Dragspelskonserten här igår afton var mycket lyckad.
Redan virtuosen Janssons framträdande på scenen ingaf respekt och, förhoppningar. Han hade nämligen den där allvarliga konstnärliga minen, som förråder mästaren.
När han så lät sina tonkaskader flöda från sitt primitiva instrument, då greps man af förvåning. Handklaveret, ”piglocket”, har ju inom ”bildade” kretsar inte någon så synnerligen stor klang, men jag vågar påstå, att om man öfvervarit en konsert som denna, så måste man få respekt äfven för detta instrument.
Så var det ju behaglig omväxling, i det att västgöten Alm på det mera ”klassiska” instrumentet violin föredrog sina mästerliga ”låtar” från flere provinser.
Litet vemodsfullt och medömkande kändes det, när hr Larsson visade sina på högra handen — antagligen efter någon olyckehändelbe kvarvarande två flågrar. »Jag kan ju ej», så ungefär föllo orden, »utföra mycket med dessa, men ja ska be att få låta höra hvad jag kan». Och det Het musik, så det hette duga. När man sedan iprogrammets sista nummer fick höra herr Larsson mad »endast sitt lill- och ringfinger å hägra handen» ackompanjera diolisten», då häpnade man verkligen.
Lokalen var till trängsel fylld af en tacksam publik ur skilda samhällsklasser. Dånande applåder, som ibland rent af öfvergick till ovationer, belönade de hurtiga och sympatiska konsertgifvarne, som kvitterade med extranummer.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 3 februari 1913
N:r 27