senaste resa hit ner, blef, som vi i onsdagsnumret omtalade, afsevärdt förlängd åf ogynsamma isförhållanden, hvilka ej blott gjorde sig gällande utomskärs utan äfven och ej minst inne i skärgården. Segelrännan från Stockholm ut till Sandhamn var nämligen full af is, enär Isebrytaren genom ett tillfälligt mankemang i maskinen var försatt ur tjänstbart skick och låg i Stockholm för att reparera.
Polhem fick sålunda själf tjänstgöra som isbrytare inomskärs, och den lilla affären klarade ångaren med den elegans och säkerhet, som endast den gamla vanan och vissheten omöfvermakten gifver. Sakta gick det väl, men säkert, och kl. 9 i tisdagskväll var ångaren framme vid Sandhamn. Men mörkret hade nu fallit på, och rundt omkring åt alla sidor låg isen och motade. – Därför gick man till ankars och bidade morgongryningen, med hvars ankomst arbetet utåt mot hafvet ånyo började. Men från skeppsbord var ej öppet vatten att se så långt ögat nådde syntes endast drifisens gungande fält, och utsikterna voro ganska små att slå sig igenom den sega ismassan, som af den ostliga vinden allt mer och mer trängdes tillhopa inåt mot land. Och från Ålands haf kommo fortfarande ismassor drifvande. Men Polhems befälbafvare kände sin båt och visete, att den tålde en dust med isbältet därute, och därför sattes kursen käckt på det isiga hindret, så att ångaren skalf och isen knakade och buktade sig. Tum för tum slog sig Polhem fram — isen måste ge rum för hans säkra stäf, och snart såg man långt för öfver en strimma af det öppna, isfria hafvet. Under färden fick man sikte på en mindre kraftig kamrat, en tysk lastångare vid namn Jacoba, som legat inklämd i drifisen nu i två dygn och med den samma drifvit fram och tillbaka.
Den sista sträckan i isen blef den svåraste att ta sig igenom. De nära två fot tjocka isflaken klämde sig hårdt tillsammans om Polhems bog och vägrade att vika en tum ur vägen, Det såg ut, som om Polhem skulle få Jof att ge tapt, men än fans råd och möjlighet. Det fören ej mäktade det gjorde aktern, och så gjorde ångaren helt om marsch och lät sin propeller piska de genstridiga isflaken, hvilka nu krossades och smulades, allt medan ångaren sakta trängde fram mot det yttersta isbandet, dit han nådde kl. 1/2 10 i onsdags morgse.
Och nu var vägen klar; vinden var stilla och vädret godt, om också en smula disigt. Och öfver hinderfri väg stäfvade nu Polhem ned mot Gotland samt anlände hit kl. 1/2 9 i onsdags afton.
Efter slutad lossning och intagning af ny last, som ingalunda var liten, enär man bl. a. hade en mängd transitogods från Västervik, afgick ångaren åter i går middag kl. 12 till Stockholm samt framkom dit kl. 6 i morse. Kl. 12,20 e. m. afgick Polhem åter från Stockholm hit.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 Mars 1899
N:r 38