller några af den öfriga vid barnhemmen anstälda personalen, derom äger styrelsen att efter sig företeeude omständigheter bestämma.

§ 7.
Barnbemmens närmaste ledning bestrides af en föreståndarinna, som tillika är båda hemmens husmoder. Hon biträles af behöfligt antal tjenarinnor, af hvilka en såsom sköterska vid sgossebarnhemmet, äfvensom af ett manligt biträde, som deltager i gossarnes ledniog såsom slöjdlärare, sköter barnhemmens åkerbruk, ladugård m. m.

§ 8.
För själavården skall, såvidt ske kan, vid barnhemmen vara anstäld en prest, hvilken i så fall bestrider själavården jämväl vid Gotlands läng sjukhem. Hans tjenståligganden vid barnhemmen, hvartill särskildt hörer meddelandet af undervisningen i kristendom uti dervarande skolas högre klasser, bestämmas af styrelsen.

§ 9.
Barnhemmens angelägenheter handhafvas med full beslutanderätt af en styrelee, som Destår af fem ledamöter, tre manliga och två qvinliga. Denna styrelse utser inom sig ordförande, hvilken alltid skall vara en man, äfvensom vice ordiörande, sekreterare och skattmästare; och vid inträffande ledighet kompletterar styrelsen sig sjelf.
Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse så ofta behofvet påkallar eller två af styrelsens ledamöter derom göra framställning. Vid styrelsens sammanträden föres protokoll, och är styrelsen beslutmessig när, efter vederligen utfirdad kallelse till sammanträde, två ledamöter jämte ordföranden eller vice ordföranden sig dertill instält.

§ 10.
I November månad hvarje år hafva förtroendemännen att till styrelsen insända uppgift å de medel, som, med iakttagande att, såvidt möjligt är, hvarje år något till reservfond afgättes, kunna vara att tillgå för bestridande af nödiga utgifter för nästföljande år.

§ 11.
Med anledning af den i § 10 nämda uppgift har styrelsen att före utgången af December månad ej mindre upprätta utgiftsstat för nästkommande år, upptagande hvad som som anses erforderligt till löner, underhåll för barnen, bygnader och reparationer m. m., än äfven insända samma utgiftsstat till förtroendemännen, hvilka hafva att deröfver yttrande afgifva. Förtroendemännen äga ock eljest att, på begäran, af styrelsen erhålla upplysningar rörande barnhemmens förvaltning.

§ 12.
Öfver omhänder hafvande medel, för hvilka styrelsens ledamöter äro, en för alla och alla för en, ansvarige, skall styrelsen föra vederbörligen verificerade räkenskaper, hvilka med hvarje kalenderår afslutas. Granskning af räkenskaperna bör genom två af konungens befallningshafvande utsedde revisorer verkställas inom påföljande Mara månads utgång; och äger konungens befallningshafvande meddela ansvarsfrihet eller förordna om åtal mot vederbörande vid laga domstol.

§ 13.
Ifrågakommer åtal mot förtroendemännen för deras förvaltning, tillkommer det konungena befallningshafvande att, efter hemställan barnhemsstiftelsens beskyddare, derom förordna.

§ 14.
Väckes förslag om förändring af dessa stadgar, bör konungens befallnivgshafvandes och inspektora yttrande deröfver ivhämtas, samt frågan derefter af förtroendemännen och styrelsen afgöras; dock att någon ändring ej må vidtagas med afseende å konungens befallningshafvandes eller inspektors genom dessa stadgar bestämda ställning.
Varder ändringsförslag ej antaget såväl af förtroendemännen som af styrelsen, anses frågan hafva förefallit.

