yppade sig härstädes i lördags afton, i det eld då utbröt vid 1/2 9 tiden i det hus, der Fruntimmerssamfundets slöjdskola är inrymd.
Vid ofvan sagda tid stördes nämligen stadens invånare i sitt lugn efter veckans arbete genom larmtrumman, som dunkande gick genom gatorna, genom hemska hornsignaler och klämtning så väl i domkyrkan som i metodistkapellat. Folk rusade genast ut och snart hade man klart för sig, hvar elden var lös.
Gatorna kring huset voro snart fulla af folk, på kyrkogården hade en mängd åskådare samlat sig, sprutor och vattenkärror raselade fram genom snödrifvorna. Man spanade, men ingen eld syntes. Genom åtskilliga fönster utträngda dock röken ganska försvarligt, vittnande om att det ej var blindt allarm. Det brann också verkligen i vestra delen af huset från nedre våningen ända upp på vinden i trossbottnarna i närheten af eldstäderna. Genom påspolning af vatten samt genom att bryta upp golfven och rifva ned kakelugnarna lyckades man dock snart begränsa elden, och efter en och en half timmes arbete var den fullständigt släckt.
Eldens uppkomst och upptäckt torde ha skett på följande sätt:
I ett till höger i nedre förstugan liggande rum, hvilket begagnas till skollokal, hade eldats vid middagstiden samma dag. Troligen var kakelugnspipan något bristfällig så att en rie, liggande alldeles der bakom, antändts och börjat kola. Sedan behöfdes blott tid för att elden skulle tränga upp genom alla våningar.
Händelsevis hade en af hushållsskolans flickor något före half niotiden på aftonen i något ärende gått förbi slöjdskolan, då hon der varsnade eldsken, hvilket vid närmare efterseende befann härröra från lågor, som slogo ut öfver kakelugnen. Hastigt springer hon då till den i motsatta qvarteret liggande hushållsskolan, hvars föreståndarinna hon underrättade om förhållandet. Denne skyndade genast till den midt emot skolan boende stadskaplanen, hvilken, försedd med en handspruta, skyndar in i rummet för att söka dämpa elden. Slöjdskolans föreståndarinna var för tillfället ej hemma. Då han emellertid såg, att han ej ensam kunde blifva herre öfver elden, telefonerar han från ställe i närheten till polisvaktkontoret om olyckan, hvarpå han genast föranstaltar om klämtning från domkyrkans torn. Snart var brandmanskapat i rörelse och började arbeta.
Enligt en annan uppgift skulle elden ha uppkommit i väfrummet en trappa upp, der ved på e. m. insatts i kakelugnen får måndagens behof. Denna skulle derpå genom qvarvarande glöd ha antändts och genom den hetta, som på grund af det stängda spjället utvecklats, skulle sedan kakelugnspipan remnat och elden spridts. Häremot talar dock, att tvänne af skolans elever först sent på e. m. lemnat skolan och de skulle då ovilkorligen ha känt af något os. Den förra förklaringen torde väl vara den riktiga.
Naturligtvis blef den del af huset, der elden härjade, alldeles förstörd dels genom vattnet, som stod opp till fotknölarna i rummen, dels genom golfvens uppbrytning, hvadan de ej kunna användas under någon tid. Äfven en del uppsatta väfvar skadades af vattnet.
Det lär ha varit meningen att, äfven om ej olyckan skett, låta lokalen undergå reparation. Verksamheten får väl under tiden inskränkas till husets oskadade rum.
Ea intensiv rök fylde under branden de angripna rummen, så att åtskilliga fönsterrutor måste slås ut för att skaffa luft. Härunder skadades andre brandschefen, bryggare Wedin, i ena handen så att han måste förbindas af fältskär.
Den förste vattenköraren på stället lär ha verit från Wedins bryggeri, den andra från bryggeribolaget.
En lycklig omständighet var, att elden upptäcktes, medan ännu allt folk var i rörelse. Ty hade den fått ostörd fortgå några timmar och bryta ut genom fönster och tak, hade, med den rådande starka nordoststormen, angränsande hus varit allvarsamt hotade och det är ej godt att veta, hvar det då hade slutat.
Ett äldre, lamt fruntimmer befann sig allena i öfre våningen. Ytterst uppskrämd fördes hon in i komministershuset.
Gotlands Allehanda
Måndagen 25 Februari 1889
N:r 24
