Den nya telegrafkabeln ti!l Gotland.
Härom har telegrafstyrelsen yttrat:
Att afbrott i en telegrafförbindelse afsådan längd som den nuvarande mellan Gotland och fastlandet understundom kunde uppstå, vore uppenbart. Också hade det nästan hvarje år, synnerligen under höst- och vintermånaderna, inträffat, att å den långa landledningen å Öland fel förorsakats af stormar, för hvilka denna del af linien till Gotland vore lätt utsatt; och hade därvid telegrafkorrespondensen till och från Gotland antingen varit helt och hållet afbruten eller endast med största svårighet kunnat förmedlas. Dessa fel hade emellertid blifvit hastigt afhjälpta. Men jämväl å kabelledningen mellan Öland och Gotland hade, ehuru med flera års mellantid, afbrott förekommit; äfven vid dessa tillfällen hade i allmänhet telegrafförbindelsen kunnat temligen snart återställas, enär afbrottet nästan alltid uppstått i närheten af kabelns landfäste vid Bödaviken å Öland. Ett undantag härutinnan hade dock helt nyligen egt rum, i det att under. tiden 2—22 september 1896 ett svårare kabelfel förefunnits längre ut i sjön omkring 8 kilometer från nyssnämnda kabelfäste. Orsaken till felets långvarighet berodde därpå, att svåra stormar under de flesta af ofvannämnda. dagar omöjliggjorde detsammas afhjälpande.
Det låge i öppen dag, att, då kabeln så länge användts, fel å densamma framdeles kunde oftare än hittills uppkomma, och blefve det beroende icke blott af ett uppkommet kabelfels art och läge, utan jämväl, och detta i högst väsentlig grad, af den för tillfället rådande väderleken, huruvida felet kunde blifva mer eller mindre hastigt afhjälpt. Under tiden för felets fortvaro förblefve telegrafkorrespondens mellan Gotland och fastlandet afbruten; och ehuru denna telegrafkorrespondens visserligen icke vore större, än att den kunde under normala förhållanden befordras på en ledning, inverkade dock ett afbrott uti telegrafförbindelsen med fastlandet alltid menligt för Gotlands affärsförhållanden, helst om samtidigt icke heller postförbindelsen kunde upprätthållas, Det vore vid dessa tillfällen behofvet – af ytterligare en telegrafförbindelse gjorde sig hufvudsakligen gällande, men den ifrågasatta nya förbindelsen skulle jämväl, såsom ofvan anförts, blifva af vigt med hänsyn till riket3 försvar äfvensom för lots- och fyrväsendet medföra väsentliga fördelar; och kunde telegrafstyrelsen därföre icke annat än på det lifligaste tillstyrka framställningen om anordnande af en ny telegrafförbindelse mellan Gotland och fastlandet.
Beträffande den nya telegrafledningens läge har telegrafstyrelsen hemställt, att, då Gotland . hade sin väsentligaste affärsförbindelse med Stockholm och i ändamål att möjlighet måtte beredas Gotska Sandön och Hufvudskär till förbindelse med Gotland och fastlandet, den ifrågasatta telegrafförbindelsen måtte anordnas medelst landledning från Visby telegrafstation till Fårösund, derifrån med kabelledning till Fårön, vidare med landledning å sistnämnda ö till norra stranden af densamma därifrån med kabelledning öfver Gotska Sandön och Hufyudskär till Ornön i Stockholms skärgård med landledning å Ornön samt slutligen med kabelledning mellan sistnämnda ö och Dalarö,. hvarest ledningen borde intagas å der varande telegrafstation.
Med användande derjämte af den redan befintliga telegrafledningen mellan Dalarö och Stockholm skulle sålunda en bekväm telegrafförbindelse mellan Visby och hufvudstaden varda åvägabrakt, & hvilken ledning jämväl Gotska Sandön och Hufvudskär kunde intagas, något som äfven ur teknisk synpunkt, med hänsyn till undersökning och begränsning af uppkommande tel å kabeln mellan Fårön och Ornön, vore af stor betydelse.
Vidkommande. handels- och sjöfartsnämdens förslag att mellan Fårön och Gotska Sandön samt mellan Hufvudskär och Dalarö använda kabel innehållande två ledningar har telegrafstyrelsen, oafsedt den kostnad en kabel med två ledningstrådar skulle medföra — hvilken kostnad endast för sträckningen Fårön-Gotska Sandön skulle uppgå till öfver 34,500- kronor mera, än om en enkeltrådig kabel mellan dessa platser användes — äfven af andra skäl icke kunnat biträda nämnda förslag. Under det att telegrafering påginge mellan Gotland och fastlandet å den härför afsedda ledningen, kunde nämligen den andra: ledningen på grund af induktion mellan de båda ledningarne icke. användas för telefonering. Och att för den med all sannolikhet ringa korrespondens, som vöre att: förvänta från och till Gotska Sandön och Hufvudskär, anordna särskilda dyrbara telegrafledningar kunde telegrafstyrelsen icke tillstyrka. En enkeltrådig ledning så väl mellan Gotska Sandön och Fårön som mellan Hufvudskär och Dalarö syntes därföre vara tillräcklig, å hvilken ledning de båda afsedda stationerna kunde få på vissa bestämda tider på dagen inkomma och utväxla sina meddelanden.
