Ett inlägg af S. A. Hedin.
Vid föredragning i andra kammaren af statsutskottets afstyrkande hemställan med anledning af k. m:ts framställning om anvisande af anslag till förbättrad bestyrkning af befästningarna vid Fårösund yttrade riksdagsman Hedin enligt rikedagsprotokollet följande:
Herr talman! Jag befinner mig i den bekanta ställningen af undrande och spörjande inför statsutskottets hemställan, inför k. m:ts förslag och åfven i någon mån inför det faktum stt den ledamot af konungens råd, som är den ansvarshafvande i egentlig mening för den af statsutskottet afstyrkta framställvingen, öfvergifvit sitt förslag och icke tänker att därpå spilla några ord. Jag säger den egentliga ansvarsbafvanden, ty schefen för sjöförsvarsdepartementet har ju endast välvilligt upplåtit en plats på sin hufvudtitel för förslaget, hvar emot det är motiveradt på fjärde hufvudtiteln.
Uti sitt unföraunde till statsrådsprotokollet 2 Januari 1896 hade schefen för landtförsvarsdepartementet uttalat sina åsikter angående Gotlands försvar och gjort ett förslag augående det fasta försvaret på denna ö. I enlighet med hans sålunda uttalade åsikter begärde kongl. maj:t af 1896 års riksdag ett anslag af 801,800 kronor för det fasta försvaret på Gotland, däraf den allra största delen, nämligen 756,800 kronor till befästningar vid Fårösund och deras bestyckning och endast 45,000 kronor till de första förberedande åtgärderna, nämligen inköp af mark, för den tilltänkta fästnivgsanläggningen vid Tingstäde. För år 1897 begärdes emellertid af detta anslag på 801,800 kronor blott 140,00 kronor, hela detta belopp för befästningar vid Fårösund, Men enligt hvad man tydligen uppgaf i atadsrådsprotokollet, var det meningen, att hela det återstående beloppet af de 756,800 kronorna borde beviljas att utgå under 1898, så att följaktligen befästningarna vid Fårösund jämte bestyckningen skulle blifva färdiga under innevarande år. Om vikten af dessa åtgärder kan man ju hafva rättighet att åberopa hvad i samma anförande till stadsrådsprotokollet yttrats af schefen för landtförsvar departementet, nämligen att »beträffande Fårösund framträder härvid genast nödvändigheten af att förstärka och med nya verk fullständiga de redan befintliga svaga, för ett tiotal År sedan i mnämdt syfte uppförda batterierna, hvilka, bygda i hast med dör banda varande materialier och försedda med otidaenlig bestyckviog, numera iogalunda äro i stånd att upp.
taga en strid med en fiendtlig eskader eller att i afsevärd mån bindra en sådan att, un danrödjande stäugsellinierna, inlöpa i hamnen». Vid detta ordagrant ur stadsrådsprotokollet återgifna yttrande skall jag endast göra den eriuran, att orlet »numera» utan tvifvel är öfverflödigt. Ty samma anmärkning, som schefen för landtförsvarsdepartementet gjorde år 1896, var förmodligen lika giltig år 1885. — Emellertid och trots dessa, so: man skulle tycka, starka skäl, afsyrktes det begärda anslaget af statsutskottet. Skälet för detta af styrkande var eu euligt min tanke i och för sig själf alldeles obestridligt riktig sats, den nämligen, att det vore »mindre lämpligt, att anläggandet af uya fästningsverk påbörjas innan redan anlagda blifvit försatta försvar bart skick». Men det är ju alldeles påtaligt, att detta af statsutskottet 1896 anförda skäl icke utgör svar på tal på den ena delen af den kongl. propositionen, utan endast på den andra delen. Det utgör svar på tal i fråga om de begärda 45,000 kronor till de första förberedande åtgärderna för de ifrågasatta nya befästningsanläggningarna vid Tingstäde, men är uppenbarligen icke svar på kongl. maj:ts framställning om vidtagande af åtgärder för att förbät:ra, utvidga och med tidsenlig bestyckning förse befästningsavläggningarna vid Fårösand, som icke är någon ny anläggning, utan daterar sig, sådan den nu är, från år 1885. Satsen i sig själf: gör icke något nytt, innan ni har det gamla i försvarbart ekick, den är riktig, den är en gyllene sats, och den borde sammerligen af statutskottet upprepas i alla dess betänkanden, icke endast i dem som angå försvaret, utan ätven i alla andra i hela serien från ett till hundra, därest den Skall kunna tränga in i vissa förbenade hjärnor. Men i detta fall träffade den endast en delaf den kongl. propositionen och icke den andra delen. Emellertid, när frågan förekom till behand ing i kamrarna, gjorde schefen för landtförsvarsdepartementet icke det minsta försök, vare sig i denna eller i medkammaren, att försvara sin proposition eller att invända något mot statsutskottets afstyrkande eller mot det nyss af mig belysta skälet, på hvilket detta afstyrkande var grundadt.
