Etikett: Prinsessan Eugénie

I ett bref af 24 Februari 1882 skrifver prinsessan:
Uader den stilla sabbatsaftonen helsar jag nu dig och alla de kära sjuka, jämte de trogna tjenarne med tillönskan af ny nåd och frid af Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
Väl oss, att Gud är densamme äfven detta år, vår trofasta tillflykt från slägte till slägte, från år till år. Ja, Guds trofasthet är hans bälte (E. 11: 5). Hvar bor väl vår käre Herre Gud? Jo, i himmelen, och vi bo på jorden. Hvilket afstånd tyckes det då ej vara emellan oss! Och likväl är han o3s stundligen nära för att uppsöka, frälsa och saliggöra hvar och en ; nära i sitt dyra frälsningsord för att trösta, hugsvala, tukta och leda på rätta vägen. O, må det det dyra blod, som Jesus utgöt för oss på korset, blifva för os3 rätt dyrbart och rena oss från alla synder! Det är fullkomnadt, utropade han, Således återstår intet i hans frälsningsverk, och vi, som hafva anammat detta, få då under ljuf gemenskap med honom hafva vår umgängelse i himmelen redan här i tiden. Somrarne förena mig med mina kära på Gotland, men en gåvg skola vi förenas för att aldrig mera skiljas deruppe hos vår dyre Frälsare, som vi här trott uppå och bidat efter.
Hvilka förfärliga stormar som rasat öfver vårt kära Gotland och der förorsakat stora förödelser I Skrif och säg mig om de sjuka lidit deraf och om bygnaden och trädgården tagit skada. Gud har märkvärdigt skonat och bevarat mina båda barnhem och Fridhem och Fridegård.
Den 1 Dec, 1887. Åter har en tid ilat hän, utan att jag kunnat tacka dig för ditt sista kära bref. Så går det år ifrån år, afsked och återseende följa på hvarandra tills det sista afskedet, hvarpå skall följa ett evigt återseende. Är Jesus verkligen vår själs brudgum, så löpa vi med glädje mot målet och tjena under tiden med fröjd våra lidande medbröder och medsystrar. Då kämpa vi ock allt intill blods emot synden, icke med egna bortdomnande krafter, utan med den kärlekskraft, som är mäktig i de svaga. Brudens bjertelit med sin himmeleke brudgum har ju sitt uttryck i detta: »Korset först och kronan sedam». Nu äro vi förenade under korset med vår Jesus, men en gåog skola vi bli delaktiga af kronan. Och är blott brudgummen vår, så skall han ock föra oss in i bröllopssalen. Må vidåicke blifva klenmodiga uuder korset, der vår gamla menniska måste lida outsägliga qval under bortdöendet, utan stadigt hafva blicken på hemmet, der all sorg skall vara borta! Här kan det icke blifva annat än kamp och strid, lidande och vedermöda af alla slag, dock med Jesus ! Men efter hvarje eådan genomkämpad strid vidgas utsigten och stegen bli lättare, ty det är icke godt att hafva många rötter i jorden, hvilket gör att man känner sig fastvuxen der. Den näring man får deraf drager nedåt, då man deremot för hvarje rot som lossnar drages uppåt, och bjertelifvet med hemmet der ofvan ooh den käre Förlossaren blir allt innerligare.

I ett bref till en nära vän yttrar prinsessan hösten 1888:
Då Gud förliden vinter visade mig huru nära jag är grafven, och då jag de sista åren blifvit allt svagare, och således har allt mindre motståndskraft för de svåra vintermånaderna, har han ock väckt mig till besinning af att jag måste beställa om mitt hus. Och då de välgörenhetsinrättningar, som af mig blifvit helgade åt Herren, också böra räknas till mitt hus, har det blifvit mig angeläget att, så långt jag i min svaghet förmår, söka med Herrens nåd skydda dem för tidsandans upplösningsidéer och förstörelsearbete. Må derför alla dessa stiftelser för kommande tider stå under kristliga personers vård och ledning. Och det utan anseende till personer, blott med målet, himmelriket och Jesu ära, i sigte.

I ett bref till skyddsföreningens ordförande heter det år 1888:
Så glädjande att din helsa är bättre, att du åter kan arbeta för din käre Herre och Mästare! Ditt sista bref antydde att hopp och frimodighet i ditt hjorta utträngt den klenmodighet, som var en naturlig följd af kroppslig svaghet. Och hvarför bade väl den käre Guden pålagt dig denna? Jo, för att låta dig erfara att du var hans äkta baro, ty den han älskar, den agar han och näpsaer. Det är det troende barnet han agar, då han deremot sänder sina straffdomar öfver det otrogna. Vi hafva både du och jag, fått erfara, att Herren handlar i barmhertighet med oss; men också att han icke klemar med sina barn.
Hans regerivgssätt är barmhertighet, parad med allvar. Ocn på samma sätt vill han att vi skola handla med våra medmenniskor in äfven med djuren. Salige äro de barmertige, ty dem skall ske barmhertighet.