Bolagsstämma

med delägarne i prinsessan Eugenies understödsförening för fiskare på Gotlands vestkust har i dag hållits å hamnkontoret härstädes. Kassaräkningen för det gångna året föredrogs och visade för understödsföreningen en behållning af 1,725 kronor 15 öre, sedan 22 kronor utbetalats i ersättningar, samt för pensionskassan en behållning af 1,902 kr. 36 öre, sedan en pension på 12 kr. utdelats.
Bland föreningens tillgångar funnos 840 kr. i konsul Ekmans konkursmassa. Någon utdelning hade ännu ej ägt rum, men hade kassrförvaltaren på förfrågan fått den upplysning att sådan komme att ske senast i Mars samt torde komma att belöpa sig till ungefär 10 proe. Ännu så länge hade reversan uppförts till hela sitt belopp bland tillgångarne.
Ordföranden meddelade ledamöterna att pridsessan Eugenie till understödsföreningen testamenterat 600 kr. samt till pensionskassan 1,000 kr., af hvilka medel blott räntorna finge användas.
Ansvarsfrihet beviljades kassaförvaltaren.
Till ordförande återvaldes prostea Öfverberg, till kassaförvaltare öfverstelöjtnant Carlstedt samt till styrelseledamöter för Yngne fiskläge Anton Johansson, för Buske J. Lindström och för Visby f. smeden Dahlbäck. Inga ersättningsanspråk framstäldes af delägarne.
En pension å 12 kronor tilldelades äfven för detta år fiskarehustrun Anna Pettersson.

Ur prinsessan Eugenies brefväxling med Gotland.

