När eftersommarsolen i går morgse hunnit ett stycke upp öfver horisonten och dagen börjat bli ljus och klar, vandrade täta skaror af nyvakna och pigga människobarn ut: till vår järnvägsstation i det vällofliga syfiet att företaga en lustresa. Det var deltagarne i sommarens feriekurser, som voro på väg till Dalhem för att taga i betraktande Gotlands märkligaste landskyrka förutom en del andra sevärdheter i samma nejd.
På stationen stod tåget och väntade. Det var något egendomligt med detta tåg, må herrskapet tro. Med en liten ändring af ett par rader ur ett kändt skaldestycke skulle man om detsamma kunna säga: »Det var ej ordinarie, ej extra tåg — det vägde mellan båda», Ty vid ankomsten till stationen upplyste färdens ledare, skoll. P. J. Gerdén, helt vänligt om, att främre vagnsräckan af tåget var ett för utflyktsdeltagarne reserveradt extra tåg, under «uet de sista vagnarne utgjorde det ordinarie tåget.
Nåväl — vi placerade oss på det blandade »extra-ordinarie» tåget, och när klockan slog half åtta, ångade vi i väg till Barlingbo.
Om en halftimwa voro vi där — vårt extratåg kopplades ifrån det ordinarie, och själfva stego vi ur samt togo plats i väntande vurstar, vagnar, droskor och höskrindor — inalles 25 fordon — samt foro genom kalkdammet hän mot Dalhem.
Här blåste oss välkomnande till möte den svenska flaggan från det väl hållna skolhuset och från den vackra prästgården, och snart voro vi förspridda kring alla väderstreck, inbegripna i intresseradt studium af sevärdheterna, och i första hand af det vördnadsbjudande templets yttre.
Snart kallade kyrkoklockorna till gudstjänst, och vi trädde in i den ljusa, glada helgedo men, där orgelns toner ledde en psalmsång så kraftig och harmonisk som sällan förr hörts inom detta tempels väggar.
Doktor Odin är en sympatisk och god talare, en färdlös men kraftig ordets förkunnare, hvars hjärtevarma, trosfriska ord till den talrika församlingen gjorde hjärtat varmt.
Efter predikans slut förrättades altartjänst, hvarvid kyrkoherde Rosenqvist från Södra Vi — deltagare i utfärden — assisterade sin ämbetsbroder.
Med några korta ord redogjorde härpå d:r Odin för kyrkans historia och bygnadsstil m. m. samt för den påtänkta restaureringen af densamma.
På den andliga spisen följde härpå den lekamliga i form af en trefligt anordnad middag & Gandarfve gästgifvaregård, hvars älskvärda innehafvare med fru gjorde allt för sina gästers trefnad. Också var stämningen vid middagen den allra angenämaste, och den ena fosterländska sången aflöste den andra.
Middagens glanspunkt blef onekligen lektor Klintbergs genomroliga och af bravo-rop och bifallande skrattsalvor ofta afbrutna tal till värdfolket, hvilka nästan blefvo smått skamsna öfver den uppmärksamhet som visades dem.
Från middagsbordet gick färden till graffältet vid Unsarfve i Halla, där direktör H. Hansson lämnade en kort redogörelse för detta senast på Gotland upptäckta graffält samt för en i dess närhet funnen s. k. kämpagraf, d. v. s. lämningar af ett gammalt nordiskt boningshus.
Direktör Hansson hade ämnat att för deltagarena förevisa en öppnad graf. Men då, såsom han själf uttryckte sig, de arbetare han anmodat att öppna grafven, försummat detta emedan de haft större intresse för de moderna slåttermaskinerna än för fädrens gamla grafvar, så lät detta sig icke göra.
— Så öppna vi väl själfva en graf! — sade några i hopen.
Och rätt hvad det var hade man nöjet se en liten flock allvarlige skolmän i färd med att under den öfriga skarans åskådande, tjänstgöra som dödgräfvare. Det är nu visst och sant, att man ej hann att öppna grafven eller att finna något märkligt fynd i densamma — »ej ett uns arf från fädren fingo vi» sade en skämtare — men man hade i alla fall sett hur det går till på dylika förrättningar, och det var ju intressant nog.
Från graffältet förde skjutsarne oss åter till gästgifvaregården och vidare, sedan kaffe druckits, till stationen, där vi på ett riktigt extra tåg anträdde hemfärden.
Som ett bevis på, att deltagarne allmänt voro nöjda med sin dag må det faktum tjäna, att färden hem gick under oafbruten sång, som fortsattes ända till vi kommit under hvalfvet i Söderpert, där skaran skingrades och hvar och en, nöjd och glad, gick till sitt.
Gösta Ryd.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 22 Augusti 1898
N:r 128