Ur ett annat bref från 1884:
Du har eålunda åter kunnat gå omkring till de fattiga och sjuka, kunnat läsa för dem och tala tröstens ord till dem! Detta lifvar ofta vår egen lätt domnande kärlek till Herren, på samma som den frukt han gifver åt arbetet, mödan och förbönen, stärke oss så, att vi få liksom ny kraft att verka hans verk.

1885. Med fröjd hopp och längtan ser jag våren med stora steg nalkas, och snart är jag åter, om Gud vill, hos eder, mina kära. Denna vinter har varit rik på erfarenhet, men har gått ovanligt fort. Arbete har jag haft mer än pågonsin, men Gud har i sin långmodiga kärlek gifvit ny kraft för hvarje dag. Ja, hvarje dag har sin historia för den enskilda själen, en historia som innebär den ljufva vissheten att Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i all evighet.
1886. Med ditt kära bref framför mig ila tankarne gladt öfver hafvet, och jag fattar så gerna pennan för att språka en stund med dig, på samma gång jag innelycker mitt bidrag till vår lilla soppkokning för de sjuka och fattiga, som Gud skickar i vår väg. På samma sätt som soppan värmer den sjuke och drufvan läsker de torra läpparne, må ock Herrens frälsande nåd få inträde i de sjukas själ, värma och hugsvala, så att lof öfver syndernas förlåtelse och öfver den härliga seger som Herren Jesus vunnit för oss, uppstiger från sjukbädden! Må ock de krafter, som Herren gilvit oss, fortfarande troget användas i hans tjenst! Med Herren Jesus få vi ock under möda, strid och lifvets vedervärdigheter mången vårdag midt under höst- och vinterstormarne. Herren vare pris för allt! — Detta år har nöden i Vieby troligen icke varit mindre än här på fastlandet. Och inför all inre och yttre nöd få vi dagligen känna vår otillräcklighet, vår litenhet, Dat är smärtsamt att icke räcka till för alla de skriande behofven, men det är helsosamt att få känna så mycken brist och oförmåga, ty då blir Herrens makt den enda tillförlitliga, en makt på samma gång så full af långmodighet, kärlek och iörbarmande, Ja, det är godt att få lära att icke förlita sig på sig sjelf eller ardra menniskor, utan på Gud allena och låta sig nöja åt hans nåd.

Gotlands Allehanda
Fredagen 6 December 1889
N:r 141

Intet torde i allmänhet gifva en mera klar inblick i en mennuiskas karaktär och tänkesätt än de förtroliga: bref, vän plägar växa med vän. Som bekant är, förde pringessan Eugenie en ganska vidlyftig brefväxling, icke minst med Gotland och åtskilliga af dessa bref äro af natur att låta oss blicka in i den: ädla furstinnans bjerta. Vi ha derför trott oss än mer hugfästa minnet af »Gotlands skyddspatronessa» genom att härnedan meddela btskilliga utdrag ur bref till personer på vår öd, hvilka i ett eller annat afseende stodo prinsessan nära. Så skrifver hon 27 Oktober 1871 till barnen på Fridtorp.
Hurtiga och raska ser jag i tankarne eder alla, mina kära gossar, springa omkring på Fridtorp och RR nu med.gapande munnar lyssna till hvad er lärarinna skall läsa upp för er ur detta bref. Jag sersåledes för mig femton gossar, hvar och en med sitt lilla bjerta, som pickar och slår i bröstet. Derinne låter det oupphörligt liksom då I läggen örat intill ett ur: »Tick tack, tick tack». Detta ljud är hos uret ett bevis på att det går och hos menniskan att hon letver. Vi kunna således säga, att det är en viss likhet emellan menniskan och uret. Men just med afseende på det lilla tinget som hos båla säger »tick tack, tick tack», förefinnes dock en stor olikhet. Nu tycker jag mig se att gossarnes munnar blifva ännu mera gapande, i det de söka utfundera hvad jag menar. Det lilla ting, som i uret säger »tick tack» är arbetadt af menniskohänder, hvaremot det, som i edra bjertan säger så, är skapadt af Gud. Uret måste rättas och efterses af urmakaren, om det skall gå rätt, och han, som det, har ja ock föll rättighet att so in i urverket och styra och ställa med det så, som han finner det bäst.
Äro vi nu ense derom att Gud och ingen aunan skapat det lilla ting, som kallas menniskobjertat, så måste vi ock erkänna att Gud har full rätt till detsamma. Och liksom uret lätt kommer i olag, om icke urmakaren får se om det, så gå våra bjertan icke rätt, hvarken mitt eller edert, om ej Gud dagligen får taga hand om det. Detta vill han ock gerna göra, men huru många hjertan äro väl villiga att låta horom få detj? När derinne bor vrede, hat, afund, missnöje eller andra onda tankar och känslor, då slår bjertatej sitt stilla tick tack»; då förnimmes i stället ett brusande »surr-rrsurr» likt det: af ett retadt bi eller en fruktansvärd geting. Gud behöfver då i sin kärlek rätta hvad som kommit i olag, liksom urmakaren måste se om det ur, som visar miste, Om nu någon af er, mina kära gossar, ser en kamrat synda, må han då vänligt säga till honom: Tag dig i akt, ditt hjertas »tick-tack» är i olag, det låter istället som »surr-rr-surr», gå derför genast till Gud, som skapat det, och bed honom tysta missljuden och sköta om det så, att det åter må säga sitt ordentliga »ticktack», Den gosse, som handlar så, utöfvar den rätta kärleken.
Skrifven nu snart åter till mig och låten mig veta, hur det går med korgflätningen. De små gossarne, som ej ännu börjat skrifva, kunna ja sända sina helsningar genom de äldre gossarnes penna. Sägen mig äfven, om I förstått hvad jag här sagt om uret och urmakaren, om bjertat och Gud.

