Etikett: Första världskriget

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 11 Maj 1915
N:r 107

Lusitanias undergång.
Krigskontrabandet exploderade Enligt hvad Wolffs byrå erfarit från väl underrättadt håll, befunnos ombord på Lusitania 5,400 lådor ammmnition. Den allra största delen af lasten utgjordes af krigskontraband.
Af berättelser, som numera börja komma från räddade personer, framgår också tydiigt, att den genom torpeden förorsakade explogionen af sprängämnesförrådet ombord slog ihjäl många hundra personer samt vållade fartygets nästan ögonbiickliga svåra slagsida.
Huru indignerad man än må vara öfver tyskarnas dåd, måste man dock. konstatera engelska rederiets och amiraxtetets gemensamma ansvar för att ej ha blott tillåtit, men lockat ett par tusen människor att segla ombord på ett sprängämneslagtadt fartyg genom vatten, där minor och torpedbåtar lurade.
Det är svårt att undgå intryck af de från tyskt håll dokumenterade beskyliningarna, att Engwand begagnar rassageraretrafiken öfver Atlanten som ett skydd för sin oaflåtliga stora ammunitionstillförsel. Det bringar i erinring ryssarnas försök i Galizien att sända värnlösa massor af judar framför sina slaglinjer.

De räddade från Lusitania.
Cunardlinjens kontor i Göteborg har meddelat innehållet af ett från linjens hufvudkontor i Liverpool på måndagsmiddagen kl. 4 ankommet telegram.
Intill midnatt var antalet räddade 764, hvaraf 426 passagerare och 302 besättningsmän. Af de räddade voro 47 skadade, däraf 30 passagerare.
Hittills ha upptagits 144 lik, af hvilka 87 kunnat identifieras. Af dem voro 65 passagerare och 22 besättningsmän.

En skildring at katastrofen.
Skådespelaren Oliver Bernard berättar:
Umder hela resan från Newyork rådde ett härligt väder med oafbrutet solsken, och äfven på eftermiddagen, då katastrofen inträffade lyste en gyllne sol öfver det lugna, blå hafvet. Jag var en af de fyra, som verkligen sågo, när btorpeden aflossades mot Lusitamia. Jag hade just slutat min lunch och stod lutad mot promenaddäckets räcke på styrbords sida då jag upptäckte periskopet på en undertvattensbåt, som befann sig på omkring 200 yards afstånd. Därpå såg jag en lång, hvit strimma af skum. En dam och två herrar kommo fram till mig och frågade: Är det en torped? Då torpeden kommit på några yards håll från Lusitania, höll jag för ögonen och täppte till öronen, ty jag ville inte höra explosionen. Nästan omedelbart därpå skedde denna, och den blef fruktansvärd.
Lusitania gick vid tillfället med 15 knops fart. Skottet var riktadt mot ångarens bog och träffade den afsedda punkten.
Då explosionen skedde kastades spillrorna upp i en väldig pelare genom fartygets hela öfverrede kring kommandobryggan. Hundratals personer torde ha krossats vill atomer, däribland eldarna och lämparna, för att inte tala om passegerarna i hytterna för ut. Jag skyndade genast in under promenaddäckets tak för att ej träffas af de kringflygande spillrorna. Några få ögonblick efter explosionen krängde Lusitania öfver åt sidan, som om dem legat i en torrdocka och fått stöttorna under styrbords sida undanslagna..
Den häftiga stöten slungade mig ned mot styrktords reling. En vild rusning uppstod från ingångarna på styrbordssidan öfver till den motsatta relingen. Kvinnorna skreko öfverljudt: hvad ska vi ta oss till? Jag lyckades kämpa mig fram till babords sida, där jag fick fatt på ett lifbälte.
Under katastrofens senare skede rådde stor uppståndelse, men panik uppstod ej.
Jag lade särskildt märke till Vanderbilt, som stod vid stora ingången till salongen och talade med en vän.
Vanderbilt höll ett juvelskrin af purpurfärgadt läder i högra handen, hvilket tillhörde en väninna, som han tydligen väntade på.
Jag observerade två marconitelegrafister, som utsände signalen »Rädda oss!» Vid explosionen hade det egentfo rummet för den trådlösa telegrafen förstörts, och man måste därför använda sig af reservapparat.
Det lyckades mig att klättra ned för styrbords trappa till båtdäcket, som nu låg i jämnhöjd med vattenytan. Lyckligtvis hängde en båt alldeles bredvid mig. Hundratals personer kämpade för att komma ned i den, fastän den låg i marvatten. Ångarens skorstenar började nu så småningom sänka sig öfver oss, så att det blef förenadt med utomordentliga svårigheter att få båten loss. Jag trodde, att min sista stund var kommen. Vi lyckades dock till Slut frigöra båten.
Nästan samtidigt krängde det väldiga fartyget öfver, och en af dess stora skorstenar kom midt öfver vår båt. Genom öfvermänskliga ansträngningar lyckades vi få linan till båten klar.
En af skorstenarna snuddade vid våra hufvuden, då Lusitania lade sig öfver åt Styrbord.
Efter några få minuter försvann jätteångaren i djupet. De ombordvarande upphäfde rop, som kommo en att blekna. Scenerna i vattnet kunna knappast beskrifvas. Öfverallt kämpade Man för sitt lif. Män, kvinnor och barn klängde sig fast vid däckssto och vrakspillror, som lågo ströda löfver vattenytan. Många blefvo instärjda bland stolar, spillror och kantrade båtar.
En kvinna kom flytande fram mot vår båt. Endast ansiktet var synligt öfver vattnet och munnen täcktes af fradga. Hon tycktss befinna sig i dödskampen, men vi lyckades rädda henne upp i vår båt, som redan förut var öfverfyld, men hon dog efter fem minuter. Det var omöjligt att låta bli att gråta.
I bårhuset i Queenstown såg jag bland en massa döda också teaterkunger Charls Frohmans lik. Ansiktet var fridfullt och bar inga spår af någon svår dödskamp, hvarigenom det skilde gig från så m andras, hvilkas anletsdrag vanstäldes af fradga. En särskildt skakande anblick erbjödo liken af 30 småbarn, som lågo stelnade och styfva på golfvet i det tillfälliga bårhuset, och mina böner gälde, att dessa små oskyldiga barn måtte bli hämnade.
Som jag förr i tiden seglat för om masten på en norsk bark, önskar jag säga några ord om utsättandet af lifbåtarna. Utan att vilja vara för hård i min kritik måste jag tillstå, att en del af Lusitaniag besättning visade en viss likgiltighet vid detta arbete. Den motsvarade absolut icke de anspråk man har rätt att ställa på en så stor ångarens besättning. Anledningen till detta torde vara att söka i att de bästa sjömännen till största delen tjänstgöra på flottan. Jag vill också framhålla, att besättningen ej var tillräckligt stor, och så vidt jag kunde se sändes en af de första båtarna i väg, utan att nödiga försiktighetsåtgärder vidtagits.