Vi äro i tillfälla att meddela ännu några utdrag ur bref till en person på Gotland, som under många år stått prinsessan nära och ofta varit den, som gått hennes ärenden till nödens barn.
Den 20 Jan. 1872. Tack för all sann, kristlig, trofast vänskap under de skiftande åren ! Herren skall nog fortfarande sköta oss såsom vi behöfva det. På hans nåd och långmodighet få vi vandra framåt dag från dag, om än med vacklande steg; den vägen har dock under sig en bergfast klippa, som ej låter os3 sjunka. Må vi ej oroas för framtiden! Det kommer ju Herren att styra allt efter sin kärlek och visbet. Min rygg har han ganska lätt böjt genom att göra mitt bröst så svagt, ack, att han ock lika lätt kunde böja min vilja, ja, helt linda den omkring sin egen kärleksvilja !
Under julen var jag litet bättre till min helsa, men nu på nyåret åter sämre, med ökad retning till bosta och värk i luvgorna. Herren visar mig hur bräcklig stofthyddan är.
Hurn godt att när den ramlar hafva en bygnad af Gud, an hydda icke gjord med händer, utan evig. Emellertid blir mig hvarje år, då jig om än såsom den ringaste, svagaste arbeterska får vara med i arbetet för Herren, allt dyrbarare, allt kärare. Herren göre oss blott stilla, såsom barn i modersfamnen, detta är min dagliga bön.
Den 17 Okt. 1872. Hvarje dag har sin nöd, sitt kors, sin oro, men ock sin frid, sin glädje, sin bugsvalelse. Det fins nåd och kär!ek i hvarje kalk Herren räcker oss. Och der inga bistöd fianas, der man ej har det minsta att baka sig fast vid af synligt, förvimbart hopp, der få Herrens Jesu löften stå klara, utan att skymmas af något menskligt. Ja, Herrens ord och löften blifva blott dyrbarare, ju mera vi behöfva dem.
Den 7 Maj 1873. Ännu helt tillintetgjord af all mig så oförtjent bevisad ömhet och kärlek under sorg och sjukdom, kommer jag nu åter till dig för att medels pannan bringa dig ett djupgående tack. — Jag trodde denna gång att jag ändtligen skulle få lyfta vingarne och flyga bem, ja hem till mitt efterlängtade, rätta hem, tvagen och ren från mina många synder och brister. Men Herrens stund var ännu ej inne. Han vill att jag skall bida och lida ännu en liten tid, ja, sitta likt Maria vid Jesu fötter att läras, tuktas, hugsvalas. Om den hårda metallen krossas i än så små bitar, förblifver dock hvarje bit i och för sig hård. Den måste smältas. Så bar ock Herren mycket arbete med våra bårda hjertan, innan de smälta för hans kärlek. Men i tålamod utför ban sitt kärleksfalla frälsningsarbete, och derför vare han lofvad! Barnet qvider nog ofta derunder, men allt skallen gång förbytas i lif, lycksalighet, fröjd och segersånug. Jag är åter litet starkare och ligger på min soffa hela dagen, måste dock intaga sängen klockan 6 hvarje afton, då jag stundom plågas af värk i lungorna och endast kan draga korta andetag. Magesåren hafva också gått upp under sjukdomen, men äro redan något bättre, allt genom Guds nåd.
Den 7 Juni 1875. Ännu sitter jag fången härinne, det är så Guds vilja, då vädret varit så ofördelaktigt. Enkedrottningen har flyttat ut till Rosendal, men min läkare förbjöd mig att åtfölja hevne. Jag sitter således ensam i hela öde slottet, men är ej att beklaga, ty de kära syskonen helsa då och då på mig en liten stund, och äfven min moder har sagt sig ibland vilja se till mig. Du ser sålede3 att Gnd sköter mig huldt och troget och gifver mig öfverfullt af vederqvickels, äfven i jordiskt afseende. Han har ock isin stora långmodighet låtit mig behålla mina själskrafter, så att jag fritt kan arbeta och nu glädja mig med att så här språka en stund med dig. ÖF ver sommaren tror jag nu att Gud vill låta mig lefva, men jag har liksom en aning om, att det sedan svart blir slut. Dock, jag vill ej fästa mig vid aningar af mitt kortsynta förnuft. Herren känner rätta stunden, då han vill kalla mig.
Den 5 Januari 1875. — Gud hjelpe oss att icke stanna i undran och ängslan öfver hvad det nya året skall medföra, utan att fastmer nedsänka våra hjertan i Guds kärlek, som ensamt kan gifva kraft och frimodighet att i barnaförtröstan träda i Jesu fotspår! Tack för all sann, kristlig kärlek och trofasthet under det flydda året! Den skall alltid bevaras i ett tacksamt minne. För närvarande är jag ganska rask och har sluppit blodspottningen. Jag har ock, åtminstone inomhus, fått lägga bort den trogna käppen, som i många och långa år af lidande varit min ständige följeslagare. Må det vara Guds vilja att äfven i år låta mig komma till det kära Gotland, som han sjelf lärt mig att älska. Jag börjar redan att längta dit, till fribet, värme, grönska, glädje och vederqvickelse af många slag.
Den 7 April 1875. — Ute är det vårlikt, solen lyser, luften är mild och min längtan till mitt kära Fridhem ökar sig allt mera, under det jag med glädje och tacksamhet känner att den dag med stora steg nalkas, då jag åter får vara midt ibland eder och på nära håll deltaga i edra arbeten. Vintern har varit lång och kylig, men Herrens herdetrohet har räckt till äfven för den, och i sin härlek har han genom många ljufva vederqvickelsestunder förkortat min fångenskap.
Den 16 December 1876. — — Jag egnade den ugge Axel Lyths*) micne uppriktiga tårar. Jag hade hoppats så mycket af hans verksamhet. Men bore med all klagan ! Låtom oss frimodigt se uppåt, till vår himmelske ledare och anförare! Han är vår starkhet och vishet, han ordnar striden och han vinner segern. Gud förbjude att vi skulle stanna i arbetet och striden och börja klandra hvad vår anförare och ledare gör! Ty under det vi började resonnera öfver vår fältherres befallningar, skulle tiden gå förlorad, fisnderna öfverrumpla oss, och oreda och nederlag bli följden. Ja, Gud hjelpe oss, att vår lydnad ej blir trög och tveksam, utan att vi i viss förtröstan genast göra hvad Herren bjuder, ty följden at en vbetingad lydnad för Herrens ord är seger och lif. Således vilja vi ej heller fiu stå undrande och klagande öfver hvad Herren gjort, utan frimodigt gå framåt mot målet, det sköna målet.
Dan 18 Febr. 1885. — Jag tackar Gud hvar dag för din återvunna helsa och att han bevarat dig åt mig. Om något godt vederfares os8 och vi af bjertat tacka Gud derför, så skadar det goda oss icke, men om vi utan tacksägelse taga emot gåfvan blott för att fröjdas och pjuta deraf, så drar medgången oss nedåt i det närvarande och bort ifrån Gud.
Må han bevara oss från att så göra!
Den 20 Sept. 1888. — Ett innerligt och bjertligt tack för hela sommaren! Gud löne dig för all trofast vänskap, allt outtröttligt nit för allt hvad vi under många år haft gemensamt af arbete och möda i vingården! Vi vilja båda tacksamt utbrista under lof till Herren: Han har varit trofast mot sina svaga barn! Ett utomordentligt härligt väder har Herren gifvit mig i dag för afresan till fastlandet, Der vänta mig många vänner och mycket arbete för Herren, men detta hindrar icke att skilsmässan från alla mina kära här kännes svår. Sommaren har ju varit mycket bättre i alla hänsesnden än hvad jag vågat hoppas. Herren vare pris derför! I min vagn, med hästarne förspända, sittar jag nu här och inandas sista gången för i år den välgörande skogsluften, medan jag skrifver detta i vagnen. Vårt lif, vår framtid står i vår dyre Mästares hand.
I ett bref till samma vän på Gotland heter det den 5 Febr. 1889.
Ansträngande arbeten hafva hindrat mig att skrifva förr, men nu äro en del af dessa afslutade, så att litet mera tid gifves mig för brefskrifning. Jag längtar att få höra huru det är med de kära blindas sammankomster, om de fått ram i hushållsskolan och hafva det lika bra som förr; Vi skola väl hafva fest för dem i år också, men som 10 Febr. (Eugeniadagen) infaller på en söndag, kan ja festen blifva på måndagen eller tisdagen i stället. Jag skickar i morgon penningar till iarop vid stadsmissionens auktion, ock kunna de inköpta sakerna användas till nyårsgåfvor åt de blinda vid festen.
Dean 21 Mars 1889. — Blindfesten blef ju så bra, och din lifvande beskrifning derom gjorde mig helt tacksam och lycklig. Det var gom hade jag sjelf varit närvarande, så lefvånde stälde du allt för mina ögon, och hjertat blef så varmt deraf. Detta gjorde godt, under det mycket finnes, som kommer hjertat att frysa. — Jag har blifvit afbruten i min skrifning af ett arbste, som var ganska vigtigt — Det rörde Herrens sak. Du vet att din gamla vän och medarbeterska har många jern i elden.

