Fel i maskinen eller propellern?
Ångfartyget Klintehamn anlände i går afton vid 7-tiden åter hit från Stockholm, sedan den fått sina vid tisdagens missöde vid Stockholms skeppsbro erhållna skador reparerade. En stor skara människor var samlad å bron, då ångaren flöt in i hamnen, ty litet hvar ville ju se, hur Klintehamn tog sig ut efter sin väldiga sammandrabbning med Stockholmsgraniten.
Det var dock icke mycket att se, om det nämligen var tecken efter skadorna å bog och stäf man såg efter. Det enda märke som fans efter törnen var en ljusare färgton i målningen å de plåtar som vid missödet inbucklades.
Så fort ångaren lagt till, uppsökte vi kapten Ljungholm för att närmare utfråga honom öm det lilla- missödet. Kapten L., som vid vida svårare missöden om skeppsbord visat sig äga ett berömvärdt lugn, visade dock denna gång svaga tecken till nervös ledsnad öfver det skedda. Och trefligt är det ju ej att råka ut för en dylik malheur vid första resan med en båt. Men kapten L. kan dock lugna sig med, att han gjort hvad hans plikt bjudit och att ingen är herre öfver olyckan. Om själfva händelsen berättade kapten L.:
Missödet inträffade, då vi på förmiddagen kommo till Stockholm och skulle lägga till för att landsätta passagerarne. I god tid och långt innan det eljest plägar ske kommenderade jag stopp. Jag resonerade nämligen så, att det var bättre att göra det för tidigt än för sent, då jag ännu ej var rätt säker på maskinen. Rodret kastades om, och båten gick med den fart den ännu innehade upp: mot kajen med styrbords sida mot den samma. Så kommendérade jag — likaledes i mycket god tid — back. Men jag fick det ej. Då signalerade jag till maskinen och sporde om orsaken.
— Maskinen nekar att lyda! — svarade maskinisten.
Håstigt lades rodret om och, lyckligt nog, ångaren svängde, så att jag fick stäfven nästan rätt mot kajen. Jag såg: hvad som skulle komma att hända och varskodde passagerarne, med uppmaning till dem att hålla sig väl fast. En minut därefter pressade ångaren sitt stäf mot den massiva kajskoningen. En darrning genomfor hela skrofvet, det knastrade och brakade om bogen. De stora granitblocken gåfvo efter och stenbädden innanför höjde sig. Och i samma ögonblick hade Klintehamn ränt in sin för omkr. 4 fot i stenkajen.
— Det blef naturligtvis allmän villervalla ombord?
— Nej, alla voro lugna och kollisionen hade försiggått så lugnt, att endast ett par små stötar kändes. Nere i maskinen märkte man knappast något.
— Hur kommo ni loss igen efter inkilningen då?
— Ja, det är det egendomliga, och det förklarar måhända anledningen till missödet. Ty just som törnen skedde och ångaren rände in i kajen, började maskinen att arbeta af sig själf och slå back; Detta ger mig anledning antaga, att olyckan ej berott på fel i maskinen, utan därpå, att något föremål fastnat i propellern och låst fast denna. Jag styrkes i detta antagande däraf att maskinen vid sedermera företagen undersökning visade sig fungera alldeles utmärkt och att intet fel var att upptäcka å densamma.
Denna åsigt hade äfven förste maskinisten, med hvilken vi äfven samtalade.
— Min förvåning var stor, fortsatte kapten L., då jag upptäckte; att skadorna ångaren voro så små. Endast fyra plåtar i bogen voro något inböjda och stäfven en smula stukad. Det var allt. Så fort vi fått lossa, gingo vi på slipen. Här visade man sig särdeles tillmötesgående och tog genast itu med arbetet, som sedan fortgick oafbrutet, tills allt var klart. T. o. m. under måltidstimmarne arbetade man, och kl. 1 i natt (fredagsnatt) drefs den sista niten in, hvarpå vi gingo till kajen för att lasta, och kl. 6 på morgonen voro vi åter klara att afgå till Visby.
Om skadornas värde kunde kapten L. f. n. ej yttra sig, då ingen värdering ännu företagita. Platsen där olyckan skedde är belägen strax’ nörr om slussen, där gotlandsbåtarne pläga lägga till under vinterseglationen.
Klintehamn lossade under aftonen och natten till idag samt intog ny last och afgick på ordinarie tur till västra landthamnarne vid 4 tiden i morgse.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 10 September 1898
N:r 139