Cunardbåtarna fortsätta sina turer.
Central News korrespondent i Newyork telegraferar, att Cunardlinjens ångare Transsylvania i torsdags afgick med 879 passagerare. Endast 12 af de anmälda passagerarna hade ej vågat medfölja.
Transsylvania är ett relativt nytt fartyg, bygdt 1913, och mäter 14,000 ton.
Cunardlinjen, som förhyrt Orientlinjens ångare Orduna för en resa från Liverpool till Newyork, med afgång 29 maj, har utsändt ett telegrafiskt meddelande om, att man beslutit i stället för detta fartyg afsända jätteångaren Mauretania, systerbåt till den sänkta Lusitania.
Detta meddelande är ägnadt att väcka uppmärksamhet. Man antager, att routen från Liverpool kommer att hållas hemlig, och matt Maurenatia ej, som Cunardlinjens fartyg eljest bruka, kommer latt anlöpa Queenstown.
Många passagerare ha anmält sig till denna resa med Mauretania, och alla äro fast beslutna att våga försöket. Det förljudes, att engelsmännen ej komma att träffa andra anstalter än att låta Mauretania eskorteras af en flottilj torpedjagare cirka 350 mil ut till sjöss.

Tumult i Newyork.
Från Newyork telegraferas, att tyskar, som vågat utbringa lefven för kejsaren och tyskarna, ha anfallits af förbittrade amerikaner och blifvit svårt misshandlade. Två el ler tre ha måst föras till sjukhus.

En ny tysk varning.
Daily Telegraphs korrespondent i Newyork telegraferar på söndagen: Förbittringen i Amerika mot grefve Bernstorff och tyskarna i allmänhet har nu nått gränsen till upphetsning, beroende på att i lördagens tidningar annons på nytt införts, i hvilken amerikanarna varnas för att företaga öfverresan till Europa på ångfartyg, tillhörande de allierades bolag, och i hvilken förklaras att de som ändå så göra få själfva påtaga sig risken.
Den tyska ambassaden har betar lat åtskilliga tusen pund för införande af den nämda annonsen i alla i de östliga delarna af Förenta staterna utkommande tidningar.

