Hemse, 26 Nov.
Eldsvåda
utbröt i onsdags natt vid tretiden på morgonen hos svickare Hagström, (boende på Hulte grund) i en honom tillhörig verkstadsbygnad. Elden varsnades först då verkstaden stod i ljusan låga af nårboende grannar. Då de kommo till stillet, hade elden åfven fattat i boningshuset, som stod endast några fot med sin ena gafvel från verkstadsbygnaden.
Med möda haun också elden, som redan genomtrångt gafvelu in på loftet i boningshuset, slåckas af flere tillskyndande persouer. Verk, staden, som åfven var af trå, brann totalt upp. Ej heller några af de i verkstaden varande verktygen hunno bergas, utan de blefvo lågornas rof; åfven en del på bestållning fårdiggjorda möbelarbeten blefvo uppbrånda. Huset och en del af verktygen voro försikrade. Hur elden uppkommit kan ej med beståmdhet sågas, men troligen, då eld dagen förut vid fyratiden på eftermiddagen varit uppgjord i verkstadsspiseln har någon gnista sprakat fram och legat dold bland sågspånen och först senare brutit ut til eld. Ägaren hade en half timme före eldens utbrott varit uppe, men då ej varsnat något.
Sundre, 23 Nov.
En gripande jordfästning,
förråttades höromdagen å Sundre kyrkogård, då stoftet, efter den i sina blomstrande ungdomsår vådligen omkomne husbondesonsn Niklas Nilsson från Hallbjens, invigdes åt den sista hvilan och nedsinktes i jordens tysta sköte. På kyrkogården var en ovanlig mångd folk församlade, kanske för att såga ett tyst farvål åt åt den allmånt afhållne ynglingen.
Kyrkoberde Kulliu, som förråttade jordfåstningen höll, efter de vanliga ceremoniernas slut, ett för tillfållet och efter omståndigheterna sårdeles anslående tal, hvaruti han framhöll lifvets ovaraktighet, och huru snart såvål ung som gammal blir skördad af dödsengelns hand, helt hastigt och oförmodadt. Till den i tårar badande, djupt sörjande modren stlde talaren många trösten och uppbyggelsens ord. »Denne son» sade han »som nu nedbåddades i jorden, hade, menskligt sedt, varit en förhoppningsfull yngling, sin moders ålderdomströst; men hvem visste ifall han fått lefva långre, om haus lif blifvit till någon glådje för de sina; kan hånda, hanhånda icke. Detta låg i den allvises beslut förborgadt för oss menniskor; om det ån syntes oss svårt, vore det helt visst till nytta, ty »mina vågar åro icke edra vågar», stiger Herren. Man fick hoppas på ett lyckligare återseende derofvan, der ingen död mer år».
I de nårvaraudes ögon glånste sorgens och saknadens tårar.
Oaktadt ifriga spaningar har man ånnu icke lyckats finna liket efter fadren Nils Larsson.
Såsom en sårskild ömmande omståndighet kan antecknas att denna familj, som så tvårt hemsökts af sorg och olycka, befinner sig i knappå ekonomiska omståndigheter.
En åldrig gumma,
— jag tror Vamlingbo sockens åldsta invånarinna, — har i dessa dagar gått ur denna verlden, nåmligen förre husbondeenkan Kajsa Lona Söderlind vid Rofinds, hvilken — enligt uppgift — uppnått den höga åldern af 94 år.
På tal hörom han anföras att i Sundre lefver ett fattighjon, Anna Kajsa, som snart nog kan fira sitt hundraårs jubelium. Gumman år, i förhållande till sin höga ålder, ovanligt kry och rask.
Egendomligt jagtäfventyr.
Att stena harar till döds hör nog till sållsyntheterna. Detta inträffade dock för kort tid sedan, då en landtman från Vamlingbo, åtföljd af sin hund, befann sig ute på marken i arbete, ty då den senare plötsligt fick upp en »jösse» hvilken iblixtsnabb fart kom kilande förbi bonden, fattade denne en mindre sten, och slungade åt haren med den påföljd att han föll till marken och blef således den lycklige jägarens byte.
Från sjön.
Tre större okände ångare inkommo i dag — antagligtvis för motvind — till ankars å vestkusten utanför Burgsviks hamninlopp.
Hamra, 24 Nov.
