I ett bref af 24 Februari 1882 skrifver prinsessan:
Uader den stilla sabbatsaftonen helsar jag nu dig och alla de kära sjuka, jämte de trogna tjenarne med tillönskan af ny nåd och frid af Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
Väl oss, att Gud är densamme äfven detta år, vår trofasta tillflykt från slägte till slägte, från år till år. Ja, Guds trofasthet är hans bälte (E. 11: 5). Hvar bor väl vår käre Herre Gud? Jo, i himmelen, och vi bo på jorden. Hvilket afstånd tyckes det då ej vara emellan oss! Och likväl är han o3s stundligen nära för att uppsöka, frälsa och saliggöra hvar och en ; nära i sitt dyra frälsningsord för att trösta, hugsvala, tukta och leda på rätta vägen. O, må det det dyra blod, som Jesus utgöt för oss på korset, blifva för os3 rätt dyrbart och rena oss från alla synder! Det är fullkomnadt, utropade han, Således återstår intet i hans frälsningsverk, och vi, som hafva anammat detta, få då under ljuf gemenskap med honom hafva vår umgängelse i himmelen redan här i tiden. Somrarne förena mig med mina kära på Gotland, men en gåvg skola vi förenas för att aldrig mera skiljas deruppe hos vår dyre Frälsare, som vi här trott uppå och bidat efter.
Hvilka förfärliga stormar som rasat öfver vårt kära Gotland och der förorsakat stora förödelser I Skrif och säg mig om de sjuka lidit deraf och om bygnaden och trädgården tagit skada. Gud har märkvärdigt skonat och bevarat mina båda barnhem och Fridhem och Fridegård.
Den 1 Dec, 1887. Åter har en tid ilat hän, utan att jag kunnat tacka dig för ditt sista kära bref. Så går det år ifrån år, afsked och återseende följa på hvarandra tills det sista afskedet, hvarpå skall följa ett evigt återseende. Är Jesus verkligen vår själs brudgum, så löpa vi med glädje mot målet och tjena under tiden med fröjd våra lidande medbröder och medsystrar. Då kämpa vi ock allt intill blods emot synden, icke med egna bortdomnande krafter, utan med den kärlekskraft, som är mäktig i de svaga. Brudens bjertelit med sin himmeleke brudgum har ju sitt uttryck i detta: »Korset först och kronan sedam». Nu äro vi förenade under korset med vår Jesus, men en gåog skola vi bli delaktiga af kronan. Och är blott brudgummen vår, så skall han ock föra oss in i bröllopssalen. Må vidåicke blifva klenmodiga uuder korset, der vår gamla menniska måste lida outsägliga qval under bortdöendet, utan stadigt hafva blicken på hemmet, der all sorg skall vara borta! Här kan det icke blifva annat än kamp och strid, lidande och vedermöda af alla slag, dock med Jesus ! Men efter hvarje eådan genomkämpad strid vidgas utsigten och stegen bli lättare, ty det är icke godt att hafva många rötter i jorden, hvilket gör att man känner sig fastvuxen der. Den näring man får deraf drager nedåt, då man deremot för hvarje rot som lossnar drages uppåt, och bjertelifvet med hemmet der ofvan ooh den käre Förlossaren blir allt innerligare.
I ett bref till en nära vän yttrar prinsessan hösten 1888:
Då Gud förliden vinter visade mig huru nära jag är grafven, och då jag de sista åren blifvit allt svagare, och således har allt mindre motståndskraft för de svåra vintermånaderna, har han ock väckt mig till besinning af att jag måste beställa om mitt hus. Och då de välgörenhetsinrättningar, som af mig blifvit helgade åt Herren, också böra räknas till mitt hus, har det blifvit mig angeläget att, så långt jag i min svaghet förmår, söka med Herrens nåd skydda dem för tidsandans upplösningsidéer och förstörelsearbete. Må derför alla dessa stiftelser för kommande tider stå under kristliga personers vård och ledning. Och det utan anseende till personer, blott med målet, himmelriket och Jesu ära, i sigte.
I ett bref till skyddsföreningens ordförande heter det år 1888:
Så glädjande att din helsa är bättre, att du åter kan arbeta för din käre Herre och Mästare! Ditt sista bref antydde att hopp och frimodighet i ditt hjorta utträngt den klenmodighet, som var en naturlig följd af kroppslig svaghet. Och hvarför bade väl den käre Guden pålagt dig denna? Jo, för att låta dig erfara att du var hans äkta baro, ty den han älskar, den agar han och näpsaer. Det är det troende barnet han agar, då han deremot sänder sina straffdomar öfver det otrogna. Vi hafva både du och jag, fått erfara, att Herren handlar i barmhertighet med oss; men också att han icke klemar med sina barn.
Hans regerivgssätt är barmhertighet, parad med allvar. Ocn på samma sätt vill han att vi skola handla med våra medmenniskor in äfven med djuren. Salige äro de barmertige, ty dem skall ske barmhertighet.
Ur ett annat bref från 1884:
Du har eålunda åter kunnat gå omkring till de fattiga och sjuka, kunnat läsa för dem och tala tröstens ord till dem! Detta lifvar ofta vår egen lätt domnande kärlek till Herren, på samma som den frukt han gifver åt arbetet, mödan och förbönen, stärke oss så, att vi få liksom ny kraft att verka hans verk.
- Med fröjd hopp och längtan ser jag våren med stora steg nalkas, och snart är jag åter, om Gud vill, hos eder, mina kära. Denna vinter har varit rik på erfarenhet, men har gått ovanligt fort. Arbete har jag haft mer än pågonsin, men Gud har i sin långmodiga kärlek gifvit ny kraft för hvarje dag. Ja, hvarje dag har sin historia för den enskilda själen, en historia som innebär den ljufva vissheten att Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i all evighet.
- Med ditt kära bref framför mig ila tankarne gladt öfver hafvet, och jag fattar så gerna pennan för att språka en stund med dig, på samma gång jag innelycker mitt bidrag till vår lilla soppkokning för de sjuka och fattiga, som Gud skickar i vår väg. På samma sätt som soppan värmer den sjuke och drufvan läsker de torra läpparne, må ock Herrens frälsande nåd få inträde i de sjukas själ, värma och hugsvala, så att lof öfver syndernas förlåtelse och öfver den härliga seger som Herren Jesus vunnit för oss, uppstiger från sjukbädden! Må ock de krafter, som Herren gilvit oss, fortfarande troget användas i hans tjenst! Med Herren Jesus få vi ock under möda, strid och lifvets vedervärdigheter mången vårdag midt under höst- och vinterstormarne. Herren vare pris för allt! — Detta år har nöden i Vieby troligen icke varit mindre än här på fastlandet. Och inför all inre och yttre nöd få vi dagligen känna vår otillräcklighet, vår litenhet, Dat är smärtsamt att icke räcka till för alla de skriande behofven, men det är helsosamt att få känna så mycken brist och oförmåga, ty då blir Herrens makt den enda tillförlitliga, en makt på samma gång så full af långmodighet, kärlek och iörbarmande, Ja, det är godt att få lära att icke förlita sig på sig sjelf eller ardra menniskor, utan på Gud allena och låta sig nöja åt hans nåd.
Gotlands Allehanda
Fredagen 6 December 1889
N:r 141