*) Axel Lyth var en kort tid tjenstgörande prest vid prinsessans barmhertighetsinrättningar på ön.

Ur prinsessan Eugenies brefväxling med Gotland.

I ett bref af 24 Februari 1882 skrifver prinsessan:
Uader den stilla sabbatsaftonen helsar jag nu dig och alla de kära sjuka, jämte de trogna tjenarne med tillönskan af ny nåd och frid af Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
Väl oss, att Gud är densamme äfven detta år, vår trofasta tillflykt från slägte till slägte, från år till år. Ja, Guds trofasthet är hans bälte (E. 11: 5). Hvar bor väl vår käre Herre Gud? Jo, i himmelen, och vi bo på jorden. Hvilket afstånd tyckes det då ej vara emellan oss! Och likväl är han o3s stundligen nära för att uppsöka, frälsa och saliggöra hvar och en ; nära i sitt dyra frälsningsord för att trösta, hugsvala, tukta och leda på rätta vägen. O, må det det dyra blod, som Jesus utgöt för oss på korset, blifva för os3 rätt dyrbart och rena oss från alla synder! Det är fullkomnadt, utropade han, Således återstår intet i hans frälsningsverk, och vi, som hafva anammat detta, få då under ljuf gemenskap med honom hafva vår umgängelse i himmelen redan här i tiden. Somrarne förena mig med mina kära på Gotland, men en gåvg skola vi förenas för att aldrig mera skiljas deruppe hos vår dyre Frälsare, som vi här trott uppå och bidat efter.
Hvilka förfärliga stormar som rasat öfver vårt kära Gotland och der förorsakat stora förödelser I Skrif och säg mig om de sjuka lidit deraf och om bygnaden och trädgården tagit skada. Gud har märkvärdigt skonat och bevarat mina båda barnhem och Fridhem och Fridegård.
Den 1 Dec, 1887. Åter har en tid ilat hän, utan att jag kunnat tacka dig för ditt sista kära bref. Så går det år ifrån år, afsked och återseende följa på hvarandra tills det sista afskedet, hvarpå skall följa ett evigt återseende. Är Jesus verkligen vår själs brudgum, så löpa vi med glädje mot målet och tjena under tiden med fröjd våra lidande medbröder och medsystrar. Då kämpa vi ock allt intill blods emot synden, icke med egna bortdomnande krafter, utan med den kärlekskraft, som är mäktig i de svaga. Brudens bjertelit med sin himmeleke brudgum har ju sitt uttryck i detta: »Korset först och kronan sedam». Nu äro vi förenade under korset med vår Jesus, men en gåog skola vi bli delaktiga af kronan. Och är blott brudgummen vår, så skall han ock föra oss in i bröllopssalen. Må vidåicke blifva klenmodiga uuder korset, der vår gamla menniska måste lida outsägliga qval under bortdöendet, utan stadigt hafva blicken på hemmet, der all sorg skall vara borta! Här kan det icke blifva annat än kamp och strid, lidande och vedermöda af alla slag, dock med Jesus ! Men efter hvarje eådan genomkämpad strid vidgas utsigten och stegen bli lättare, ty det är icke godt att hafva många rötter i jorden, hvilket gör att man känner sig fastvuxen der. Den näring man får deraf drager nedåt, då man deremot för hvarje rot som lossnar drages uppåt, och bjertelifvet med hemmet der ofvan ooh den käre Förlossaren blir allt innerligare.

