Under denna sensationella rubrik innehåller det amerikanska verldsbladet »The World» en detaljerad skildring af intendenten Rinnblads sista stunder, åtföljd af en illustration, som framställer den olycklige, sittande vid ett bord i sitt rum på hotellet »The Astor House», hållande revolvern i ena handen och med den andra omfattande en penna, hvarmed han nedskrifvit sina sista ord. Utanför dörren, i färd med att bryta upp denna, ser man svenske konsuln, två detektiver och en poliskommissarie. Skildringen lyder i sammandrag, som följer:
Ankomsten till Amerika.
R. anlände med Amerikanliniens ångare S:t Louis söndagen 7 Mars. Han var en smärt välväxt man, observerad af sina medpassagerare för sitt allvarliga och tystlåtna sätt. Under färden höll han sig innesluten i sin hytt eller spatserade fram och tillbaka uppe på däck. Han hade låtit anteckna sig i passagersrelistan under namnet John Pattersson, och alla försök att närma sig honom afvisades kyligt.
När ångaren uppnådde karantänsplatsen, stego två män från tullkuttern ombord. De voro detektiver.
När ångaren lagt till, kom den reslige svensken med sitt bagage utför landgången ängsligt skådande åt alla sidor. Hastigt lät han visitera sina saker ock skyndade derifrån följd af detektiverna tagande vägen upp för gatan till hotellet »The Astor House». Här anhöll han om ett enskildt rum och inskref sig i kotellboken under namnet S. Anderson.
Hack i häl.
efter honom kommo tre män till hotellet. De förestälde sig såsom svensko konsuln C. Woden och hans båda biträden. Dessa voro detektiverna, som följt Rinnblad från ångbåten. Ett hviskande samtal uppstod mellan dem och hotellportieren, hvarpå detektiverna gingo med hissen upp till öfversta våningen. Strax derpå lät R. sända ned efter skrifsaker, hvilka han också erhöll.
Under natten höllo detektiverna vakt. En gång kom R. ut, och hans blick föll på de tysta figurerna i bakre delen af korridorerna.
Hastigt vande han sig om, gick in igen, slående dörren hårdt i lås efter sig. Detbrann ljus i hans rum hela natten, och stundom hördes han röra sig derinne.
På morgonen kom konsuln dit, medförande åtskilliga dokument samt åtföljd af en poliskommissarie.
— Jag ikläder mig ansvar, sade han — för häktandet af efterlyste Johan Gustaf Rinnlad.
Efter en redogörelse för förbrytelsens beskaffenhet, den efterspanades samhällsställning hans flykt samt huru ban i Southampton gått ombord på emigrantångaren, uppläste konsuln ett telegram från svenske ministern i Washington af samma innehåll som den härifrån utgångna häktningsordern jämte signalement.
Derpå befalde han polismännen att arrestera förbrytaren — och följde med. Det var ett vådligt uppdrag. Man visste, att man hade att göra med en man, drifven till det yttersta. Klockan var då omkring 1 på morgonen.
Rinnblad, som störts af bullret och antagligen förstått att slutet var nära, tyckes ej ha förlorat sin kallblodighet, utan hade gjort ett godt brak af de sista minuterna, såsom man sedan erfor.
Det kritiska ögonblicket.
— Rinnblad, Rinnblad, ropade konsuln, jag uppmanar eder att gifva er fången!
Intet svar.
— Öppna dörren! ropade polismännen.
Fortfarande tystnad.
— Om ni inte öppnar slå vi in den!
De pressade skuldrorna mot dörren och i samma ögonblick börde de ett ljud från rummet, som om mannen kastat sig på bädden.
— Tryck in dörren! kommenderade en af detektiverna.
Dessa förenade sina krafter med den följd, att dörren gaf vika. I samma ögonblick hördes ur rummet en knall, och en stark lukt af kratrök slog emot de inträngande. De funno.
Rinnblad död,
liggande på sängen. Ögonen voro slutna i högra handen hade han en revolver, och blodet sipprade fram ur ett sår i närheten af högra örat.
R. var iklädd benkläder och skor. Hans öfriga kläder voro placerade å klädeshängarna i rummet. På ett serveringsbord var uppdukad en nästan orörd kvällsvard, och på en stol låg en ännu varm rökpipa, hvaraf fram gick, att han rökt vid förföljarnas ankomst. På den andra stolen i rummet fans enskotsk resmössa och i ett aflägset hörn en flaska, som att döma af lukten innehöll något slags opiat.
Polismännen undersökte Rinnblads tillhörigheter, men läto honom ligga kvar på sängen i samma ställning iafvaktan på coronerns ankomst. Bland de förra fann man åtskilligt af intresse, deribland fyra bref. Tre voro adresserade till fru Tora Rinnblad och ett till fröken Karin Rinnblad, Östra Emtervik, Värmland, Sverige.
Dessa fyra bref buro vittne om hur R. tillbragt sina sista stunder. De voro hållna i en pietetfull och hängifven ton samt andades ånger och förtviflan. I bevekande ordalag bad han om förlåtelse, skildrande sin ångest, under det han jagats från land till land.
Hans sista ord.
»Just nu», skrifver han, »banka de på dörrem» .
Hans bref buro vittne om, bur han tillbragt natten, sedan han märkt sig stående under bevakning. Han skrifver bland annas att ban endast som död skulle falla i förföljarnas händer.
Då dessa klappade på dörren, hade han gått bort till sängen och kastat sig på dev. Med pistolen för pannan väntade han, att dörren skulle gifva vika. När polismännen sprängde denna afsköt han revolvern.
Hvar han gjort af penningarna är icke godt att säga. I hans kläder fann man två tio punds noter och en fem puuds not, en half sovereign samt eltva dollars. Pengarna voro inhöljda i ett kuvert med S:t Lonis stämpel och adresseradt till J. Pettersson. Han hade uppenbarligen fått det af proviantförvaltaren på ångbåten.
På golfvet fann man ett papper, på hvilket han skrifvit: »Mitt riktiga namn är Gustaf Rinnblad från Halmstad, Sverige.
Att han planlagt sin död först efter upptäckten af atthan stod under bevakning, framgår deraf, att han dessförinnan anhållit om en turtabell öfver tågturerna till Minneapolis.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Mars 1897
N:r 47