Visby rådhusrätt.
För misshandel dömdes i två på hvarandra följande- mål f artilleristen Johan Olsson och kronoarbetskarlen Gustaf Melander att hvardera böta 20 kr.
Södra häradsrätten.
En ruskig folklifsbild. Ett högst egendomligt intryck gjorde den ransakning, som igår hölls å längsfängelset med pigan Rosa Bandelin, från Kvie i Stånga, misstänkt för barnamord. Mälet har förnt förevarit vid södra häradsrätten i början af månaden, då sådana omständigheter förekommo att länsman Eneman fann sig föranlåten påyrka svarandens häktande. Vid nämda rättegångstillfälle redogjorde svar. för sina lefnadsförhållanden m.
m., men då hennes berättelse denna gång liksom vittnenas i öfrigt gåfvo en helt annan belysning åt målet, kunna vi icke underlåta att omständigare referera detsamma.
Enligt svar:s prestbetyg har hon framfödt 3 oäkta barn, till hvilka alla, som hon sade, hemmansägare Jakob Kviberg i Stånga skulle vara fader.
Den tilltalade är i det närmaste 27 år gammal, var iförd tångkläder och uppträdde i början ogeneradt med något halft slappt och liknöjdt öfver sitt väsen.
Men då domaren helt plötsligt vände sig till henne och i en allvarligt manande ton tillhöll henne att en gång för alla afge en fullt sanningsenlig förklaring öfver förloppet vid barnets födelse, då ryckte hon till, teg några minuter, hvarpå hon i en undertryckt snyftning sade sig vilja säga allt, som det i verkligheten passerat.
Sedan hon måndagen 4 sistlidne Februari fullgjort sitt arbete väntade hon på aftonen hem hemmansägarne Anton Hermansson och Mårtensson, båda från Tjängvide, och hvilka rade tillfälligt arbete hos hemmansägare Kviberg, der hon tjänade. Det var vid sjutiden och aftonvarden var färdig; alla hade till sist kommit, endast Kviberg saknades. När han slutligen trädde in i hvardagsrnmmet satt hon och lagade kläder. Det var kallt ute och de innevarande stodo och värmde sig vid elden i spisen. K. började genast svära och gorma öfver att de andra ej slagit sig ned att äta, hvarvid den tilltalade svarade honom att hon ville icke be dem, förrän han kommit in. K. fortfor emellertid att öfverösa henne med skällsord.
Efter måltiden bad Rosa Bandelin Mårtensson att få ligga hemma hos honom öfver natten, ty hon var trött och kände sig dålig och ville derför icke stanna hos sin husbonde, då hon kände hans lynne. Men hvarken M. eller Hermansson, till hvilken hon också vände sig ute på gården, kunde gå henne till mötes härmed. Hon gick då gråtande in igen. De andra voro nu gångna och till sist gick äfven Kvibergs far, hemmansägare Jacobsson, upp på lofret och lade sig, der hans hustru sedan ett par veckor låg sjuk.
Klockan var 9 ungefär och Rosa och K. voro ensamma. Han började åter gräla på henne; men sjuk som hon kände sig, lade hon sig närmare kl. 10, sedan hon diskat. K. satt fortfarande vid spisen.
Vid half 12-tiden vakvade hon, kännande sig. mycket dålig. Hon visste hvad det betydde.
Seende sin husbonde ligga i sängen bredvid ropade hon:
— Kviberg, jag är så sjuk, var snäll och gå ned till Tjängvide, de ha lofvat komma hit och hjälpa mig.
Den tilltalade skulle då stigit ur sängen yttrande:
— Så har jag det!
Hvarpå han gick bort och lade ved på spisen, der glöden ännu glimmade. Under det ban sedan klädde sig, kände hon att barnet blef födt utan nämnvärda smärtor.
På hennes begäran tände K. innan han gick Jampan, då hon yttrade till honom:
— Barnet är tödt nu. Och derefter:
— Vill Kviberg vara snäll och se efter barnet. Jag kan icke känna om det har lif — det ligger så stilla.