I ett bref till en nära vän yttrar prinsessan hösten 1888:
Då Gud förliden vinter visade mig huru nära jag är grafven, och då jag de sista åren blifvit allt svagare, och således har allt mindre motståndskraft för de svåra vintermånaderna, har han ock väckt mig till besinning af att jag måste beställa om mitt hus. Och då de välgörenhetsinrättningar, som af mig blifvit helgade åt Herren, också böra räknas till mitt hus, har det blifvit mig angeläget att, så långt jag i min svaghet förmår, söka med Herrens nåd skydda dem för tidsandans upplösningsidéer och förstörelsearbete. Må derför alla dessa stiftelser för kommande tider stå under kristliga personers vård och ledning. Och det utan anseende till personer, blott med målet, himmelriket och Jesu ära, i sigte.

I ett bref till skyddsföreningens ordförande heter det år 1888:
Så glädjande att din helsa är bättre, att du åter kan arbeta för din käre Herre och Mästare! Ditt sista bref antydde att hopp och frimodighet i ditt hjorta utträngt den klenmodighet, som var en naturlig följd af kroppslig svaghet. Och hvarför bade väl den käre Guden pålagt dig denna? Jo, för att låta dig erfara att du var hans äkta baro, ty den han älskar, den agar han och näpsaer. Det är det troende barnet han agar, då han deremot sänder sina straffdomar öfver det otrogna. Vi hafva både du och jag, fått erfara, att Herren handlar i barmhertighet med oss; men också att han icke klemar med sina barn.
Hans regerivgssätt är barmhertighet, parad med allvar. Ocn på samma sätt vill han att vi skola handla med våra medmenniskor in äfven med djuren. Salige äro de barmertige, ty dem skall ske barmhertighet.

Ur ett annat bref från 1884:
Du har eålunda åter kunnat gå omkring till de fattiga och sjuka, kunnat läsa för dem och tala tröstens ord till dem! Detta lifvar ofta vår egen lätt domnande kärlek till Herren, på samma som den frukt han gifver åt arbetet, mödan och förbönen, stärke oss så, att vi få liksom ny kraft att verka hans verk.

  1. Med fröjd hopp och längtan ser jag våren med stora steg nalkas, och snart är jag åter, om Gud vill, hos eder, mina kära. Denna vinter har varit rik på erfarenhet, men har gått ovanligt fort. Arbete har jag haft mer än pågonsin, men Gud har i sin långmodiga kärlek gifvit ny kraft för hvarje dag. Ja, hvarje dag har sin historia för den enskilda själen, en historia som innebär den ljufva vissheten att Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i all evighet.
  2. Med ditt kära bref framför mig ila tankarne gladt öfver hafvet, och jag fattar så gerna pennan för att språka en stund med dig, på samma gång jag innelycker mitt bidrag till vår lilla soppkokning för de sjuka och fattiga, som Gud skickar i vår väg. På samma sätt som soppan värmer den sjuke och drufvan läsker de torra läpparne, må ock Herrens frälsande nåd få inträde i de sjukas själ, värma och hugsvala, så att lof öfver syndernas förlåtelse och öfver den härliga seger som Herren Jesus vunnit för oss, uppstiger från sjukbädden! Må ock de krafter, som Herren gilvit oss, fortfarande troget användas i hans tjenst! Med Herren Jesus få vi ock under möda, strid och lifvets vedervärdigheter mången vårdag midt under höst- och vinterstormarne. Herren vare pris för allt! — Detta år har nöden i Vieby troligen icke varit mindre än här på fastlandet. Och inför all inre och yttre nöd få vi dagligen känna vår otillräcklighet, vår litenhet, Dat är smärtsamt att icke räcka till för alla de skriande behofven, men det är helsosamt att få känna så mycken brist och oförmåga, ty då blir Herrens makt den enda tillförlitliga, en makt på samma gång så full af långmodighet, kärlek och iörbarmande, Ja, det är godt att få lära att icke förlita sig på sig sjelf eller ardra menniskor, utan på Gud allena och låta sig nöja åt hans nåd.