Kostnaden för utförandet af ifrågavarande telegrafledning, anordnad i öfverensstämmelse med telegrafstyrelsens förslag, har enligt beräkning, som nämnda styrelse låtit anställa, upptagits till följande belopp: för anskaffning af erforderliga så väl djupvattens- som strandkablar 132,600 kronor, för landledningarne 21,000 kronor, för behöfliga telegrafapparater och stationernas inredning 2,400 kronor samt för frakt och nedläggning af kablarne, erforderliga kabelhus och sjömärken 20,000 kronor eller tillhopa 176,000 kronor.
Då, med afseende på hvad sålunda blifvit anfördt i fråga om behofvet af en ny telegrafkabel mellan Gotland och fastlandet, civilministern icke kunde annat än anse detta behof vara fullt ådagalagdt, hemställde han att k. m:t täcktes föreslå riksdagen att för anordnande af en telegrafförbindelse mellan Gotland och Dalarö öfver Gotska Sandön och Hufvudskär å extra stat för år 1898 anvisa ett anslag af 176,000 kronor.
Visby domkyrkas yttre restauration.
Öfverintendentsembetet har till fullo delat domkapitlets åsigt om angelägenheten deraf, att den i alla hänseenden märkliga och värdefulla kyrkobygnaden blefve jämväl till sitt yttre på ett densamma värdigt sätt iståndsatt. I fråga om sättet för restaureringens genomförande har öfverintendentsembetet såsom sin åsigt uttalat, att dervid borde hufvudsakligen iakttagas:
att restaureringen icke inskränktes till företrädesvis vissa partier af kyrkan, utan komme att gälla bygnadens yttre i dess helhet, dervid i främsta rummet angeläget vore, att kyrkan försattes i ett skick, som åt framtiden bevarade alla dess delar af verkligt värde, från hvilken tid de än härledde sig;
att, der mera genomgripande förändringar visade sig nödvändiga, såsom i de fall, der antingen för stilen uppenbart störande tillägg måste borttagas och ersättas med stilenliga anordningar eller ock åt sådana partier, som under senare tider undergått omgestaltningar, det ursprungliga utseendet funnes kunna återgifvas mer eller mindre fullständigt, sådant det genom kvarstående delar tydligen visade sig hafva varit eller blott antyddes, det vore af fördel att undvika onödig utstyrsel med orneringar och dylikt, hvartill inga befintliga rester gåfvo anledning; samt
att enkelhet borde göra sig gällande i de nya tilläggen, hvilka anspråkslöst men i väl afvägda former borde ansluta sig till den gamla bygnaden.
Utgående från förutsättningen, att restaureringsplanen borde uppgöras med hänsyn till ofvan angifna hufvudgrunder, har öfverintendentsembetet emot det af domkapitlet öfverlemnade förslaget, hvilket för öfrigt, såsom jämväl dess upphofsman framhållit, varit att betrakta allenast såsom ett utkast, framstält åtskilliga anmärkningar ur så väl praktiska som estetiska synpunkter. Vid detta förhållande, och då öfverintendentsembetet tillika inhemtat, att vid förslagets uppgörande fullständiga uppmätningar öfver kyrkan icke varit för ritningsförfattaren tillgängliga, har embetet, då ärendet icke borde företagas till slutlig pröfning förr än de noggrannaste undersökningar och uppmätningar på platsen i alla delar ägt rum, låtit sätta ritningsförfattaren i tillfälle att närmare studera och utarbeta sitt förslag. Sedan domkapitlet härefter med skrifvelse 2 April 1896 till embetet öfverlemnat af arkitekten Hägg uppgjorda, omarbetade och fullständigade alternativa förslag till domkyrkans restaurering, har öfverintendentsembetet 19 derpåföljande Maj afgifvit underdå nigt utlåtande i ärendet.