Kampen I Flandern.
De allierades nya front.
Från stora tyska högkvarteret meddelas en utförlig skildring af striderna kring Ypern, och är hufvudsumman af den långa skildringen af striderna 22 april—4 maj, att de allierade delvis bringats att äterintaga sina tidigare ställningar norr, öster och söder om Ypern. Deras nya ställningar framför Ypern ha en bredd af blott 13 km. och ett djup af 5 km. samt är mera än den förutvarande utsatt för koncentrerad beskjutning af det tyska artilleriet.
Till Wolffs Bureau telegrateras från Rotterdam: Tum för tum rycka tyskarna fram mot Ypres, trots engelsmännens hårdnackade motstånd. Om besittningen af höjden 60, hvarest tyskarna fått fotfäste, utkämpas de våldsammaste strider.

Beskiderarménsdébadcie.
Obeskriflig panik och kolossalt byte.
Lokalanzeigers korrespondent telegraferar rörande den katastrof som träffat ryska armén i Beskiderna bl. a:
Det tagna bytet är kolossalt. Vid Wislok besköts åttonde ryska arméns vagnpark om 30,000 vagnar. En fruktansvärd förvirring uppstod. En del af trängen lyckades visserligen komma undan, men det mesta blef eröfradt. Vid Duklapasset påträffade de österrikisktyska trupperna jättemagasin med brödförråd för soldaterna. Brödet var emellertid så groft och torrt att det knappast kan användas.
I Jaslo rådde en obeskriflig panik då , centralmakternas trupper ryckte fram mot staden. Radko Dimitrieff hade med hela sin stab gifvit sig i väg i automobiler i måndags, men alla de mäktiga förråden af värdefull krigsmaterial, såsom telegrafer, telefoner, automobiler, flygmaskiner, kvarlämnadeg. På järnvägsstationen i Jaslo eröfrades två järnvägståg, tillhörande ryska Röda korset, samt tio vagnar lastade med gåfvor åt soldaterna. Ryssarnas kreatursdepå, omfattande omkring 2,800 kreatur, föll i äfven i våra händer, och vidare ryska Galizierarméns hufvudlasarett med alla läkare, sjuksköterskor samt en mängd sårade.

ltalien gör sig redo.
Krigsförberedelserna bedrifvas af italienska regeringen öppet i ofantlig skala. Person- och godstrafiken på järnvägarna har betydligt inskränkts, hvilket uppenbarligen vidtagits för att stora transporter af trupper och krigsmateriel skola kunna äga rum.
Godstrafiken mellan Verona och Venedig har upphört. Samtidigt har postverket erhållet bemyndigande att inskränka och eventuelt atbryta telefonförbindelserna.
Från några håll påstås dock, att det är kolbristen, som vållat tåginställelserna, men att nu stora kollaster äro på väg från England. Giornale d\’Italia har rent af användt kolbristen till krigshets, i det tidningen förklarat, att England numera blott lämnar kol till sina allierade, och latt detta af gjorde Italiens beslut, ty annars skulle alla industrier och järnvägar o. s. v. i Italien inom sex dagar komma satt stanna af kolbrist. Häremot genmäla tyskarna, att Italien därifrån skall få så mycket kol det önskar.
Köln. Zeitung finner väsentliga anledningen till Italiens hållning vara dess rädsla för Englands sjömakt. Samma tidning förklarar, att Italiens kamp på ententemakternas sida skall endast betyda ett uppskof för dessas nederlag.
Ett trådlöst telegram från Rom till Le Temps meddelar: Stora trupptransporter äga rum i Turin. En oupphörlig transport försåggår från Chiasso. Truppernas bestämmelseort är obekant. I trakten af Verona konsigneras nu 600,0C0 man. På alla järnvägslinjer äro blott två tåg dagligen förbehållna den privata trafiken. 18 årgångar af karabiniärerna äro mobiliserade.
Mobiliseringen af första armén kan härmed betraktas som fullständig. Afgörandet närmar sig med raska steg. Befolkningen är lugn och sansad och samtliga partier understödja kraftigt regeringen.