Ur Prinsessan Engenies brefväxling med Gotland.

Intet torde i allmänhet gifva en mera klar inblick i en mennuiskas karaktär och tänkesätt än de förtroliga: bref, vän plägar växa med vän. Som bekant är, förde pringessan Eugenie en ganska vidlyftig brefväxling, icke minst med Gotland och åtskilliga af dessa bref äro af natur att låta oss blicka in i den: ädla furstinnans bjerta. Vi ha derför trott oss än mer hugfästa minnet af »Gotlands skyddspatronessa» genom att härnedan meddela btskilliga utdrag ur bref till personer på vår öd, hvilka i ett eller annat afseende stodo prinsessan nära. Så skrifver hon 27 Oktober 1871 till barnen på Fridtorp.
Hurtiga och raska ser jag i tankarne eder alla, mina kära gossar, springa omkring på Fridtorp och RR nu med.gapande munnar lyssna till hvad er lärarinna skall läsa upp för er ur detta bref. Jag sersåledes för mig femton gossar, hvar och en med sitt lilla bjerta, som pickar och slår i bröstet. Derinne låter det oupphörligt liksom då I läggen örat intill ett ur: »Tick tack, tick tack». Detta ljud är hos uret ett bevis på att det går och hos menniskan att hon letver. Vi kunna således säga, att det är en viss likhet emellan menniskan och uret. Men just med afseende på det lilla tinget som hos båla säger »tick tack, tick tack», förefinnes dock en stor olikhet. Nu tycker jag mig se att gossarnes munnar blifva ännu mera gapande, i det de söka utfundera hvad jag menar. Det lilla ting, som i uret säger »tick tack» är arbetadt af menniskohänder, hvaremot det, som i edra bjertan säger så, är skapadt af Gud. Uret måste rättas och efterses af urmakaren, om det skall gå rätt, och han, som det, har ja ock föll rättighet att so in i urverket och styra och ställa med det så, som han finner det bäst.
Äro vi nu ense derom att Gud och ingen aunan skapat det lilla ting, som kallas menniskobjertat, så måste vi ock erkänna att Gud har full rätt till detsamma. Och liksom uret lätt kommer i olag, om icke urmakaren får se om det, så gå våra bjertan icke rätt, hvarken mitt eller edert, om ej Gud dagligen får taga hand om det. Detta vill han ock gerna göra, men huru många hjertan äro väl villiga att låta horom få detj? När derinne bor vrede, hat, afund, missnöje eller andra onda tankar och känslor, då slår bjertatej sitt stilla tick tack»; då förnimmes i stället ett brusande »surr-rrsurr» likt det: af ett retadt bi eller en fruktansvärd geting. Gud behöfver då i sin kärlek rätta hvad som kommit i olag, liksom urmakaren måste se om det ur, som visar miste, Om nu någon af er, mina kära gossar, ser en kamrat synda, må han då vänligt säga till honom: Tag dig i akt, ditt hjertas »tick-tack» är i olag, det låter istället som »surr-rr-surr», gå derför genast till Gud, som skapat det, och bed honom tysta missljuden och sköta om det så, att det åter må säga sitt ordentliga »ticktack», Den gosse, som handlar så, utöfvar den rätta kärleken.
Skrifven nu snart åter till mig och låten mig veta, hur det går med korgflätningen. De små gossarne, som ej ännu börjat skrifva, kunna ja sända sina helsningar genom de äldre gossarnes penna. Sägen mig äfven, om I förstått hvad jag här sagt om uret och urmakaren, om bjertat och Gud.