K. teg och ställde den tända lampan vid hennes säng.
Då hon upprepade sin begäran, tog han i stället bort lampan och satte den midtirummet, hvarpå han gick.
Hon ropade efter honom.
— Kviberg, för all del skynda sig hem fort, han vet ju hur det är stäldt.
Den tilltalade hade för sig att hon då äfven ropat upp till de gamla, det sväfvade för henne, men de svarade i alla fall icke. Senare ropade hon igen först på gumman och sedan på dennas man — ingen rörde sig dock det var fortfarande syst.
Flere gånger skulle, sade svaranden, K. misshandlat henne under hafvandeskapet och en månad för barnets födelse hotat mörda henne.
På upprepade frågor af d maren om K. yttrat något om barnet mindes hon intet. Likaså kunde hon icke erinra sig ha sagt till K. innan hon reste till tinget första gången:
— Vi äro lika delaktiga…
aklagaren anmärkte att hon skulle yttrat till K.:
— Du har stält mig i två olyckor — till sist vill du ställa mig i den tredje också.
Sista yttrandet erkände hon. Med de två första olyckorna afsåg hon de två första barnens födelse, den tredje att K. skulle ställa så till att hon blefve häktad — det hade han önskat, och kort innan stämningen yttrat.
Allmänna talet i Stånga, anförde åklagaren, var att K. innan han gått ut den aftonen barnet föddes gått fram till sängen och fattat tag i det, men derom visste svar. intet.
Den tilltalade, som i början visade teckan till känsla och uppriktighet, blef, då talet kom på barnets död — enligt läkareintyg hade det aflidit till följd af bristande lufvtillträde — sluten och tyst och kunde dervidlag icke förmås till någon bekännelse. Hon visste icke annat än att det var dödt vid födseln.
Jakob Kviberg, en medelålders man, infördes nu och berättade:
Att han samma dag barnet föddes varit på arbete i skogen och på aftonen kommit hem tillsamman med fadern, Hermansson och Mårtensson.
Sedan de ätit gingo de andra mellan kl. 8 och 9. Mindes föröfrigt icke mycket; han satt på stolen vid spisen och läste tidningen, hvartunder han somnade in. När han vak nade ville han minnas att han sett svar. ligga insomnad Sedan han varit ute på gården lade äfven han sig och somnade in. Vaknade sedermera vid att svar. ropade honom omkring midnatt. Steg genast upp hvarvid han »troligem» tog på sig byxor och skor och tände lampan. Lade derpå några trän i spisen, der glöden änuu fnnnos kvar af föregående aftonens brasa.
Erinrade sig att svar. bedt honom gå till Tjängvide, men om barnet visste han intet. Nekade till allt hvad svar. förut anfört, likaså för faderskapet till alla tre barnen Vid 12-tiden gick han till Tjängvide, men då vädret var svårt och snön gick honom ända till bröstet behöfde han lång tid för att komma fram. Först om en timme kom han åter med folk.
Tillfrågad af domaren, hvarför ban icke genast gått upp till föräldrarne, som lågo ofvanpå, svarade han att Rosa bad honom gå till Tjängvide.
— Har ni hotat mörda henne?
K. (med ett leende):
— Jag! Nej då, de har ja’ inte gjort
Inkallade vittnen voro föräldrarne till Kviberg, hemmansägare Nils Jacobsson och hans hustru Katarina Jacobsson, enkan Lena Martell, hustru Margareta Hermansson och dennes man hemmansägare Anton Hermausson i Tjängvide, arbet. Hj Pettersson och Johan Nyman, Magnhuse i Levide.
Margareta Hermansson jäfvades af svar., emedan hon skulle stå i brottsligt förhållande till Kviberg, det sade sig svar. sett flere aånger med egna ögon. Såsom obestyrkt ogillades emellertid jäfsnmärkningen.