I ett annat bref af 3 Maj samma år fill flickorna å Fridtorp heter det:
Vi äro redan i Maj månad och små blåsippor, hvitsippor och stjernblommor sticka upp mellan tufvorna. I år har dock Gud behagat sända mera ;kyla och:snö än vanligt, men icke dess mindre vårdar han sig lika troget om de små blommorna nu som förr. Så gör han ock med oss menniskobarn. För blommornas fägring behöfves omväxling af regn och solsken, och skola våra hjertan bli en örtagård för Gud, så beböfva också vi både regn och solsken.
Gud sänder oss derför i kärlek äfven mörka dagar och pröfvar ossgenom sjukdom, förluster och tusende andra sorger, hvarunder våra bjertan, liksom blommorna under hård torka, känna sig utmattade och längta efter regn och värme, det vill säga, efter vederqvickelse och bjelp från Gud. Och när han då sänder oss denna, huru upplifvade och stärkta känna vi oss ej, in mycket mer, än om vi aldrig erfarit nöden. Finge blommorna ej växelvis köld och värme, regn och solsken, så kunde de ej lefva. På samma sätt är det med oss menniskor. När Gud skickar oss pröfningar, så sker det emedan han vill behålla våra hjertan vid lif, och vårt rätta lif, det är ju att lefva i och för Gud. Genom Herren Jesus gaf han nytt lif och hopp åt hela verlden och vill ou genom hoaom ingjuta det i hvarje enskildt menniskehjerta.
— Tack, mina kära barn, för edra bref! Det skall bli roligt att få se er lekstuga färdig med de pya möblerna, då jag om Gud vill kommer till er i Juni. Då jag läste hvad Erika skref, tyckte jag mig se eder alla glada och muutra med edra kälkar ute på isen. Att små fåglarne må bra gläder mig. Det var snällt af Elins mamma att skicka henne en långhalsduk oeh roligt för mig att få del deraf genom Elins bref. Lilla Sofia skret att hon besökt sin mamma på sjukhuset och jag hoppas att hon snart åter får besöka henne. Mycket glad skall jag bli, att få återse alla mina kära flickor.

»Sjukhemmet» var, som man vet, en af prinsessans käraste inrättningar. Under vintrarne stod hon alltid i skriftlig förbindelse med dess föreståndarinna och följde med det lifligaste intresse hvar och en af de sjuka. Sålunda heter det iett bref af 4 Nov. 1881:
Mina tankar hafva oftarhvilat oss eder alla, mina kära, och jag har med: en tyst bön stannat vid än den ena än den andra sjuksängen. Isynnerhet dröjer jag gerna och länge hos den kära fru L. och jag känner det nästan, som om hon och jag hade stämt vårt nästa möte i himmelen, Och huru skönt att få mötas der, notan synd, utan sorg och utan lidande, frälsta genom Jesu Kristi nåd! Men det gäller att under tiden hålla sig tätt intill den käre Frälsaren, att känna sig behöfva honom och dagligen törsta efter förlåtelse och rening i hans blod. Gifve Herren oss nåd, att, vid tanken på hvad Jesus gjort för oss, med glädje löpa på hans budsords väg! — — I dag snöar det, och det kännes påkostande’ att veta sig genom snö och is skild från eder, men Herrens Jesu kärleksvärme sammanför oss dock dagligen: i bön och arbete, ”Det band, som förenar oss, brister icke ens i döden. Herren Jesus fröjde pin alla! Det är min hbjertliga helsning i dag.