I ett annat bref af 3 Maj samma år fill flickorna å Fridtorp heter det:
Vi äro redan i Maj månad och små blåsippor, hvitsippor och stjernblommor sticka upp mellan tufvorna. I år har dock Gud behagat sända mera ;kyla och:snö än vanligt, men icke dess mindre vårdar han sig lika troget om de små blommorna nu som förr. Så gör han ock med oss menniskobarn. För blommornas fägring behöfves omväxling af regn och solsken, och skola våra hjertan bli en örtagård för Gud, så beböfva också vi både regn och solsken.
Gud sänder oss derför i kärlek äfven mörka dagar och pröfvar ossgenom sjukdom, förluster och tusende andra sorger, hvarunder våra bjertan, liksom blommorna under hård torka, känna sig utmattade och längta efter regn och värme, det vill säga, efter vederqvickelse och bjelp från Gud. Och när han då sänder oss denna, huru upplifvade och stärkta känna vi oss ej, in mycket mer, än om vi aldrig erfarit nöden. Finge blommorna ej växelvis köld och värme, regn och solsken, så kunde de ej lefva. På samma sätt är det med oss menniskor. När Gud skickar oss pröfningar, så sker det emedan han vill behålla våra hjertan vid lif, och vårt rätta lif, det är ju att lefva i och för Gud. Genom Herren Jesus gaf han nytt lif och hopp åt hela verlden och vill ou genom hoaom ingjuta det i hvarje enskildt menniskehjerta.
— Tack, mina kära barn, för edra bref! Det skall bli roligt att få se er lekstuga färdig med de pya möblerna, då jag om Gud vill kommer till er i Juni. Då jag läste hvad Erika skref, tyckte jag mig se eder alla glada och muutra med edra kälkar ute på isen. Att små fåglarne må bra gläder mig. Det var snällt af Elins mamma att skicka henne en långhalsduk oeh roligt för mig att få del deraf genom Elins bref. Lilla Sofia skret att hon besökt sin mamma på sjukhuset och jag hoppas att hon snart åter får besöka henne. Mycket glad skall jag bli, att få återse alla mina kära flickor.

»Sjukhemmet» var, som man vet, en af prinsessans käraste inrättningar. Under vintrarne stod hon alltid i skriftlig förbindelse med dess föreståndarinna och följde med det lifligaste intresse hvar och en af de sjuka. Sålunda heter det iett bref af 4 Nov. 1881:
Mina tankar hafva oftarhvilat oss eder alla, mina kära, och jag har med: en tyst bön stannat vid än den ena än den andra sjuksängen. Isynnerhet dröjer jag gerna och länge hos den kära fru L. och jag känner det nästan, som om hon och jag hade stämt vårt nästa möte i himmelen, Och huru skönt att få mötas der, notan synd, utan sorg och utan lidande, frälsta genom Jesu Kristi nåd! Men det gäller att under tiden hålla sig tätt intill den käre Frälsaren, att känna sig behöfva honom och dagligen törsta efter förlåtelse och rening i hans blod. Gifve Herren oss nåd, att, vid tanken på hvad Jesus gjort för oss, med glädje löpa på hans budsords väg! — — I dag snöar det, och det kännes påkostande’ att veta sig genom snö och is skild från eder, men Herrens Jesu kärleksvärme sammanför oss dock dagligen: i bön och arbete, ”Det band, som förenar oss, brister icke ens i döden. Herren Jesus fröjde pin alla! Det är min hbjertliga helsning i dag.

I ett annat bref från Jan. 1882 skrifver prinsessan:
Stora ismmsor ligga hopade emellan oss; men detta hindrar ej att vi gemensarat uppvärmas af Jesu frölssrekärlek. Och hurn dyrbart är icko detta! Huru trofast hugsvalar han leke i nöden och vederqvicker och fröjdar om, då han ser oss behöfra det! Gud gifve dig, kära A., fortfarande fattigdomskänsla i dig sjelf, men stor rikedom i Herrens Jesu löften, då du går åstad i hans namn, att tjena de minsta af hans bröder! Få vi ej se mycken frukt af vårt arbete, må vi komma ihåg, att vi ej arbeta för att se frukten här, utan deruppe i vår Faders hus. Alla de kära sjuka sluter jag i min famn och lägger dem i Jesu armar, den trofaste frälsarens. Der må döden komma när och huru som helst, den kan då ej skada oss, ty är Kristus vårt lif, så blir döden vår vinning och med Jesus hafva vi uppståndelsen och lifvet.

