I novemberkvällen begynte det att blåsa starkt och vinden svepte rätt in mot Ljugarn. I kolmörkret stod en kvinna nere vid stranden och sökte genom töcknet blicka ut till hafs. Men hon såg blott hvita böljeryggar och saltskum stänkte henne i ansigtet. Hon svepte sjalen tätt omkring sig, ty hon frös. Icke så mycket af kölden, men af ängslan, som kom hela hennes kropp att darra.
Att hon aldrig kunde lära sig vara lugn! Femton år hade hon varit gift med Jakob, och ängslig var hon alltjämt, då han i sin båt gick ut antingen för att lotsa ett fartyg eller för att skaffa fisk med sina garn. Hon hade en sådan aggande, aldrig slumrande förkänsla af att hafvet en dag skulle taga Jakob, såsom det tagit hans fader och en af hans bröder. Hur kunde hon då lefva!
I afton var han åter ute med sina garn. Hon hade väntat honom hem i skymningen. Men så kom stormen. Min Gud, om någon olycka händt! De andra fiskare- och lotshustrurna sade henne, att det var barnsligt att ängslas. Visst redde Garnström sig, ban, den käckaste och starkaste af alla. Och i kväll var det väl ingen blåst att tala om.
Men hon stod här ändå med hjärtat klappande af ångest. I timmar.
Ändtligen! Der tyckte hon sig skymta ett segel! Ja, nu hörde hon gnisslet af fallet, då det firades ned.
— Jakob!
— Hallå!
— Är det du!
— Ja visst. All right. Men står du härute i blåsten. In med dig bara, gumman. Vi äro snart klara.
Hon gick icke in, hon väntade tills båten var uppdragen på strandbrädden. Då sprang hon emot mannen, grep honom om handen och tryckte den.
— Gud ske lof! hviskade hon.
Hans hand höll hon kvar under hela vägen upp till lotsstugan.
Der lyste det i fönstret, och det var varmt inne. Maten stod på bordet.
Då de kommo in, reste sig borta i ett hörn, ur en liten bädd, en pys i bara skjortan och sträckte fram de knubbiga händerna.
— Pappa!
Den skäggige, väderbitne mannen skyndade mot dessa små händer, fattade dem, kysste dem och tvingade den lille karlen ned i bädden igen.
— Stora famnen! — sade gossen med ett sömnigt leende.
— Inte i kväll, Abraham, pappa är så kall. God natt, sof godt.
Och den lille kröp under täcket och han lydde genast sin pappa och sof.
Snart var det mörkt i lotsstugan.
— —
— Jag är tung i hufvudet i dag sade Jakob Garnström till sin hustru, då han vaknade på morgonen. Jag mådde inte väl i går kväll heller.
— Har du förkylt dig, Jakob?
Han skakade på hufvudet. Förkyla sig visste den härdade mannen icke hvad det var.
Han steg upp och gick till sina sysslor. Ute på vedbacken arbetade han en stund, men så kom han in. Ansigtet glödde af feber.
— Jag förstår det inte — sade han — jag är ångande het, men jag fryser ändå. Det käns underligt i kroppen, mor, jag märkte det nästan strax jag lemnade jakten i går eftermiddag.
Han talade om, att medan han och brodren legat på sjön hade en Stockholmsjakt kommit seglande, och han hade gått ombord för att sälja fisk. Det hade varit så underligt med det lilla fartyget, nästan något hemskt, hade han tyckt, men icke hade han länge tänkt öfver det. Kunde de haft koleran ombord? Man sade ju att den gick i Stockholm.
— Min Gud, detär inte möjligt, Jakob, sade hustrun bleknande. Nej, nej; nej. Gå och lägg dig, Jakob, så att jag får sköta om dig, så blir du nog bättre.
Jakob Garnström höll sig dock uppe ännu en stund, men så kommo krampanfallen, och hustrun måste släpa honom i sängen.
Der låg han nu, ömsom röd och ömsom blek, vridande sig som en mask i plågorna.
Hvad var det för en hemsk gäst man fått i huset? Koleran! Icke kunde Gud vara så hård att han skickade dem detta förfärliga plågoris.
Jo, sade doktorn när han på andra dagen kom. Han gaf Garnström mixturer, men de hjälpte icke.
På fjärde dagens afton visste Garnström att han skulle dö.
Banen hade skickats in i grannstugan, hustrun satt ensam vid mannens plågoläger. Hon höll hans kallsvettiga hand.
Då famlade det på förstugudörren, klinkan lyftes af och dörren öppnades. En liten gestalt smög sig in.
Faderns öga sökte honom genast och ett leende flög öfver de förvridna dragen.
— Abraham! — hviskade han knappt hörbart.
Den lille fyraåringen gick fram till sängen. Med undran i de stora barnaögonen såg han på fadern.
— Anna sa’, att pappa skulle gå ifrån Abraham — jollrade han fram. Inte går pappa bort från Abraham, säg?
Modern sökte våldsamt kväfva sina snyftningar.
— Lille min sork… det kan nog hända att pappa går ifrån dig, men du skall alltid bli mammas snälle pys ändå, säg?
— Nej, då går Abraham hellre med pappa — får inte Abraham det?
Fadern pressade samman läpparne.
Å nej, nej, du skall stanna, men om pappa nu går sin väg, kyss först pappa.
Liten Abraham kraflade sig upp på sängen och tryckte sin mun mot faderns kallnande läppar. Så började han gråta, och gick bort och satte sig i ett hörn.
— Pappa inte gå ifrån Abraham och mamma. Hvart skall pappa gå?
Men då det blef senafton hade Jakob Garnström gått bort, och hans hustru var ensam med Abraham och hans syskon.
Hafvet tog icke den raske lotsen; icke i kamp med de böljor, som han så ofta besegrat, fick han dö, utan slagen neder af en hemsk, osynlig hand.
Koleran!
Och nu hade denne rofgirige gäst börjat sitt tåg.
Morgonen derpå låg den lille Abraham i plågor. Han hade fått dödskyssen af fadern. Han var icke så stark. Efter ett dygn andades han i ett kvidande ut sin barnasjäl.
Så fick han ändå följa sin far, som haft honom kär framför allt på jorden.
Och så började det gula spöket sin hemska färd rundt om i kojorna. Karske man föllo, som unga träd brytas af stormen i höstens tid. Der var icke en stuga, der det icke var gråt och jämmer. Och det var icke att tänka på att begrafva en och en af de döde. De lades i gemensam graf.
Men Jakob Garnström och hans lille Abraham fingo en hviloplats för sig själfva på den lilla kyrkogården. Der hvila de, till dess jord och haf skola återgifva sina döda.
Algot Sandberg.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 December 1895
N:r 197