Hamra socken,
en bland Gotlands mindre församlingar, har på senaste åren haft många och stora utgifter. För.ett par år sedan uppfördes ett nytt skolhus och anskaffades tidsenlig materiel för undervisningen, så renoverades kyrkan och nu i dagarne har uppsatts i nämda kyrka en orgel — sjuståmmigt labialverk — hvilken högtidligen invigdes söndagen 13 dennes Orgelverket är bygdt af herr Johan Lindgren från Göteborg, född i Linde socken på Gotland.
Fo!kskollärareval
har för eu tid sedan hållits i Eke, der ende sökanden, vikarien på stället, hr Ezström, född i samma församling exhälligt antogs som ordinarie lärare.
Herta salteribolag.
som nyligen upplösts, har sålt sin salteribygnad, som stod vid Herta strand, till styrelsen för Levide mejeribolag, hvilken skall använda bygnaden till mejerilokal.
Brandsynerna
å Södra Gotland hålla nu på att verkställas inom socknarne för innevarande år. Måtte nu vederbörande synesmän äfven efterse, huru pass flitige föreningens deltagare äro att hålla sina skorstenar frie från sot. På de flesta ställen torde sällan eller aldrig sotas, fastän erfarenheten lärt oss, att många för att ej säga de flesta eldsvådor uppkommit genom skorstenseld.
Stararne,
dessa lifliga och sällskapliga fåglar, tyckas i år hafva god lust att stanna qvar hela vintern, ty ännu för en vecka sedan såg man dem i stora flockar slå sig ned i trädens numera nakna kronor och sjunga lika muntert som om våren.
En nykterhetsförening
är bildad inom Öja socken, och har densamma i kyrkoherden derstädes en varm vän och beskyddare, som esomoftast uppträder med uppmuntrande och sakrika föredrag för hämmandet af dryckenskapslasten.
Orgelverket
i Wamligbo kyrka, hvilket är ett af de största och äldsta på gotländska landsbygden, undergår för närvarande reparation och ombygnad af orgelbyggaren herr Johan Lindgren, förut nämd-i brefvet.
Den regniga väderleken
har orsakat att vägar och stigar nu befinna sig i ett tillstånd, som påminner om nyligen tillredt murbruk. Våra skolpligtiga barn härute på landet, helst de fattiga, som sakna täta och bastanta skodon och ytterplagg, hafva derför under denna årstid det ej för angenämt.
Att i »ur och skur» dagligen gående trafikera de samtliga vägarne från och till skolorna är verkligen för barn ett påkostande arbete. Deras skodon och kläder äro alldeles genomvåta, då de komma från skolan, och hinna knappast torka, förrän de följande morgon åter skola påtagas för att ytterligare vätas ned. (Tänk huru luften i skolrummet blir beskaffad då kläder och skodon från ett 50-ja 60-tal barn under dagers lopp i skolrummet få torka på barnkroppen!) Och renligheten sedan? — Somliga barn hafva en half mil ja insändaren känner ett skoldistrikt så vidsträckt, att de fjermast boende barnen hafva tre fjerdingsväg till skolan. När dessa sistnämda barn Komma hem om qvällarne i mörkret, äro de alldeles uttröttade och förmå ej ordentligt lära sina hemlex\’r; och nästa morgon måste dexbege sig i väg långt före dagningen för att i smutsen och slasket arbeta sig fram till bestämd tid. Det fordras i sanning stor lust till skolan för att ej under sådana omständigheten tröttna. Många af oss vuxne torde knappast äga en så seg vilja, som dessa små visa sig besitta.
Ovanlig fruktsam jord.
En person i Rone hade på ett »lopsland» (1/4 tunuland) jord fått några kappar hvete förliden höst, och i eomras skördade han på denna jordbit sex tunnor.
Strömmingsfångsten
har åter de senaste dagarne varit rätt gynnande vid några af våra fisklägen härute.
Vid t. ex. Herta i Burs såldes strömmingen för 28 öre valen.
Ett par storkar
syntes en morgon i förra veckan på södra Gotland. Troligen var besöket härstädes af kort varaktighet, eller hålla de blott här ett par dagars hvila för att sedan, ehuru sent, med all kraft anträda resan till Nilländerna.
Fyrmästarens och fyrvaktarens,
på hvilken klippa eller strand de än må beffona sig, öden tänker jag på både dag och natt, såvida jag är vaken. Sofverjag på skinnsoffan å vindskammaren, drömmer jag om de tåliga och oförskräckta menniskorna, då nämligen stormarne ryta och rycka och kila in under utsprånget på spåntaket, så att väggarna (men icke jag, som tycker om sådan musik) darra af skrämsel.