Personligt bud från kejsar Wilhelm till konungen.
Köln. Zeitung erfar, att enligt Tribuna besökte furst Bülow i lördags middag kl. 2 Quirinalen och öfverlämnade till konung Viktor Emanuel ett öfver Schweiz ankommet chiffertelegram från kejsar Wilhelm, däri denne i mycket vänskaplig ton beder konungen understödja bemödandena att åstadkomma en öfverenskommelse mellan Österrike och Italien. I telegrammet lär äfvenledes, enligt hvad Tribuna meddelar, ha aviserats ett på väg varande handbref från kejsar Wilhelm till konungen.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 11 Maj 1915
N:r 107

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 11 Maj 1915
N:r 107

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 11 Maj 1915
N:r 107

Lusitaniakatastrofen.
Ett ögonvittnes berättelse.
En af de räddade från »Lusitania», journalisten Cowper från Toronto, har blifvit intervjuad i Queenstowa och berättar följande:
Man höll skarp utkik, då Lusitania närmade sig de sig Irland. Cowper satt och talade med en vän vid 2-tided på eftermiddagen. Han hade just sett en skymt af utsiktstornet på en undervattensbåt på omkring 1,000 meters afstånd, då han fick se en torped glida genom vattnet. Lusitania träffades förut.
En i våldsam explosion hördes och stumpar af fartygsskrofvet kastaofter träffades Lusitania af ännu en torped och fick stark styrbords slagsida.
Omedelbart efter det fartyget täffats vidtog besättningen åtgärder för att få passagerarna i båtarna. Allt försiggick i största ordning. En liten flicka på 6 år anropade Cowper om hjälp, och han lyckades också få ned henne i en af båtarna. Hennes båda föräldrar äro troligen bland de om komna. Cowper själf kom med i den sista båten, som sattes ut från fartyget. Många af båtarna kunde nämligen icke sättas i vattnet på grund af fartygets starka slagsida. De sletos bort då ångaren sjönk.
Bland andra klassens passagerare befunno sig en mängd kvinnor och ett 40-tal barn under ett år. De räddades antal öfverstiger icke 600.

En svensk passagerare.
Bland första klass passagerarna befann sig en svensk och bland tredje klass passagerarna fyra andra skandinaver. De flesta af fartygets officerare ha omkommit. Dock har kaptenen, Turner, räddats.

Platsen för katastrofen.
Kinsale är en hamnstad på sydkusten af Irland Lusitania befann sig alltså på ingående från Atlanten till S:t Georgskanalen för att därigenom öfver Irländska sjön komma till Liverpool. Då torpederandet, af alla telegram att döma, skett rakt utanför Kinsale, och afståndet till Queenstown är betydligt längre än till Kinsale, torde det icke vara oberättigadt antaga, att ett stort antal af Lusitanias passagerare och besättning räddats in till Kingsale.

Ångaren medförde ammunition åt engelsmännen.
Som man erinrar sig, hade Tysklands ambassadör i Washington, grefve Bernstorff, före Lusitanias afgång från Amerika wutstält en varning för att medfölja densamma, hvarför de passagerare, som så gjorde, måste ha varit medvetna om risken och hafva tagit denna i beräkning. Anledningen till att tyskarna beslutit om möjligt sänka den stora engelska Amerikaångaren har uppgifvits vara den, att man hade sig väl bekant, att den medförde en higst betydande last af granater och andra krigsförnödenheter från det neutrala Amerika till Tysklands fiender. Tyskland har som bekant gjort upprepade framställningar till Amerika om att inställa ammunitionstransporterna till ententemialkterna, genom hvilka krigets elände endast kan förlängas . Då dessa framställningar visat sig fåfänga, synas tyskarna ha beglutit att ta saken i egen hand och med alla medel förhindra fortsättandet af denna amerikanska ammiunidionstillförsel med den ena af de stridande parterna. Därvid menar man det kam icke undvikas att privatpersoner, som trotsa gitna varningar, bli offer för kriget.
Dessa förklaringar af de tyska åtgärderna mot sjöfarten ställa ju angreppet på Lusitania i en försonligare dager, och det kan ju äfven anföras, att det var just detta fartyg, som, vid utgåendet från Liverpool, när den tyska undervattensbåtsblockaden började, sökte skydda sig med hissande af amerikansk flagg. Amerika lät detta ske och hat låtit båten afgå med passagerare, trots det tillkännagifma beslutet att den fcke skulle få oskadd återvända till engelsk hamn. Det är djupt att beklaga, att så skett, då säkerligen en hel del oskyldiga människor fått med lifvet plikta för sin oförsiktighet och för amerikanska affärsmäns vinstbegär. Tillräckligt många fredliga medborgare inom de stridande länderna själfva ha redan förlorat lif och gods genom krigets ohygglighet. Om nu Tyskland med rätta kan förebrås för att utsträcka eländet till neutrala medborgare, som färdas på sjön, så drabbar domen icke mindre strängt de amerikanska myndigheter, Bom icke velat aktgifva på varningen och hindrat de förluster af människolif, som annars kunnat undvikas.