I ett annat bref från Jan. 1882 skrifver prinsessan:
Stora ismmsor ligga hopade emellan oss; men detta hindrar ej att vi gemensarat uppvärmas af Jesu frölssrekärlek. Och hurn dyrbart är icko detta! Huru trofast hugsvalar han leke i nöden och vederqvicker och fröjdar om, då han ser oss behöfra det! Gud gifve dig, kära A., fortfarande fattigdomskänsla i dig sjelf, men stor rikedom i Herrens Jesu löften, då du går åstad i hans namn, att tjena de minsta af hans bröder! Få vi ej se mycken frukt af vårt arbete, må vi komma ihåg, att vi ej arbeta för att se frukten här, utan deruppe i vår Faders hus. Alla de kära sjuka sluter jag i min famn och lägger dem i Jesu armar, den trofaste frälsarens. Der må döden komma när och huru som helst, den kan då ej skada oss, ty är Kristus vårt lif, så blir döden vår vinning och med Jesus hafva vi uppståndelsen och lifvet.

Vi meddela här ännu några utdrag ur bref från olika år.
Med hvarje dag, som blir ljusare oah längre, fröjdar jag mig att jag kommit in i återseendets år, och helsar nu eder alla med ett innerligt- Guds frid! Det var mig en stor glädje att julgåfvorna fröjdade mina kära på sjukhemmet. Jag hoppas dock att de flesta mest fröjdade sig öfver vår dyre Frälsares födelse, ty då blir det enlevigt fortgående julfröjd: Ara vare Gud i höjden!

Afskedet från eder alla var smärtsamt, men mildrades af tanken på Guds trofasthet, kärlek och starkhet. Ömfamnen från mig alla de kära sjuka, som Gud gifvit dig att vårda och lefva för. Det minsta blir stort då man dermed får tjena sin frälsare. Må vi, då vi nu skiljas för vintern, lägga framtiden lugnt i Jesu händer; hav skall göra allt väl. Låtom oss med honom bida ännu ett återseende härnere, eller ett återseende deruppe, för att aldrig skiljas, lika tacksamma för hvilketdera det blir.

Nu tillstunder den kära julen. Herren förläne oss nåd att kunna såsom barn fröjda oss öfver den stora julgåfvan vi fått af vår Gåd, den största af alla och i hvilken alla andra äro inneslutna, ja, utan hvilken ingen annan gåfva har något sannskyldigt värde, Denna gåfva är också den enda, som vi rätt egentligen kunna kalla vår, ty alla andra måste vi förr eller senare lemna. Berede då Herren sig en krubba I allas våra hjertan, och göre dem ljusa och fulla af frid och fröjd, så att äfven vi må kunna instämma med den himmelska härskaran i dess: Ära vare Gud.

Så glad jag är, att mitt telegram gjorde eder glädje! Ja, jag känner att eder fröjd är min fröjd och eder smärta min smärta, ty ett oupplösligt baud sammanknyter våra hjertan, då det är Herrens frälsande kärlekshand, som förenat oss.

Nu har Gud lossat på ismuren som under flere veckor stått emellan oss, och då nu ångbåtarne börjat gå direkt käns det, som vore vi åter hvarandra mycket närmare. Kärleksbandet i Herren har dock ingenting förlorat i styrka, Kedjan hir blott fått en ny länk genom det nya året. Det Herren genom sitt dyra blod förenar, upplöses ej så lätt, nej, aldrig.

Kanhända Kajsen redan utandats sin sista suck, då dessa rader hiona fram. Hon syntes lycklig i sin Jesus och då hoppas jag säkert att hon får inträda i de aaligas boningar och att hon befinnes bära fridstecknet Jesus djupt ivprägladt i sitt hjerta. Det gladde mig att den sjuke Classon fått skiljas hädan i frid. Genom den döendes trosbokännelse i sista stunden har Gud gifvit mig mera glädje än hvad jag någonsin vågat hoppas. Herren vare pris, att flere vid sjukhemmet fått lyfta vingen i tron på sin frälsare! Derigenom har Gud återgifvit mig de kalla, glittrande juveler, som offrats för detta hem, uppvärmda och förhärligade :genom återglansen af havs dyra evangelium. Gud förläne osa frimodighet att bekänna hans namn och att arbeta oförtrutet i hans vingård! Gäller det Herrens sak, låtom oss då ej vika en fotsbredd, men gäller det vår egen person, må vi då gerna låta oss trampas!

»Kristus vårt lif och döden vår vinning!» Den, som vill evigt lefva och uppstå ur grafven med fröjd, han ställe sig således såsom syndare inför Gud och anamme Jesu nåd! Jag ser af ditt bref att två af våra kära sjuka fått sluta och att åtminstone en af dem, efter hvad oss synes, blifvit inbergad såsom en mogen hvetekärfve! Lofva Herren min själ!

Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 December 1889
N:r 140