i Källunge och Fole i måndags voro hvar för sig besökta af ett 30-tal personer.
Vid Källunge-mötet, där tankeutbytet stupdom var rätt lifligt, uttalade sig Källunge sockenmän i allmänhet för den föreslagna järnvägen och ansågo, att den skulle komma att blifva till ortens nytta och bidraga till främjandet af Gotlands utveckling. i dess helhet. Med arseende på det aktiebelopp, kommunen ansetts böra teckna i företaget, voro åsigterna ännu de samma som vid Januarimötet i Hörsre, d. v. s. att Källunge borde teckna 30 tusen kr.
Af de fem sockenmän, som från Vallstena infunnit sig vid mötet, voro endast två af den åsigten, att deras kommun borde deltaga i järnvägsföretaget, under det de tre andra voro bestämdt emot saken. Nämndeman E. N. Eriksson, Alfvena, hvilken var en af de två som talade för järnvägen och som ansåg att kommunen borde teckna de föreslagna 20 tusen kr., var af den åsigten, att frågans utgång iaom Vallstena vore mycket oviss. För sin del ville han dock göra hvad han kunde för att få socknen med.
Mötet i Fole var, i motsatt till Källungemötet, mera lojt och diskussionen saknade hvarje spår af intresse för den föreliggande frågan. Endast få talare yttrade sig.
Landshöfdingen redogjorde här, som på de andra mötena, för de utstakade planerna och framlade sina skäl för banans nödvändighet. Här som förut var tanken på betodlingen den ledande, hvarjämte, såsom bevis på, att planen ej vore att anse som hufvudlös, bl. a. anfördes, att affärsmän i Visby tecknat sig för aktier i banan. Om man fruktade för, att Slite, då det finge järnvägsförbindelse, skulle komma att konkurrera med och skada Visby, så vore detta ett misstag. Nej, här gällde endast Gotlands framåtskridande i dess helbet, ej en enskild orts eller hamns gynnande på andras bekostnad. Ej heller vore här fråga om en strid mellan stad och land; en sådan strid vore oförståndigt att igångsätta, Ty staden behöfver landet och landet staden.
Under diskussionen meddelade nämdeman Johansson, Gute i Bäl, att Bäls sockenbor önskade att den nya banan måtte komma till stånd samt att kommunen med visshet komme att teckna 15 tusen kr.
Från Hejnum var endast en representant, landtbrukare Eklund, Graute, närvarande. Hans bestämda åsigt var, att kommunen icke alls skulle komma att deltaga med någon aktieteckniag.
Kom så turen till Fole kommun. Dess talan fördes at riksdagsman P. Larsson, i L:a Fole, hvilken framlade, såsom han uttryckte sig, »sina egna åsigter», hvilka dock äfven tycktes vara hela kommunens mening.
För sin del hade talaren aldrig intresserat sig för den föreslagna nya järnvägslinien. Och fördelarna af den samma voro äfven för Fole ganska små. Den enda nytta socknen kunde vänta sig af banan voro en mindre lindring — vid bettransporter; men detta vore ock nästan det enda. Annat hade det varit, om den år 1896 föreslagna järnvägen till. Barlingbo genom Fole odh Bäl med statiou vid Kisslings hade blitvit en verklighet. För den linien hade kommunen intresserat sig och af den hade den kommit att få någon pytta. Att kommunen lifligt intresserat sig för Barlingbolinien bevisades bäst däraf, att man, så fort frågan därom väcktes, i Fole beslöt sig för avt teckna 25 tusen kr. i företaget. Och summan hade nog på ett eller annat sätt blifvit förhöjd, endast det blifvit allvar af. Men så kom detta nya förslag och i och med detsamma blef det gamla glömdt och begrafvet, Landshöfdingen hade framhållit banans betydelse för bettransporten och därutinnan ville tal. ej motsäga honom. För Fole blefve denna betydelse ganska ringa. Och i fråga om persontrafik och spanmålstransport hade banan intet att vänta från Fole. Ty kommunen har alltid haft och kommer äfven framdeles hafva sin hufvudsakliga affärsför binde se med Visby. Tal, trodde mera på den väutade förlängnvingen af Gotlands norra järnväg till Tingstäde, hvilken väl ble ve den järnvägssträckning som först af alla föreslagna komme till stånd.
Med afseende på betodlingens framtid på på Gotland, uttalade tal. som sin åsigt, att en fabrik omöjligt kunde afverka alla betor, om arealen än vidare ökades. Då finge man antingen taga den utvägen att bygga ännu en fabrik eller ock att nedsätta betprisen. Blefye det senare händelsen, hölle betodlarne sig borta och järvägstrafiken blefve betydligt förminskad. Men intiäffade det förra — ja då kunde man ju ha skäl att heppas på bättre utsigter för järnvägen. Då är frågan den, om det finnes utsigt för aisättning afså mycket råsecker som två fabriker kunna leverera. Men om den saken lefva vi ännu i stor okunnighet. Och intill dess man fått visshet i detta stycke ansåg tal. det vara klokast att upp kjuta afgörandet i den föreliggande frågan. Väl hade Dalhemsborna talat om hur brådskande det är med att besluta om järnvägens påbörjande men därom kunde tal. ej vara med. Om han skulle vara med om den nya järnvägen, så skull det bli först då man hade säkra garantier för afsättning af produkten af två sockerfabrikers arbete. Ty först då, men ej förr, kunde tal blifva om Roma—Slitebanans nytta.
Landshöfdingen ansåg, äfvea han, att klokast vore att bida tiden till sockerfabrikens styrelse hunuit få visshet om en ökad afsättning af råsocker. Hoppades dock, att början med banans anläggning skulle kunna göras i Oktober månad 1898.
Resultatet af mötet var sålunda det, att af de vid detsamma narvarande representanterna från Fole, Bäl och Hejnum endast Bäls sockenmän utan förbehåll uttalade sig för järnvägen, under det Hejnums ombud var emot likasom ock Fole socken, att döma af riksdagsman Larssons här ofvan refererade yttrande.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 27 Oktober 1897
N:r 167