Ur prinsessan Eugenies brefväxling med Gotland.

Vi äro i tillfälla att meddela ännu några utdrag ur bref till en person på Gotland, som under många år stått prinsessan nära och ofta varit den, som gått hennes ärenden till nödens barn.
Den 20 Jan. 1872. Tack för all sann, kristlig, trofast vänskap under de skiftande åren ! Herren skall nog fortfarande sköta oss såsom vi behöfva det. På hans nåd och långmodighet få vi vandra framåt dag från dag, om än med vacklande steg; den vägen har dock under sig en bergfast klippa, som ej låter os3 sjunka. Må vi ej oroas för framtiden! Det kommer ju Herren att styra allt efter sin kärlek och visbet. Min rygg har han ganska lätt böjt genom att göra mitt bröst så svagt, ack, att han ock lika lätt kunde böja min vilja, ja, helt linda den omkring sin egen kärleksvilja !
Under julen var jag litet bättre till min helsa, men nu på nyåret åter sämre, med ökad retning till bosta och värk i luvgorna. Herren visar mig hur bräcklig stofthyddan är.
Hurn godt att när den ramlar hafva en bygnad af Gud, an hydda icke gjord med händer, utan evig. Emellertid blir mig hvarje år, då jig om än såsom den ringaste, svagaste arbeterska får vara med i arbetet för Herren, allt dyrbarare, allt kärare. Herren göre oss blott stilla, såsom barn i modersfamnen, detta är min dagliga bön.
Den 17 Okt. 1872. Hvarje dag har sin nöd, sitt kors, sin oro, men ock sin frid, sin glädje, sin bugsvalelse. Det fins nåd och kär!ek i hvarje kalk Herren räcker oss. Och der inga bistöd fianas, der man ej har det minsta att baka sig fast vid af synligt, förvimbart hopp, der få Herrens Jesu löften stå klara, utan att skymmas af något menskligt. Ja, Herrens ord och löften blifva blott dyrbarare, ju mera vi behöfva dem.
Den 7 Maj 1873. Ännu helt tillintetgjord af all mig så oförtjent bevisad ömhet och kärlek under sorg och sjukdom, kommer jag nu åter till dig för att medels pannan bringa dig ett djupgående tack. — Jag trodde denna gång att jag ändtligen skulle få lyfta vingarne och flyga bem, ja hem till mitt efterlängtade, rätta hem, tvagen och ren från mina många synder och brister. Men Herrens stund var ännu ej inne. Han vill att jag skall bida och lida ännu en liten tid, ja, sitta likt Maria vid Jesu fötter att läras, tuktas, hugsvalas. Om den hårda metallen krossas i än så små bitar, förblifver dock hvarje bit i och för sig hård. Den måste smältas. Så bar ock Herren mycket arbete med våra bårda hjertan, innan de smälta för hans kärlek. Men i tålamod utför ban sitt kärleksfalla frälsningsarbete, och derför vare han lofvad! Barnet qvider nog ofta derunder, men allt skallen gång förbytas i lif, lycksalighet, fröjd och segersånug. Jag är åter litet starkare och ligger på min soffa hela dagen, måste dock intaga sängen klockan 6 hvarje afton, då jag stundom plågas af värk i lungorna och endast kan draga korta andetag. Magesåren hafva också gått upp under sjukdomen, men äro redan något bättre, allt genom Guds nåd.
Den 7 Juni 1875. Ännu sitter jag fången härinne, det är så Guds vilja, då vädret varit så ofördelaktigt. Enkedrottningen har flyttat ut till Rosendal, men min läkare förbjöd mig att åtfölja hevne. Jag sitter således ensam i hela öde slottet, men är ej att beklaga, ty de kära syskonen helsa då och då på mig en liten stund, och äfven min moder har sagt sig ibland vilja se till mig. Du ser sålede3 att Gnd sköter mig huldt och troget och gifver mig öfverfullt af vederqvickels, äfven i jordiskt afseende. Han har ock isin stora långmodighet låtit mig behålla mina själskrafter, så att jag fritt kan arbeta och nu glädja mig med att så här språka en stund med dig. ÖF ver sommaren tror jag nu att Gud vill låta mig lefva, men jag har liksom en aning om, att det sedan svart blir slut. Dock, jag vill ej fästa mig vid aningar af mitt kortsynta förnuft. Herren känner rätta stunden, då han vill kalla mig.