Ja, det kunde man ju tycka var något märkvärdigt, då skälet för framställningen varit det, som jag nyss upplyste, eller att de s. k.
neutralitetsbatterierna vid Fårösund i sitt nuvarande skick dugde till platt ingenting. Men det skulle inträffa något märkvärdigare än detta. Inom ett år härefter hade schefen för landtförsvarsdepartementet gjort den remarkabla upptäckten, att på Gotland råder »ett så nära samband» mellan å ena sidan frågan om »öns egna rörliga stridkrafters organisation» och & andra sidan »enskildheterna af befästningsfrågan», att dessa frågor »icke lämpligen kunna behandlas oberoende af hvarandra». I sitt anförande till statsrådsprotokollet 14 Januari 1897 anför schefen för landtförsvarsdepartementet, att han i följd af detta stränga samband mellan organisationen af det rörliga försvaret på Gotland och det fasta försvaret icke hade någon anledning att då förnya sin framställning från år 1896 om anslag, på sätt jag nyss nämde, till der fasta försvaret på Gotland. Nu är det alldeles tydligt. att genom detta förklarandb har schefen för landtförsvarsdepartementet icke öppet, uttryckligt och direkt, men icke desto mindre fullt otvetydivt erkänt, att han år 1896 icke bort göra den framställning, som hau då gjorde om beviljande för det fasta försvaret på Gotland af 801,800 kronor Det var ett alldeles omoget förslag, ett förslag framstäldt på måfå, ett tanklöst hugg i vädret. Jag framhåller detta för att få anledning att betona, hvad jag för några få veckor sedan här anmärkte, eller att man får ba den godheten att erkänna, att, om riksdagen stundom visat sig misstrogan mot åtskilliga förslag under fjärde hufvudtiteln och särskildt mot den nuvarande schefens för landtförsvarsdepartementet befästningsförsla, detta verkligen har grunder, som han kan tillskrifva sig själf och som icke få tillskrifvas vare sig riksdagens obnägenhet för att upphjälpa försvaret eller dess bristande insikt i försvarsfrågor.
Nu är ja emellertid det hindret, som schefen för landtförsvarsdepartementet hade upptäckt år 1897, det hindret, som riksdagen bort göra gällande redan år 1896, na är jn det emellertid undanrödt, efter det koogl. maj:t för denna riksdag framlagt, statsutskottet i bufvudsak tillstyrkt och kamrarna i enlighet med statsutskottets tillstyrkan bifallit, hvad kongl. maj:t föreslagit angående organisationen af infanteriregementet ock artillerikåren på Gotland. Och nu har kongl. maj:t till innevarande riksdag, ganska säkert med förutsättning af det gifna bifallet till den där organisationsfrågan, kommit med ett förslag rörande det fasta försvaret på Gotland. Men nu fal’er jag i en ny öfverraskning och får anledning till en ny undran. Detta förslag, som jag nyss nämde, att schefen för sjöförsvarsdepartementet itimnat husrum på sin hnfvodtitel, går nu endast ut på att få beviljadt ett litet anslag till bestyckningskostnader vid Fårösund. Däremot har man alls icke i den kongl. propositionens motivering yttrat ett enda ord om behofvet att förbättra de från midten af 1880-talet härstammande befästningsanläggningarna. Hvad vill nu detta säga? Då behöfdes för att dels förbättra, dels utvidga dessa befästningsanläggningar och tillika bestycka dem med tidsenligt artilleri 756,800 kronor och däraf öfver hälften, en mycket dryg hälft till bestyckving. Nu begäres endast 127,000 kronor, och dessa äro uteslutande afsedda för bestyckning, medan man alls icke talar om förskansningarna. Hvad vill detta säga? Vill det säga, att dessa år 1896 fullständigt odugliga och otillräckliga anläggningar, att de nu plötsiigt ha blifvit fullt dugliga och tillräckliga Skulle detta, hvilket förefaller mig otroligt, vara förhållan det, kanske man endast behöfver vänta ett år till för att den enligt scbefens för landtförsvarsdepartementet förklaring äfvenledes odugliga bestyckningen också blifver duglig. Det är mycket konstigt detta, och det är svårt att få tilltro till ett förslag, om hvilket man, året efter sedan det blifvit framstäldt såsom mycket angeläget, får veta, att den gången sprang man åstad i ogjordt väder, när man kom med ett förslag, som icke borde fram, därför att det var af beskaffenhet, att frågan icke kan lösas annat än i samband med en annan, nämligen i sammanhang med organisationen af det lefvande försvaret på ön. Och så, när det hindret är undanrödt, kommer man visserligen och begär ett litet anslag till det gamla ändamålet, men blott till en delaf det gam’a ändamålet. Man talar nu endast om bestyckning, men icke om de år 1896 för odugliga och otillräckliga förklarade befdstningsanläggningarnat För vanligt civilt förstånd är det ej möjligt att begripa sådant.