Vi meddela här ännu några utdrag ur bref från olika år.
Med hvarje dag, som blir ljusare oah längre, fröjdar jag mig att jag kommit in i återseendets år, och helsar nu eder alla med ett innerligt- Guds frid! Det var mig en stor glädje att julgåfvorna fröjdade mina kära på sjukhemmet. Jag hoppas dock att de flesta mest fröjdade sig öfver vår dyre Frälsares födelse, ty då blir det enlevigt fortgående julfröjd: Ara vare Gud i höjden!

Afskedet från eder alla var smärtsamt, men mildrades af tanken på Guds trofasthet, kärlek och starkhet. Ömfamnen från mig alla de kära sjuka, som Gud gifvit dig att vårda och lefva för. Det minsta blir stort då man dermed får tjena sin frälsare. Må vi, då vi nu skiljas för vintern, lägga framtiden lugnt i Jesu händer; hav skall göra allt väl. Låtom oss med honom bida ännu ett återseende härnere, eller ett återseende deruppe, för att aldrig skiljas, lika tacksamma för hvilketdera det blir.

Nu tillstunder den kära julen. Herren förläne oss nåd att kunna såsom barn fröjda oss öfver den stora julgåfvan vi fått af vår Gåd, den största af alla och i hvilken alla andra äro inneslutna, ja, utan hvilken ingen annan gåfva har något sannskyldigt värde, Denna gåfva är också den enda, som vi rätt egentligen kunna kalla vår, ty alla andra måste vi förr eller senare lemna. Berede då Herren sig en krubba I allas våra hjertan, och göre dem ljusa och fulla af frid och fröjd, så att äfven vi må kunna instämma med den himmelska härskaran i dess: Ära vare Gud.

Så glad jag är, att mitt telegram gjorde eder glädje! Ja, jag känner att eder fröjd är min fröjd och eder smärta min smärta, ty ett oupplösligt baud sammanknyter våra hjertan, då det är Herrens frälsande kärlekshand, som förenat oss.

Nu har Gud lossat på ismuren som under flere veckor stått emellan oss, och då nu ångbåtarne börjat gå direkt käns det, som vore vi åter hvarandra mycket närmare. Kärleksbandet i Herren har dock ingenting förlorat i styrka, Kedjan hir blott fått en ny länk genom det nya året. Det Herren genom sitt dyra blod förenar, upplöses ej så lätt, nej, aldrig.

Kanhända Kajsen redan utandats sin sista suck, då dessa rader hiona fram. Hon syntes lycklig i sin Jesus och då hoppas jag säkert att hon får inträda i de aaligas boningar och att hon befinnes bära fridstecknet Jesus djupt ivprägladt i sitt hjerta. Det gladde mig att den sjuke Classon fått skiljas hädan i frid. Genom den döendes trosbokännelse i sista stunden har Gud gifvit mig mera glädje än hvad jag någonsin vågat hoppas. Herren vare pris, att flere vid sjukhemmet fått lyfta vingen i tron på sin frälsare! Derigenom har Gud återgifvit mig de kalla, glittrande juveler, som offrats för detta hem, uppvärmda och förhärligade :genom återglansen af havs dyra evangelium. Gud förläne osa frimodighet att bekänna hans namn och att arbeta oförtrutet i hans vingård! Gäller det Herrens sak, låtom oss då ej vika en fotsbredd, men gäller det vår egen person, må vi då gerna låta oss trampas!

»Kristus vårt lif och döden vår vinning!» Den, som vill evigt lefva och uppstå ur grafven med fröjd, han ställe sig således såsom syndare inför Gud och anamme Jesu nåd! Jag ser af ditt bref att två af våra kära sjuka fått sluta och att åtminstone en af dem, efter hvad oss synes, blifvit inbergad såsom en mogen hvetekärfve! Lofva Herren min själ!