Anledningen till sänkandet.
Wolffs byrå yttrar: Lusitania var gilfvetvis liksom under senare tid de flesta handelsångare armerad med kanoner. Dessutom hade den, enligt hvad man vet och ingen bestridt, betydliga mängder ammur nition och krigsredskap i sin last. Dels ägare visste därför, hvilken fara de utsatte sina passagerare för. De bära ensamma hela ansvaret för det som måste ske. Från tyskt håll har man ej underlåtit något för att upprepade gånger och enträget varna. Kejserliga ambassadören i Washington har ännu den 1 maj i en officiell kungörelse fäst uppmärksamheten på dessa faror. Den engelska pressen hånade då denna varning och hänvisade till att engelska flottan trygglade den transatlantiska trafiken.
Att världens allmänna opinion och särskildt Amerikas skulle i högsta grad uppretas, kunde tyskarna på förhand taga för gifvet. Det måste då vara så, att de militära följderna af åtgärden i tyskarnas ögon uppvägt allt annat. De amerikanska vapenarsenalerna ha under krigstiden levererat oerhörda massor krigsmaterial till intentemakterna, och denna materiat lär ha öfverförts just på de snabbgående oceanångarna, at hvilka Lusitania var biand de allra snabbaste. Tyskarna ha ju haft reda på, att krigsmateriel oafbrutet exporterats till Storbritannien och Frankrike. Den tyske ambassadören i Washington förklarade emellertid redan i februari, att tyskarna mu skulle göra allt för att hindra denna trafik, då Förenta staternas regering ej ville förbjuda densamma. Och genom Lusitanias undergång har kommersen i råga fått en fruktansvärd stöt.
Bland de många telegrammen om den hemska olyckan märktes också ett litet telegram om, att »panik uppstått på Newyorks börs».
Alla amerikaner, som äro intresgerade i vapenfabrikation och vär penleveranser, ha genom Lusitanias sänkning fått en påminne.se om ala krigskonjunkturers försänglighet Den kommer att medföra ett vär sentligit afbräck i den lönande vapentrafiken. Man hade gjort sig så säker på att ångare med öfver 20 knops hastighet alltid skulle kunna undgå undervattensbåtarna. I denna uppfattning medför emeliertid det nu skedda en revolution, och det brittiska herraväldet til sjöss har fått sin hittills allvarligaste stöt.
Uti den amerikanska harmen öfver olyckan. blandar sig sålunda vrede öfver störda affärer i krigsartiklar, hvilka affärer för hela unionen hittills. varit så ytterligt lönande företag, medan det nu är i högsta grad ovisst om det forna geschäftet skall kunna återupplagas. För Storbritanniens del åter står oändligt mycket mera på spel. Man har där hitintills gycklat öfver de tyska undervattensbåtarnas ringa framgång och med: statistikens hjälp sökt visa, huru ringa den brittiska handeln lidit. Under den senaste veckan har emellertid olycksbudens antal allt mera ökats. 8 brittiska trålare, en fransk och en rysk ångare ha sänkts, och sam tidigt med Lugsitania gingo också ett par andra oceanångare på omr kring 6,000 ton, Centurion och Candidatd, till botten. De brittiska öarna äro tydligen helt omgifna af tyska undervattensbåtar.
Episoden har emellertid fört fram frågan om Förenta Staternas ställning till Kriget. Inom amerikanska utrikesdepartementet anses situationen som den allvarligaste sedan krigets början. Man väntar konferens mellan presidenten och kongressens utskott för utrikes angelägenheter innan beslut fattas om Amerikas politik. — De amerikanska tidningarna föra ett eftertryckligt språk: »Amerika måste fordra att Tyskland upphör att föra krig mot neutrala nonkombattanter och slutar upp att mörda kvinnor och barn som rugiga vildar. Presidentens eventuella beslut skall vara säkert om stöd från alla partier. Tyskarnas varning rättfördiggör ingalunda handlingssättet. Mördaren är icke oskyldig därför att offret varnats», o. s. v.
Men skall unionen kunna uträtta någonting, i fall den ginge med Storbritannien? Knappast. .Blockladen altf Storbritannien kan icke häfvas genom tillkomsten af några nya pansarilartyg. I det\”hänseemdet har Storbritannien själft mer än nog.
Ingen stat har ännu något medel att oskad iggöra undervatsensbåtarna. För situationen till sjöss skulle unionens deitagande hvarken betyda en ökning eler minskning.
Det kan beslagtaga några tyska ångare i amerikanska hamnar, men för öfrigt. ingenting. Unionens vanmakt i Europa och Asien är ohjälplig. Dess armé, som räknar blott. 20,000. man, är till hälfien stationerad på Filippinerna, Havaji och vid Panamiarana en, hvadan föga mer än 20009 utbildade soldater stå till Unionens förfogande. Förenta Staterna måste följaktigen finna sig i hvad som sker.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 10 Maj 1915
N:r 106

Gotlands Allehanda
Måndagen den 10 Maj 1915
N:r 106

Lusitania sänkt!
Tyskland kastar alla hänsyn — krig på knifven!
LONDON, 8 maj. En tysk undervattensbåt har torpederat och sänkt Cunardlinjens ångare Lusitania om 33,000 tons i närheten af Kinsale på irländska kusten. Passagerare och besättning till ett antal af 1,978 personer befunno sig ombord.
(Detta är en mycket allvarlig utveckling af sjökriget. När tyske ambassadören i Washington för några dagar sedan varnade amerikanerna att resa med Lusitania, emedan den skulle komma att torpederas, uppfattades detta af de amerikanska tidningarna som en oförsynt bluff, ty Amerika skulle betrakta ett anfall på en passagerarebåt med amerikanska passagerare som ecasus belli, Tyskarna ha å sin sida för länge sedan förklarat, visserligen icke officielt, att de till slut måste angripa postbåtarna från Amerika bland annat för att locka ut den engelska högsjöflottan, som därefter bör anse det som sin förnämsta Uppgift att skydda förbindelserna med den stora hjälparen på andra sidan Atlanten, Man har anledning att vänta hvilken öfverraskning som helst efter detta.)

Många passagerare synas ha gått förlarade.
Ångaren sjönk efter tjugu minuter.
London, 8 maj. Ännu sent på aftonen förelågo mycket sparsamma underrättelser från Lusitania, Ett trådiöst telegram anlände till signalstationen kl. 2,15 så lydande: »Kom strax till hjälp! Vi ha stark slagsida Kl. 2,33 hade ångaren fullständigt försvunnit.
Efter olyckan syntes 20 af Lusitanias båter på platsen. Ombord befunno sig 1,978 personer, däraf besättning 665 man, första klass passagerare 290, andra 662, tredje 361.
London, 8 maj. Amiralitet meddelar: Mellan 500 och 600 räddade ha landsatts, i Queenstown, Många voro så medtagna, att de måste föras till sjukhus, där några aflidit.
Till Kinsale ha flera lifbåtar anländt, men där landsatta passagerare uppså endast till 11.
Ångaren torpederades utan föregående varning och sjönk efter 20 minuter.

1,400 människor förlorade.
(Iltelegram till Gotl. Alleh.)
STOCKHOLM, 8 maj kl. 1,35 e. m. Antalet räddade överstiger ej 600.
London, 8 maj. Minst 600 människor ha räddats från Lusitania. Exakta siffror äro dick ännu ej kända.
Millionären Vanderbilt har drunknat.
Af passagerarne voro 188 amerikaner, 956 engelsmän och 109 af andra nationaliteter.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 Maj 1915
N:r 105

En rysk parlamentär, som af sin general skickats för att åt österrikarne öfverlämna påsk-»klappar» i form af kakor och påskägg. Med förbundna ögon fördes soldaten till kårbefälet, där han förplägades på bästa sätt och därefter skickades tillbaka till ryska kåren med gengåfvor från österrikarne.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 Maj 1915
N:r 105

Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 Maj 1915
N:r 105

Italiens tärning synes kastad.
Folket pressar fram krig mot monarkiens och ledande militärers mening!
I Berlin anses knappast något hopp finnas om fredens bevarande med Italien. Österrike och Tyskland synas ha gått så långt som möjligt i anbud, men man börjar misstänka, att Italien redan bundit sig genom löften till Frankrike. Påfven lär ha varit ytterst ifrig för fredens bevarande och personligen bedt kejsar Frans Josef att visa så stort tillmötesgående som möjligt.
Kejsar Wilhelms och BethmannHollwegs återkomst till Berlin anses ha föranledts af italienska frågan.
Om det kommer till krig, är det sannolikt, att detta blir fördt med ytterlig förbittring på grund af den harm, Italiens förräderi väcker hos dess förutvarande mallierade, och den upphetsning, som de radikala agitatorerna väckt hos italienska folket.
I Paris vet man redan på hvad gätt italienska ministären tänker förklara och försvara sitt handlingssätt. Ministären skulle inför folkrepregsentationen framhålla, atv Österrike börjat krig utan att rådföra sig med Italien och därigenom svikit sin plikt mot sin bundsförvant. Vidare komme att betonas, att Italien i det längsta fortsatt underhandlingarna med Österrike och erbjudit det en lösning, genom hvilken blodig konflikt kunnat undvikas, samt att Italien, så långt det varit förenligt med dess nationella kraf, visat sig försonligt stämdt.
Till Agence Havas telegraferas från Rom i går natt: Den definitiva lösningen af de mellan Italien och Österrike sväfvande frågorna synes nu omedelbart förestående.
Österrikes ambassadör öfverlämnar de i går det sista österrikiska förslaget till Italien. I tyska och österrikiska kretsar i Rom lär man ha förlorat allt hopp om ett lyckligt slut på förhandlingarna.

»Italiens framtida ruin».
Acht-Uhr-Abendblatt meddelar om förhandlingarna i Rom, att dessa nu befinna sig i slutstadiet. Visserligen göras ännu anbud och framställas fordringar, men läget är sådant, att nästa steg blir en öfverenskommelse eller ett tvärt afbrott af förhandlingarna. En person, som stått munderhandlingarna mycket nära, hade igår yttrat, att om Italien nu utan besinning framrställer måttlösa anspråk och den österrikiska diplomatien icke lopererar med största skicklighet, komrmer det väl till ett krig, som för centralmakterna ju vore obekvämt just nu, men för Italien skulle betyda dess framtida ruin.
Med anledning af underhandlingarna i Italien skrifver Amsterdar mer Handelsblad, att man under detta krig upplefvat så många otroliga saker, att man egentligen förlorat förmågan att bli förvånad öfver hvad helst som sker. Det skulle möjligtvis då vara att Italien med vipnenmakt öfverfaller sina förbundsbröder, hvilket skulle öfverträffa allt annat. Vi kunna icke tro att så kommer att ske och upptaga därför alla förmodanden därom med yttersta försiktighet.

En varning.
Enligt meddelande från Haag har den officiella Herbiska telegrambyrån delgifvit den brittiska pressen en artikel i Belgrad-tidningen Politice, hvari Italien varnas för att utsträcka sin hand efter de rent slaviska landsdelarna vid Adriatiska hafvet. Den, som sökte förhindra den serbiska nationens enande, vore en fiende till den serbiska rasen, och Serbien skulle nödgas utplåna sina sympatier för Italien, om det skulle visa sig, att de italienska statsmännen icke ville nöja sig med att beskydda sina egna rättmätiga intressen, utan vid sidan därom har de i sikte att genom ett angrepp på Serbien skada Balkan-nationernas intressen.

Mot Calais.
Stora tyska förstärkningar.
Tyskarna förbereda sig tydligen till en ytterligare krafuvansträngning miot Calais. Den tyska halfcirkeln kring Ypern har förstärkts med friska trupper, som hållits beredskap i Köln och nu på 7 olika vägar rycka in i Belgien, telegrar feras från London.

Framstöten i Kurland hejdad?
Tyskarna ha under de senaste dar garna måst instäla framryckandet i Kurland för att tillbakaslå de envisa ryska angreppen. btora högkvarterets torsdagskommuniké hade intet annat att meddela än att striderna i trakten af Mitau, Szadow och Rossieny fortgå.
Ryssarna meddela: Vid Libau har 5 dennes en duell ägt rum med tyska torpedbåtar. För oss gynnsamr mia skärmytslingar ha stått söder om Mitau och vid byn Beisagola. På högra stranden mf !Orshiz ha vi på aftonen 4 dennes tillbakaslagit ett häftigt tyskt anfall, förberedt af en våldsam artillerield, som varade 1½ timme. Vi tillfogade fienden stora förluster. Väster om järnvägen till Mlava ha vi genom en hastig kupp lyckats sätta oss i besittning af bondgården Pomisny.
Den 5 maj företog fienden under sex timmar oupphörliga, men fruktlösa anfall. Framför bondgården som alltjämt befinner sig i våra händer, ha tyskarna kvarlämnat ända till 1,000 döda.

Österrikarnas segertåg.
Lokalanzeigers krigskorrespoandent telegraferar, att de förbundna truppernas offensiv i Väst-Galizien, trots fiendens hårdnackade motstånd, utvecklas synnerligen gyngamt. Under förföljandet framföres alltid artilleriet samtidigt med infanteriet för att så mycket som möjligt genom beskjutning hindra ryssarna att sätta sig fast i deras på förhand iordningsstälda reservställningar. Södra flygeln munder general Mackensens eget befäl står nu vid öfre Wisloka, och till följd däraf har ryske befälhafvaren general Dimitrieffs högkvarter skyndsamt flyttats från Jaslo längre åt öster.
I norr synas österrikarna och ungrarna söder om Weichselm ej hinna med i samma snabba takt som tyskarna i söder. Men det är också i söder, som den rikaste vinsten synes vänta genom att ryssarna i Karpaterna blifva afskurna.
De ryska trupperna söder om Dukla uppgifvas hafva anträdt ett flyktliknande återtåg. Fråga är, huruvida det icke är för sent. I deras hälar följer söderifrån tredje österrikiska hären under general Boroevic. I norr torde de få svårt att undgå Mackensen, Den tyska kommumikén, som uppgifver, att fångantalet öfverskridit 40,000, ger en tydlig vink om, att snar tillväxt väntas. Det bör tagas i betraktande, heter det, »att Idet här är främa om rent frontala strider. I Beskiderna fortsätter kavallerigenaral von der Marwitz på vägen genom Lupkovpasset framgångsrikt med sina trupper ett anfall, som han utför parallellt med den österrikiskungerska armén, tillsammans med hvilkens hans trupper bilda en enbet.»
Österrikiska kommunikén ger en likartad vink: »Starka ryska styrkor i Beskiderna äro allvarligt ho tade genom flanklanfall från de gegerrika arméerna.»

Ryssarna duka under för artilleriets öfverlägsenhet.
Det är påtagligt, att centralmakternas synbara öfverlägsenhet i krigets nuvarande skede beror på öfverlägsenheten af det tunga artilleri, de iordningstält åt sig under vintern.
Wiener Tageblatts <krigskorrespondent meddelar, att de nya österrikiska 42-cm:s-haulbits-batterierna spelat en mycket stor roll vid de senaste striderna i Väst-Gaiizien.
I Pilsen hos Skodaverken hade han själf sett prof på deras alldeles fruktansvärda skottverkan, Ursprungligen voro de afsedda utesvutande för kustförsvar, men användas nu bl. a. tyrolenkåren vid beskjutningen af Tarnow på 12-kilometers afstånd. Projektilerna äro 300 kg. tyngre än de tyska 42-cm:s-haulbitsarnas och vid nedslagningsexplosionen förintas allt lefjane på många hundra stegs omkrets.

Landtangreppet mot Dardanellerna.
Hvad Dardanellerna beträffar, är det fortfaramde mycket svårt matt fastställa det verkliga läget. Men äfven om de turkiska uppgifterna torde vara åtskilligt färgade och t. e siffran för de allierades förluster torde vara åtskilligt öfverdrifven, så kvarstår det faktum, att de allierade själfva fortfarande icke ha mycket att berätta härifrån. Det enda är att Daly Chronicies korrespondent på Gallipolihalfön telegraiferar, att striderna där föras dag och natt både till lamds och sjöss. »Man är säker på ett gynsamt resultat. De två landstigningskårerna ha fått fotfäste. Man behärskar nu västra och södra delarna af halfön. Hvarje ögonblick kunna viktiga underrätteiser väntas». En af censorn struken mening i telegrammet tyder på att ett afgörande angrepp inledts mot forten vid Kilid Bahr.
Times\’ korrespondent i Sofia telegrafferar, att den turkiska armé, som samlats på den europeiska sidan för att sätta sig till motvärn mot de allierades trupper, enligt uppgifter från flera håll uppgår till mellan 150- och 200,000 man.
Italienare, som anländt till Neapel från Alexandria med ångaren Syrakusa, berätta, att en ny expedition till Dardamellerna förberedes i Alexandrias hamn med ungefär 50,000 min engelska och franska trupper, som skola landstiga på Gallipolihalfön.

Ett och annat.
— Till Reuters telegraferas från Whitby, att en tysk undervattensbåt skjutit trålaren Merry Islington i sank i Nordsjön; besättningen har landsatts i Whitby.
— Från Gjedser och sydliganste Laaland meddelas att man – där under de senaste dagarna upprepade gånger se tyska eskadrar, bestående af kryssare och torpedbåtar, gå österut. Vid middagstiden i förgår hördes öfver gtora delar af Laaland en häftig och långvarig skjutning ute från Östersjön. Dånet var så häftigt att fönsterrutor sprängde.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 Maj 1915
N:r 105