Nu har statsutskottet afstyrkt förslaget om de 127,000 kronor och för afstyrkandet anfört som skäl, att riksdagen genom sitt afslag å Tingstädeförslaget visat sig hylla utskottets uppfattning, att man icke bör göra någonting, förrän den namnkunniga komitén afgifvit sitt utlåtande. Det skälet, tillämpadt på den föreliggande frågan, förutsätter uppenbarligen ett af tu: antingen att, sedan komitéa tillsattes, frågan om Fårösunds befästande eller bibehållande såsom befäst position har blifvit en i hög grad tvifvelaktig tråga, så tvivelaktig, att det nu kan ifrågasättas, att, sedan komitén afgifvit sitt yttrande, man kanske skulle kasta hela Fårösundspositionen öfver bord och icke bry sig om den vidare; eller också att den blifvit, om icke i detta principiella häseende, så dock i tekniskt hänseende så tvifvelaktig, att man icke ens nu, skulle kunna tilltro sig att bevilja bestyckningen, emedan man icke skulle kunna bedöma hurudan be styckningen bör blifva vid Fårösund, förrän <omitén yttrat sig. Båda dessa förutsättningar förefalla mig så ytterst märkvärdiga, att jag icke kan finna, att det skäl, statsutskottet bär anfört för sitt afstyrkande, nämligen åberopandet sf komitéarbetet, kan vara hållbart.
Men hura därmed än kan vara, på datta sätt går tiden, år läggas till år med deu eftekten, att icke ens en så viktig position som Fårösund blifver satt i nödtorfiigt försvarstillstånd. År 1896 beräknades, såsom jag nyss nämde, uti schefens för landtförsvarsdepartementet förslag, att arbetet skulle företagas år 1897 och med hela den ifrågasatta återstoden af an-laget fallbordas underår 1898, så väl hvad själfva anläggningarna som hvad bestyckningen angår. Om detta förslag hade blifvit bifaller, skulle man således vid utgången af innevarande år ha haft åtminstone någonting färdigt af det fasta försvaret, och detta å en så viktig punkt som Fårösund. Med det förslag, som nu framkommit angående det obetydliga beloppet 127,000 kronor och som ju icke kan vara ägvadt att ens påminna riksdagen om det sanna förhållandet, att det nämligen behöfves icke blott ny bestyckning, utan äfven ombygnad af de gamla befästningsanläggningarna och uppförande af nya sådana — med detta förslag, äfven om det blifvit bifallet, skulle vi dock uppenbarligen ha kommis in på nästa sekel. Meu för hvarje år som går, är det tydligt, att vi mer och mer värma oss till det, som hela världen i ängslan och oro förntser, nämligen ett krigsutbrott, som kan få till krigsteater — eller till en af sina krigsteatrar — Östersjön i närheten af våra kuster. Och då inträder tillämpningen af hvad schefen för landsförsvarsdepartementet yttrat uti det meromnämda anförandet till statsrådsprotokollet 2 Januari 1896, där det heter: »det säger sig själft, att med uppförandet af fästningar vid Fårösund lika litet som vid andra punkter på kusten, kan anstå till krigsutbrottet — —, Men om det nu är så, hur kommer det då till, att man går till väga på detta sätt? För min del kan jag icke finna förklaringen uti annat än det traditionella plottersystemet, vidare uti den hypuotiserande inflytelsen af den fixa idé, som heter Boden, och slutligen uti en trelje omständighet, nämligen i de åsikter i det hela angående betydelsen af Gotlands försvar för Sveriges rikes försvar och själfständigher, som synes numera vara allrådande inom landtförsvarsdepartementet, åsikter, som i min tauke, om’ de längre skola få behärska ledningen af landets försvarsangelägenheter, äro en landsfara och snart nog kunna leda till en landsolycka. Om den synpunkten skall jag emellertid få tillfälle att yttra mig en annan gåog, nämligen när vi komma till behandlingen utaf kongl. maj:ts dödfödda proposition nr 59.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 April 1898
N:r 64
