af K. J. Bergman.
Det var på den tiden, då kristna läran började blifva känd på Gutarnes ö. I Akebäcks socken, belägen i öns norra treding och nära nordvestra kusten, lefde då en mäkta rik och ansedd bonde vid namn Botajr. Flere af hans landsmän, som med köpmannavaror seglat till kristna länder, hade der gjort bekantskap med den ya läran, låtit döpa sig och hemfört några prester, hvilka här och der i de gotländska bygderna predikade om: den enade Guden och om Honom, som var sänd till menniskornas frälsning.
Af en af dessa prester blef Botajr, hans hustru och barn samt allt hans husfolk undervisade och döpta.
Som Botajr var en lika förmögen som gudfruktig man, bygde han, i sitt fromma nit för kristendomens utbredande, i Valls närbelägna socken en kyrka af trä; men hedningarne i trakten, hvilka älskade sina gamla gudar, angrepo i Botajrs frånvaro den nya kyrkan och uppbrände den. Och stället, der kyrkan stått, blef efter branden kallad »Kula stethar», det är: stället, der mycket kol finnes. En bondgård derstädes heter »Kulstäde» än i dag.
Men den fromme och i sin tro starke mannen lät icke modet falla. Han beslöt att bygga en annan kyrka i stället för den nedbrända och att dristigt anlägga den just på hedningarnes förnämsta offer plats eller »vi», hvilket namn i det forna språket betyder: ett heligt rum*) På samma ställe uppväxte sedan en stad, som blef kallad Vis by eller offerställets stad.
Det var derstädes, nedanför den branta kullen, som Botajr med sitt folk uppförde en kyrka, hvilken” till alla helgons ära blef invigd.
Men hednivgarne förgrymmades öfver den affällige Botajrs djerfhet att så vilja vanhelga deras gamla offerplats. De sammanrotade sig och med bloss och bränder stormade de fram för att förstöra den kristna helgedomen.
När Botajr, som var tillstädes, märkte deras uppsåt och såg dem fremrycka, stälde han en stege mot kyrkans vägg och klättrade modigt högst upp på dess tak. Och derifrån ropade han till hedningarne.
»Viljen I bränna kyrkan, så skolen I på samma gång bränna äfven mig».
Öfverraskade af Botajrs mod, hejdade sig i början angriparne; men snart närmade de sig ånyo under grymma hotelser och med åkallande af Tor och Odin.
Men Botajr stod oförfärad qvar på kyrkans takås.
Då faran, som hotade honom, blef allt större, framträdde hans svärfader, Lickajr Snielle (eller: Lickajr den vise), som var en af landets rikaste män och myndigaste höfdingar, och ehuru Lickajr ännu hyllade hedendomen, greps han af beundran för svärsonen, som visade sig villig och redo att offra lifvet för sin kristna tro.
Och Lickajr talade till det vilda folket och sade:
»Framhärden icke i edert uppsåt att bränna mannnen och hans kyrka, ty den står på ett heligt rum och för ett heligt ändamål är den bygd och signad».
Hedningarne häpnade öfver den mäktige böfdingens ord och drogo sig tillbaka.
Så blef Allhelgonakyrkan i Vi skonad från förstöring.
Och Botajr tackade Gud för sin kyrkas räddning. Kort derefter lät Lickajr döpa sig och på sin gård i närheten af den hamnplats, som efter honom blef kallad Lickershamn, ett par mil norr om Visby, lät” äfven han bygga en kyrka, der nu Stenkyrka står. Och efterhand — såsom det heter i den gamla Gutasagan, uti hvars fjerde kapitel Botajrs bragd är omförmäld — »när Gutarne fått se kristne mäns fromma seder, lydde de Guds bud och lärde mäns undervisning samt antogo allmänneligen och frivilligt Kristi lära».
Botajrs kyrka i Vi var på Gotland den första kristna kyrka, som stånda fick.
Den var uppförd af trä,” och när den efter mer än ett hundradetal af år råkat iförfall, uppfördes i Visby på samma ställe, nedanför klinten, en annan af sten, som blef ’kallad Sankt Pers kyrka. Äfven den är längesedan förstörd, och det finnes deraf knapt någon lemning qvar. Men minnet af Botajr och hans kristliga mod qvarlefver i friskhet bland Gutafolket än i dag.
Det är ett af detta folks vackraste minnen.
Sv. Fam. J.
*) Isländskan: vé = helgedom.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 29 December 1883
N:r 103.