Vare sig det är på Sandön, der flygsanden far in genom nyckelhålet och lägger sig i drifvor inne i rummet, ifall man inte är ytterst försigtig att väl stoppa till hvarje hål, om ett sådant också icke är större än ögat på en böjtnal (stoppnål som man bytt sig till, t. ex. för ull eller säd), ty gör man inte detta, då får man tro på annat; eller på Fårön derborta något i nordost om Ava gård; (i hvars närhet alen växer vildt, men på den ena partens storgård står en stor väldig ek, åtminstone har hon stått der, — kanske hon nu i tysthet för sudergutar ramlat öfver ända till följd af hög ålder). Men jag borde väl inte vara så långrandig, utan skynda fram till Fåröbåken. Det är tre och tretti vintrar sedan jag en mörk höstqväll vandrade dit i sällskap med en af Ava-karlarne. Under vägen förde han mig upp på en hall (hög), som bar namn efter gården. Slutligen kommo vi fram till båken, den första i sitt slag undertecknad gutason sett i sina dagar, Jag fick stora ögon, när jag såg det stora, vackra ljusskenet derborta i vrån (af viken), långt skildt från kyrka, prestgård och skola, men man vakade här då vi hunnit spiraltrappan uppför och fått se resans mål. I en handvändning kunna vi (tidens kraf är att resa fort), om icke just med hästar och vagn eller ångslup, vara vid Stenkyrke-huk och efter gammalt helsa på fyrmästaren derstädes, han, som i många år slet ondt som hund under tiden å Gotska Sandön, der han, menskligt sedt, icke kunde hafva mycket att roa sig med. Vil sådana kritiska lägen gäller det att vara uppfinningsrik och hafva godt förråd af idé-associationer.
Till sist bär det ändå aftill hemorten, resan får vara lång eller kort: Stora Karlsön, vid hvars båk man några fot från den höga lodräta klippväggen kan eisna eller frukta för att blåsa öfver lotsstyrelsens staket cch plumpsa ner »uti hafvet». Isynnerhet kan det vara farligt för små barn, som älska friheten mer än lifvet och vilja se sig om utför fyrtornet, som står »ytterst på skärets strand, sköljd utaf hafvets svall.» Och det blåser och det brummar och det tjuter derute! Det kan man tänka sig, om ock man ej varit mer än tre alnar från sjöstranden. Och aldrig någon vänlig menniska att få se och tala med på vintertid. Bara sin Gud, sin båk, sin klippa, sitt haf. Bara? Ja, det är tillräckligt tör den, som lärt sig förstå att vara nöjd; och är man inte det, då är det beklagligt.
Jag kan ej förneka att de stackars isolerade menniskorna jämt och samt komma för mig.
Ibland tänker jag: då de stadigt måste vara på sin post och aldrig komma på land, borde vi, fria barn, glädja dem då och då med ett litet besök. Senast tänkte jag så kl.5 på morgonen vid mitt uppstigande då jag såg deras vänliga helsning, de tre blänkarne efter hvarandra lik kornblixt vid horisonten. Da synas öfver trädens toppar endast vid duskig, snöblandad luft. En gång har jag sett det förut. Inte kommer jag för det, och troligen icke många andra heller medan det är vinter , ty den falska Ran fruktar man så mycket i öppen båt. Det är ingalunda såsom att gå till närmaste granne och sjuvga tillsammans med denne, om han har röst, Sehlstedts tilltalande »Fyrtorn»:
»Alltid lika på vakt
vakar du dag och natt
gungar en stolt fregatt
eller en gotlands-jakt;
lika för hög och låg
trotsar du vind och våg.»
Fyrbetjeningen måste kunna förströ sig med ett kärt och hemtrefligt familjelif, läsning, slöjd, fiske, ja brefskrifning till den öfriga lilla verlden. Det sista nöjet blir väl ej så strax besvaradt. Kanske kommer kuttern i regel en gång i månaden med post och förnödenheter. Men när böljorna vyreda som lejon, gå höga som hus, eller det är snötjocka såsom i dag, då får man vänta och vänta och blott lefva på hoppet. Men när han, lotskuttern, då ändtligen kommer, är den lilla farkosten säkerligen välkommen.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 28 November 1887.
N:r 95.