Den 5 Januari 1875. — Gud hjelpe oss att icke stanna i undran och ängslan öfver hvad det nya året skall medföra, utan att fastmer nedsänka våra hjertan i Guds kärlek, som ensamt kan gifva kraft och frimodighet att i barnaförtröstan träda i Jesu fotspår! Tack för all sann, kristlig kärlek och trofasthet under det flydda året! Den skall alltid bevaras i ett tacksamt minne. För närvarande är jag ganska rask och har sluppit blodspottningen. Jag har ock, åtminstone inomhus, fått lägga bort den trogna käppen, som i många och långa år af lidande varit min ständige följeslagare. Må det vara Guds vilja att äfven i år låta mig komma till det kära Gotland, som han sjelf lärt mig att älska. Jag börjar redan att längta dit, till fribet, värme, grönska, glädje och vederqvickelse af många slag.
Den 7 April 1875. — Ute är det vårlikt, solen lyser, luften är mild och min längtan till mitt kära Fridhem ökar sig allt mera, under det jag med glädje och tacksamhet känner att den dag med stora steg nalkas, då jag åter får vara midt ibland eder och på nära håll deltaga i edra arbeten. Vintern har varit lång och kylig, men Herrens herdetrohet har räckt till äfven för den, och i sin härlek har han genom många ljufva vederqvickelsestunder förkortat min fångenskap.
Den 16 December 1876. — — Jag egnade den ugge Axel Lyths*) micne uppriktiga tårar. Jag hade hoppats så mycket af hans verksamhet. Men bore med all klagan ! Låtom oss frimodigt se uppåt, till vår himmelske ledare och anförare! Han är vår starkhet och vishet, han ordnar striden och han vinner segern. Gud förbjude att vi skulle stanna i arbetet och striden och börja klandra hvad vår anförare och ledare gör! Ty under det vi började resonnera öfver vår fältherres befallningar, skulle tiden gå förlorad, fisnderna öfverrumpla oss, och oreda och nederlag bli följden. Ja, Gud hjelpe oss, att vår lydnad ej blir trög och tveksam, utan att vi i viss förtröstan genast göra hvad Herren bjuder, ty följden at en vbetingad lydnad för Herrens ord är seger och lif. Således vilja vi ej heller fiu stå undrande och klagande öfver hvad Herren gjort, utan frimodigt gå framåt mot målet, det sköna målet.
Dan 18 Febr. 1885. — Jag tackar Gud hvar dag för din återvunna helsa och att han bevarat dig åt mig. Om något godt vederfares os8 och vi af bjertat tacka Gud derför, så skadar det goda oss icke, men om vi utan tacksägelse taga emot gåfvan blott för att fröjdas och pjuta deraf, så drar medgången oss nedåt i det närvarande och bort ifrån Gud.
Må han bevara oss från att så göra!
Den 20 Sept. 1888. — Ett innerligt och bjertligt tack för hela sommaren! Gud löne dig för all trofast vänskap, allt outtröttligt nit för allt hvad vi under många år haft gemensamt af arbete och möda i vingården! Vi vilja båda tacksamt utbrista under lof till Herren: Han har varit trofast mot sina svaga barn! Ett utomordentligt härligt väder har Herren gifvit mig i dag för afresan till fastlandet, Der vänta mig många vänner och mycket arbete för Herren, men detta hindrar icke att skilsmässan från alla mina kära här kännes svår. Sommaren har ju varit mycket bättre i alla hänsesnden än hvad jag vågat hoppas. Herren vare pris derför! I min vagn, med hästarne förspända, sittar jag nu här och inandas sista gången för i år den välgörande skogsluften, medan jag skrifver detta i vagnen. Vårt lif, vår framtid står i vår dyre Mästares hand.
I ett bref till samma vän på Gotland heter det den 5 Febr. 1889.
Ansträngande arbeten hafva hindrat mig att skrifva förr, men nu äro en del af dessa afslutade, så att litet mera tid gifves mig för brefskrifning. Jag längtar att få höra huru det är med de kära blindas sammankomster, om de fått ram i hushållsskolan och hafva det lika bra som förr; Vi skola väl hafva fest för dem i år också, men som 10 Febr. (Eugeniadagen) infaller på en söndag, kan ja festen blifva på måndagen eller tisdagen i stället. Jag skickar i morgon penningar till iarop vid stadsmissionens auktion, ock kunna de inköpta sakerna användas till nyårsgåfvor åt de blinda vid festen.
Dean 21 Mars 1889. — Blindfesten blef ju så bra, och din lifvande beskrifning derom gjorde mig helt tacksam och lycklig. Det var gom hade jag sjelf varit närvarande, så lefvånde stälde du allt för mina ögon, och hjertat blef så varmt deraf. Detta gjorde godt, under det mycket finnes, som kommer hjertat att frysa. — Jag har blifvit afbruten i min skrifning af ett arbste, som var ganska vigtigt — Det rörde Herrens sak. Du vet att din gamla vän och medarbeterska har många jern i elden.

*) Axel Lyth var en kort tid tjenstgörande prest vid prinsessans barmhertighetsinrättningar på ön.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *