Norra häradsrätten.
Ransakningen om rånet å Fårö, hvilken, såsom vi då i sista stund i korthet meddelade, hölls i onsdags e. m. å länsfängelset, blef både långvarig och ingående men förde dock icke till något resultat, enär häktade Södergren fortfarande på det bestämdaste nekar för att vara rånets föröfvare. Mesta tiden vid detta ransakningstillfälle upptogs med vittnesförhör, af hvilka åtminstone ett var ganska graverande och besvärligt för Södergren.
Ransakningen pågick utan afbrott från kl. 2 till kl. 8 e. m En mängd åhörare fylde under hela tiden fängelsets domsal.
Som ombud för målsegaren Berggren uppträdde nu dennes måg, kanslisten Snöbohm, Visby.
Domarens första fråga till S., då han infördes. var:
— Vill icke S. bekänna ännu?
— Nej.
— Men har S. icke tänkt på saken och de många bevis som ligga ermot honom.
— Jo. Men jag kan icke bekänna.
S. fick nu lemna redogörelse för hvar han, af de penningar han vid resan från Fårö medhade, hade gjort utbetalningar samt hvar han växlade sedlarne. Härpå följde en redogörelse för resan till Visby samt uppgift på de ställ!en i Visby, som af S. besökts vid ankomsten dit.
— S har gagt, att han sparat ihop de penningar, med hvilka han gjorde sina utbetalningar strax för häktningen.
— Ja. så är det.
— Berätta nu hur detta hopsparande till gått.
— Det första jag lade at var 1,100 kr., hvilka jag fick för spanmålsleverans vid ett besök i Visby i slutet af September månad i fjor. Sedan erhöll jag genom en annan spanmålsleverans 400 kr. af handl. O. E. Olsson.
— Men ni lånade ju 400 kr. af Olsson.
— Ja, men det var senare.
— Hvarför lånade ni penningar, då nihade sådana hopsparade.
— Jag väntade stora utbetalninget vid nyår och mäste reservera det hopsparade för dessa. Jag hade nu 1,900 kr. i hundrakronsedlar.
— Hvar bade ni fått penningarne växlade i hundrakronsedlar.
— Jag växlade till mig sedlarne litet här och där.
— Lade ni särskildt an på att få riksbankens sedlar, vär ni växlade?
— Nej, det gjorde jag inte. Det föll sig så ändå,
— Hvar har ni fått den återstående sum man?
— Hundra kronor fick jag af min far och hundra kr. inflöto i affären.
— Hvar lade ni peuningarne, som ni spa rat ihop?
— I ett öppet kuvert, hvilket hade sin plats i en öppen skrfbordslåda i mitt rum.
— När fick vi de sista penvingarne?
— Det kan jag ej bestämdt säga, men jag tror det var strax före jul.
— Hur stor summa hade ui tänkt samla?
— Först 1,100 kr. till ett banklån och dessutom till en del andra utgifter vid nyåret. Jag hade bl. a. låtit lagret bli allt mindre och mindre och ämnade att förskaffa mig nytt lager til jul. Men vägarne blefvo för svåra för varutransport, och jag försökte förgäfves få ut varor, dels från Visby, dels från Stockholm.
— Kan S. ej förklara det egendomliga förhållandet, att han fått endast riksbankens sedlar?
— Nej.
— Kan pi då lemna uppgift om, af hvilka ni tillväxlat er hundrakronsedlar?
S. nämde nu pamnen på några personer, af hvilka han tillväxlat s’g 100-kronsedlar.
— Kommer S. ibåg kvällen 7 Januari.
— Ja — Hvad gjorde ni då?
— Jag stängde vid 7-tiden och gick hem till min fars bostad, där det var främmande.
— Hur dags kom er far hem?
— Jag tror det var vid 10- eller 11-tiden.
— Hur länge stannade Olsson, som skjutsade honom, kvar.
— Jag har förut uppgifvit, att han var inne och spisade. Jag antar han var kvar 1/2 timma.
— Och gedan bad ni att få följa med honom, när han for?
— Nej; vi brukade ofta göra sällskap, och han frågade om jag hade lust att följa med — Hvarför följde pi med?
— Endast för roskull och för att besöka en snickare.
— Hvad skulle 5. hos honom att göra.
— Jag brukar ofta hälsa på hos honom.
Och dessutom ville jag tala vid honom om en skrifbordsstol, som han skulle göra åt mig.
— Men brukar ni besöka honom midt i natten?
— Ja, det har nog händt ibland.
— Hur långt följde ni med Olsson?
— Tills jag såg, att det var mörkt hos snickaren.
— Hvart gick ni sedan?
— Jag vände om hem.
— Direkt?
— Ja, direkt.
— Hur dags kom ni hem?
— Kan ej säga det bestämdt, ty min klocka var i olag. ’Tror att det var efter tolf.
— Ni hade en kappsäck med er?
— Ja.
— Hvarför tog mni den med er? Var det något i den?
— Ja, en flaska konjak. Jag ville ej ha den i handen eller i fickan, därför tog jag kappsäcken.
Kom domaren så åter till borren, sågen och dyrkarna. Om borren och sågen uppgaf S. att han skulle använda dem för att göra en ställning att lägga järn på. S. vidhöll vid korsförhör om dyrkarne sina föregående uppgifter. — Domaren sporde därpå:
— Har S. fört några handelsböcker utöfver de här företedda?
— Nej, endast några anteckningsböcker.
— Bokföringen upphör i Juni. Är det afsiktligt?
— Nej, jag hade ämnat att göra mina böcker klara, då jag kom hem från Visby efter sista resan. Jag har fört kladd ända tilljul.
— Hvartill hade pi ämnat använda vaddasken och stearinljuset, som anträffats hos er?
— Ljuset låg ej tillsammans med vadden, för hvilken jag aldrig haft någon bestämd användning. Vadden har mycket länge legat i ett skåp.
— I hvilken skola i Upsala gick ni?
— I Fjellstedtska. Där gick jag i tre år.
— Hvarför slutade ni?
— Jag ville ej stanna längre.
— Var det några misshälligheter med lärarne som var orsaken?
— Ja … nej … ånej …
Nu företeddes ett ur dörren till Berggrens rum utsågadt stycke med hålet, som af rånaren utsågats samt låset till yttre dörren. Södergren flyttade sig vid åsynen af dessa föremål ett ögonblick oroligt af och an, men behärskade sig genast och betraktade dem lugnt med armarne i kors öfver bröstet.
— Träffade ni ej, under det ni åkte med Olsson, någon person på vägen?
— Jo, en skjuts körde förbi oss.
— Nu en annvan sak. Har ni förr varit inne hos er fars jungfru nattetid.
— Hur har ni kommit in?
— Jag har gått genom en glugg och genom inre dörren. Det har händt flera gånger.
— Hade ni endast k;)njaksbnteljen i kapp — Ni hade inte dyrkarne där?
— Nej.
— Har jungfrun sett dyrkarne?
— Nej.
— Men det uppgaf ni vid polisförhöret.
— Ja, det var tenen, som skulle vara att taga upp rigeln med. Den såg hon inne i butiken.
Härpå utfördes S. och de för dagen inkallade vittnena hördes.
Iunan dess anhöll S. inför rätten om protokol! öfver ransakningen.
Som vittne hördes först.
Landtbrukaren Olsson, Afva, hvilken var den, med hvilken S. åkt på natten.
— Hur dags for ni från Friggårds?
— Vid 11 tiden, tror jag.
— Bad ni 8. att följa med?
— Nej. S. gade: »Jag kan ju göra Olsson sällekap, när han far.
— Såg ni, om S var inne i butiken, in nan ni foro?
— Ja, hon var därinde i omkr. 10 minuter.
— Hur var S. klädd, när ni foro?
— Han hade mörk kavaj och mössa.
— Hade han något med sig att bära?
— Ja, en kappsäck.
Den förut omtalade kappsäcken med foto gévfläckarne företeddes.
— Var det denna kappsäck?
— Nej, nej, det var en mindre, en som kunde vikazs ihop.
En nattsäck, som S. vid häktningen innehaft, företeddesnn, och vittnet sade sig tro att det var den S. haft med sig.
— Mötte ni någon på vägen?
— Ja, det var patron Mikael Ekström och några andra personer som åkte i en vagn.
— Hur långt följde S. med.
— Han följde med tills vi voro ett stycke från- smedens. Då steg han af och tackade för skjutsen.
— Såg vittnet, kLvart S. sedan begaf sig?
— Ja, då jag strax efteråt såg mig om, såg jag honom komma gående efter mig på vägen. Jag fortsatte dock utan vidare ty jag trodde, att han ämnade gå till några flickor och jag ville ej ha med hans affärer i den vägen att göra, Vid en krök af vägen för lorade jag honom ur sikte.
Den förr omtalade, i Berggrens bostad funna knifven företeddes, men vittnet kände ej till den. Tillfrågad om, huruvida O. kände till S:s affårer, förklarade han, att så ej var.
Snickaren Johan Söderdahl hördes härpå Det var af honom S lånat borr och såg.
Vittnet förklarade sig igenkänna de företedde verktygen såsom sina samt uppgaf, att S. lånat dem på f. m. 5 Januari.
— Uppgaf hau, hvartill han skulle använda dem?
— Han sade, att han skulle göra enr ställuving till skydd mut kattor och råttor, som plägade förorena säden i upplagsboden.
— Då han lånade borren, bad han om någon särskild borr?
— Nej; han endast frågade, om sticksågen gick in i borrhålet; och då jag jakade därtill var han nöjd.
Med afseende på Södergrens affärer kunde S. ej lemna några upplysningar. Han hade dock iakttagit, att det plägade vara litet folk i boden. Dessutom sade han sig ha hört, att S. plägade Jåna pengar af folk. Af vittnet hade han lånat en mindre summa, som han först efter långt dröjsmål återbetalade och då i små poster.
Åklagnreu anmärkte, att på den af S. lånade borrsvängen vid återlemnandet fuunits stearinfläckar, och detta vitsordades af vittnet, som försäkrade, att dessa ej ditkommit i hans hem utan medan borrsvängen var hos Södergren.
Nästa vittne var smeden K. Karlström, hvilken bade gjort Södergrens dyrkar.
Vittnet meddelade, att S. ej att börja med uppgifvit hvad de skulle användas till. Men då vittnet, när första dyrken bestäldes, sporde till hvad slags lås den skulle vara, hade S. sagt: »Ja, det gör ju det samma.» När vittnet sedan frågade, om han ämnade ha den till att öppna dörrar hos flickor med, svarade S.: »Ja, det kan ju hända» Då S. bestälde andra dyrken sede han, att den skulle vara till ett lås af den sort som begagnades för 10 å 11 år sedan. Dessutom frågade S. om vittnet kunde göra en dyrk att taga ifrån riglar med. Härtill hade vittnei svarat nej. När den andra, större dyrken var klar, bad S. vittnet följa med för att profva den.
När vi kommo till Friggårds, fortsatte vittnet, såg jag genast, att dyrken ej passade till den dörr den var afsedd för och sade det till S. »Det gör detsamma,» sade S. »Den vägen gå vi inte, ty det står packlådor för dörren.» — (Förut har S. alldeles bestämdt uppgifvit, att det ej funnits packlådor innanför denna dörr.) Jag gick sedan hem och S. behöll dyrken samt bad aldrig att få den ändrad.
Södergrens affärer kände vittnet ej, Han uppgaf dock, att nan förr handlat hos S., men sedan han kommit under fund med, att S. debiterade honom för samma sak två gånger, hade han slutat att handla där. På lördagen 8 Jan., hade vittnet vid besök i S:s hem på e. m. funnit denne mycket sömnig och hört honom säga: »Nu skall det smaka godt att få sofva; jag har nu vakat flera nätter. Dagen därpå, på söndag, träffade vittnet S. och frågade honom, om han hört hvad som händt med Berggren. Härtill nekade han. Sedermera sade S. dock, att han nog hört litet. Han sade, att han ämnade fara till staden, och då vittnet sade, att äfven han behöfde fara till staden efter material men att det fick vara, då han hade ondt om pengar, erbjöd S. honom att få låna 50 kr. af honom. Vittnet ville dock ej ha det erbjudna lånet, hvarvid S. sökt att rent af truga pengar på honom. Hade hört, att S. hade ondt om pepgar, ända tills han fick ett lån på 400 kr. från staden.
— Vet vittnet, om S. hade något järn hemma?
— Ja, några stänger stångjärn oeh litet bandjärn.
— Behöfde S. göra ställning till uppläggande af detta järn?
— Nej, det fanns en ställning därtill förut.
Omtalade till sist, att han sett ett fat konjak om 60 liter i Södergrens bod.
Slutligen hördes landtbr. P. Ahlqvist, Träska å Fårö.
— Ni har, sade domaren, uppgifvit, att ni natten till lördagen 8 Jan. sett Södergren ute?
— Ja.
— Hur dags och hvar?
— Det var vid 4- eller 1/2 5 tiden på morgonen på en gångstig som går från Butlex förbi Träska &åt Friggårds till. Södergren kom från Butlexhållet.
— Hade S. något att bära?
— Det såg jag ej, möjligen hade han något under ena armen.
— Hur var han klädd?
— I en mörk, jag tror blå, rock och hatt, samt ljusare byxor. Han gick med vanlig ha stighet men hälsade ej eller låtsades ej se mig, då han gick förbi.
— Gick han så nära er, att han måste se er.
— Ja, han passerade förbi mig på endast 13 stegs afstånd. Det var en månljus natt, och ingenting skymde mig för honom. Han måste se mig. Jag såg och igenkände honom säkert redan på femtio stegs afstånd.
— Har ni förr sett S. ute nattetid?
— Ja, någon gång men ej ofta.
Härpå infördes S. åter. Sedan han meddelats hufvuddragen af vittnesmålen, bad han först att få fråga vittnet Olsson, hur han varit klädd natten ifråga. O:s vittnesmål i den punkten meddelades.
— När nu vittnet Ahlqvist säger sig ha sett mig på så nära håll, bör han också kunna säga, hur jag var klädd, genmälde S. — Då äfven A:s vittnesmål meddelats, utbrast S. — Ja, se där. O. säger, att jag hade mössa och svarta kläder, A. att jag hade hatt och ljusa byxor. Det bevisar, att det ej var mig A. såg.
— Men kanske S. hade reservkostym i kappsäcken och hade bytt om på natten — genmälte åkl. Vid den repliken teg S.
Härpå försökte S. att på ett om godt minne och icke små anlag som advokat vittnande sätt förringa vittnesmålen samt särskildt att framhålla, att Berggren själf vid konfrontationen fritagit honom från all del i brottet.
Detta bestreds af åkl. Berggrens ord vid tillfället hade varit mycket virriga och icke att fästa afseende vid.
S. visade sig äfven ha förvånande väl reda på förhållandena vid Butlex och kunde t. o. m. rätta åkl., då dennes minne svek. Då åkl. uttryckte sin förvåning häröfver, replikerade S.
— Åh, kommissarien lärde mig nog känna igen allt vid Butlex vid undersökningen, och när man har godt minne så….
— Ja, men när ni har så godt minne, förvånar det, att ni glömt så många viktiga detaljer från senare data än besöket vid Butlex.
— Man kan väl inte minnas allt heller.
S. erkände, att han, då han för att lära sig handelsyrket hos handl, Arweson å Slite vistades där omkr. 14 dagar, begått olofligt tillgrepp af omkr. 70 kr.
Från rektor vid Fjellstedtska skolan föredrogs en skrifvelse, hvari upplystes, att S. blifvit skild från skolan på grund af bristande anlag och för slarfaktigt och opålitligt uppförande.
Härpå uppsköts målet ånyo.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 Februari 1898
N:r 19