De förenämda förslagen afvika från hvarandra — förutom derigenom att kyrkans detaljer, hvilka äro afsedda att utföras lika uti båda alternativen, å det förra blifvit fullständigt uppritade, men & det senare delvis återgifvits — hufvudsakligen i afseende å anordningarna af taket å stora kapellet äfvensom af tornens afslutning sålunda nämligen, att enligt förstnämda alternativ kapellet skulle förses med tre gaflar samt täckas af tre i söder och norr sig sträekande tak och de & kyrkans torn nu befintliga hufvar eller lanterniner bibehållas i oförändradt skick, medan med tillämpning af det andra alternativförslaget kapellet komme att täckas med ett i öster och vester sig sträckande så kalladt kroppåstak, hvarjämte å samma förslag de gamla tornhufvarne ersatts med till kyrkans stil i öfrigt sig anslutande spiror.
Uti sin skrifvelse till öfverintendentsembetet af 2 April 1896 har domkapitlet, med bifogande jämväl af alternativa kostnadsförslag till kyrkans restaurering enligt de nu föreliggande båda förslagen, slutande, det som afsåge tilllämpning af de förra ritningarna å 100,000 kronor och det andra å 130,000 kronor, anfört, att domkapitlet ansåge tornen böra, för att, genom mnedbringande af kostnaden till minsta möjliga belopp, öka utsigterna till restaureringens snara genomförande, i hufvudsak restaureras enligt det förra alternativet, men att deremot vid kapellets iståndsättande det andra alternativet borde följas.
I sitt utlåtande har öfverintendentsembetet ansett sig kunna såsom allmänt omdöme om det föreliggande förslaget, sådant det finnes framstäldt i förra alternativet, uttala, att detsamma på ett särdeles tillfredsställande sätt motsvarade de anspråk på stilenlighet samt omsorg om befintliga värdefulla partiers bevarande, som embetet ansett böra ställas på en antaglig plan till restaurering af Visby domkyrkas yttre. Vidare har embetet förkla rat sig ej hafya något att erinra mot, att de befintliga tornhufvarne tillsvidare bibehölles och underhöllos, samt i afseende å kapellets restaurering ansett det välbetänkt, att med uppgörande af definitiv ritning till py takanordning å denna del af kyrkan finge anstå.
I sistnämda hänseende förestälde sig nämligen embetet, att vid en kommande rifning af den nu befintliga stora gafveln komme att visa sig spår efter den ursprungliga takanordningen å kapellet; varande i detta sammanhang af embetet såsom dess åsigt uttaladt, att ett i öster och vester sig sträckande tak icke allenast varit det sannolikt ursprungligaste, utan äfven vid restaureringen skulle blifva den i öfrigt tjänligaste anordningen.
Under åberopande af hvad embetet sålunda anfört och med anmälan, att embetet emot det föreliggande hufvudförslaget icke i öfrigt hade något att erinra, hade embetet, jämte hemställan om bifall till domkapitlets framställning om aflåtande till riksdagen af proposition om anvisande af de till förevarande restaureringsarbetes utförande erforderliga medel, till stadfästelse förordat det förra alternativet med en ändring beträffande korets gafvel samt med undantag från fastställelse af förslaget till takanordning å stora kapellet.
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, hvilken jämväl lemnats tillfälle att yttra sig i ärendet, har anmält, att akademien biträdde de af öfverintendentsembetet gjorda uttalanden, särskildt hvad beträffade tornhufvarne och taket på kapellat.
I särskild ingifven promemoria har sedermera ritningsförfattaren, arkitekten Hägg, jämväl uttalat sig för de nuvarande tornhufvarnes bibehållande och såsom skäl derför anfört att, äfven om anbringandet af götiska tornspiror vore mera öfverensstämmande med kyrkans arkitektur, särskildt de två östra tornhufvarne eller laterninerna vore förträffliga exempel på sin tids arkitektur, ja sannolikt mest prydliga i sitt slag, som funnes i norden.
Af hvad i ärendet förekommit, synes mig — säger ecklesiastikministern inför k. m:t — framgå, att frågan om yttre restaurering af Visby domkyrka är i hög grad behjärtansvärd. Under alla tider har staten ansett såsom sin skyldighet att lemna bidrag för bevarandet i värdigt skick af landets domkyrkor. Exempel härå har särskildt under de senaste åren gifvits genom det storartade sätt, hvarpå staten tillgodosett domkyrkorna i Upsala och Skara. Då inrerestaurering af Visby domkyrka med betydande kostnad utförts genom Visby stads- och landsförsamlingars samt enskildes offervillighet utan anlitande af statsmedel, finnes jämväl häri ett talande skäl för att staten bör påtaga sig kostnaderna till beräknadt belopp för kyrkans yttre restaurering. Jag tillåter mig derför hemställa, det eders k. m:t täcktes föreslå riksdagen att till yttre restaurering af Visby domkyrka bevilja ett anslag af 100,000 kronor oeh deraf anvisa för år 1898 ett belopp af 50,000 kronor.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 Januari 1897
N:r 11