De båda åldriga makarne, som först hördes, och hvilka vittnade lika, hade intet vidare att omtala. Att svar. varit hafvande derom hade de icke vetat något, förut ett par gånger skulle svar. klagat öfver tandvärk, och då de senare på natten hört henne stånka trodde de att det var derför. Intet annat rop än en gång »kom ner och lägg på elden!» hade de hört eller »se till elden!» Slutligen steg Jacobsson upp, klädde sig och skulle gå ner, af fruktan för elden, men då kom folk, hvarför han stannade kvar uppe.
Hustru J., för hvilken upprepades de ord hon en gång skull sagt till svar., att »blefve Rosa hafvande, ville hon inte inte ha med henne att skaffa» förnekade hon. Detta äfven hvad anginge att hon skulle hört att Rosa ropat på henne om natten, något som hon likväl skulle tillstått tör vittnet Nymans hustru.
Åklagaren anmärkte att golfvet är så tunt att hon godt kunnat höra svar:s rop.
Johan Nyman, hvilken, som nämts, arbetat hos Kviberg, hade en kväll, 8 dagar efter barnets födelse jämte sin hustru hört Rosa och K. komma i gräl, då svar. yttrat:
— Nu har du stält till det bra, nu har fjärdingsman varit här och hämtat barnet till undersökning.
K. svarade:
— Det har han icke rättighet till, det tillhör doktorn… Förresten har jag aldrig stält till något galet för dig.
Rosa:
— Jo, du har stält till så, att du skämt ut mig för hela min framtid.
— Hvad menar du med det?
— Jo, jag menar att du är far till barner Hvarpå hon tillade:
Två olyckor har du stält mig i, och till sist nu i den tredje…
Vittnet förstod icke då hvad svar. menat, men söndagsaftonen derpå fick han veta fet.
Kviberg var då borta, men hade förut bedt vittnet att fodra kreaturen.
Under tiden eller dess emellan sutto Nyman och Rosa Bandelin vid spisen och språkade i skymningen.
Tillspord om hvad hon menat med tredje olyckan, hade Rosa sagt att Kviberg hegag nat hårda ord mot henne gående ut på att hon skulle ta lifvet af barnet — »eljest skulle hon få gå åt själf.»
Till detta nekade svar. — det hade hon aldrig sagt.
Det var dock sanning, förklarade hon, att hon flere gånger måst Hoppa ned från ladugårdsloftet i underliggande rummet, emedan K. velat våldtaga henne.
Vid omnämda tillfället, då svar. och Kviberg varit i gräl hade svar. sagt att blefve hon tilltalad skulle K: ej heller gå fri och hon hade föresatt sig tala rena sanningen medan folk hörde på henne.
Hon förtrodde äfven vittnet att hon mången natt måst fly naken till grannarne för att slippa Kviberg.
Lina Martell verättade att svar. på söndagsaftonen före barnets födelse varit hamma hos henne och då talat om sitt hafvandeskap.
Följande natt mot tisdagen blef hon jämte hnstra Hermansson bämtad af Kviberg och ditkomna gick hon först fram till den sjuka. På tillfrågan hur det stod till svarade denna:
— Jo barnet är födt nu! Sa inte K. det?
Täcket låg löst ofvanpå, likaså en bolstor, som helt och hållet täckte barnet. De lyfte upp den, men ansågo bägge vittnena att barnet ej kväfts af densamma.
Anton Hermansson hade hört svar. i gräl med K. yttra till denne att han vore lika stor skuld till barnets död som hon.
Förhöret pågick i 6 hela timmar och efter enskild öfverläggning försattes den tilltalade på sin begäran på fri fot då åklagaren sade sig icke kunna åstadkomma vidare bevisning.
Domarend aflades inför södra häradsrätten igår & länsfängelset af hemmansägare Aug. Nilsson, Gervalds i Hogrän, hvilken derefter intog plats i nämden.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 27 Mars 1895
N:r 48

