Der hölls då torgdag och mycket folk var samladt, lika mycket kanske derför att det var första Maj som för kommersens skull.
Under förmiddagen fingo skarorna af gotländingar en påhälsning af en trupp hufvudsakligen småländske kanalarbetare, som slagit sig lösa från myrutdikningsarbetena i trakten. Fyrtiotvå man högt, marscherade de i militäriskt ordnade led ned på torgplatsen. De föregingos af två dragspelsmusikanter och hela truppen var beväpnad med duktiga knölpåkar. Ehuru storordiga, syntes de ännu vara nyktra. Men så stäldes marschen ned till ölstånden, der denna brist på majstämning skulle botas. Kronolänsman E. Eneman, som, sin plikt likmätigt, befann sig på platsen, visste dock att förekomma detta genom att genast förbjuda all ölutskänkning. Men detta togo småländingarne jämförelsevis lugnt, ty innan de ankommo hade «le sändt ilbud till Burge gästgifvaregård efter ett större kvantum bränvin. Detta anlände efter en stund och rofvet delades mellan de 42 och sedan det hunnit göra verkan, var det slut med lugnet. Kanalarbetarne begynte icke blott blifva högljudda, utan började förfördela gotländingarne, hvilka i allmänhet drogo sig undan vid åsynen af fiendernas duktiga påkar.
Tumultet växte emellertid, länsmannen måste gång på gång inskrida, men kunde icke få någon hjälp af de förskräckta marknadsbesökandena. Han försökte bringa småländingarne till besinning genom att rikta revolvern mot dem. Men icke heller detta hjälpte. De förstodo nog, att han svårligen kunde skjuta midtin i den sammanpackade folkmassan, utan fortforo de att gå anfallsvis till väga och trumfade till både den ena och den andra, så att blodviten uppstodo.
Slutligen, under fullständigt krigstjut, kastade sig skaran in på en åker, der ett stenröse låg, och nu började ett väldigt bombardemang mot gotländingarne, hvilkas ursinne växte för hvarje ögonblick. Till sist fick länsmannen några handfasta karlar med sig in på åkern, och då ändtligen följde hela den samlade skaran.
Nu vände sig bladet. Folkhopen hade blifvit alldeles vild. Den kastade sig i raseri öfver småländingarne, hvilka skingrades som agnar för vinden. De flydde in i stugorna, alldeles förskräckta, dervid förstörande bohaget på en del ställen. De flesta sluppo undan, men tre lyckades man taga till fånga. Och nu kom länsmannens värsta stund. Gotländingarne voro så npphetsade att det rent af artade sig till en lynchniog af de tre småländingarne, Nästan förgäfves befalde länsmannen hopen att draga sig tillbaka, under förklaring att han häktat småländingarne, som sålunda ej finge vidare förfördelas. Men det dröjde innan detta tog skruf. Slagen haglade öfver fångarne, en drefs med en butelj i hufvudet, så’ att han sanslös segnade till marken, de andra bearbetades med påkar och händer, så att de, om de aldrig förr varit mörbultade, blefvo de det nu. Folkmassans ursinne ville ej veta af några gränser, och när länsmannen till sist lyckades drifva undan gotländingarne, tålde nog ej de tre småländingarne vid mera.
En af dem, 21-årige Frans Berg, född i Ryssby i Kalmar län och boende i Barlingbo, fördes häktad in till staden med ordinarie aftontåget. De två andra, 20-årige Anton August Persson från Halltorp och 23-årige Per Ludvig Johansson, född i Vissefjärda och boende i Etelhem, forslades senare in med extra tåg. Alla tre afbida nu å länsfängelset ransakning.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Maj 1895
N:r 67