— se der den lösen, som bör gälla för en hvar, hvilken är intresserad för Gotlands materiella utveckling.
När en gång i tiden lösen lydde: jernväg söderut, så möttes de som derför arbetade af det vid sådana anläggningar vanliga motståndet: det kommer icke att bära ens driftkostnaden, ty hvad skola vi frakta, som icke med lika förmån låter sig framforslas på bjuldon? Fråga sudergutarna, om de nu vilja vara af med sin jernväg? Eller spörj, huruvida åstad kommandet af den störste industriella anläggning, som här kommit till stånd, sockerbruket, varit möjligt utan jernvägen?
Femton år hafva gått sedan vår för samfärdselns utveckling så varmt intresserade monark i Hemse högtidligen förklarade Gotlands första jernväg öppen för allmän trafik. Hara många år skola förflyta innan vi få se Visby med jernband förbundet äfven med Gotlands norra hälft?
Dat borde icke bli så många, förutsatt att de kommuner och enskilde, hvilken dervid hafva stora intressen att bevaka, hafva nog klar blick och nog vaken energi att med samfäldt arbete gripa sig verket an.
Och det torde man kunna säga, att, som förhållandena genom sockerfabriken i Roma gestaltat sig, förutsättningarna i våra dagar för en jernväg till norra Gotland ställa sig mycket gynsamma i förhållande till dem, som för 15 år sedan funnos för en jernväg till södra delen af ön. Detta icke minst om man ser på den allra vigtigaste bland sådana förutsättningar, den nämligen att fraktgods i tillräcklig mängd bör kunna antagas förefionas. Ty persontrafiken spelar ingen betydande roll i en så folkfattig ort som Gotland.
Visserligen må det ju icke bestridas att, om man projekterat och på allvar sökt förfäkta tanken på en jernväg till norra Gotland före de stora myrafdikningarne och före anläggningen af sockerbruket, man haft svårt att värja sig för invändningen att det norra häradets jordmån, sedd ur synpunkten at dess lämplighet för spanmålsproduktion, icke uthärdar jämförelsen med det södra. Nu åter äro förhållandena ändrade. Inom kort öppnar sig för odlarens plog det stora jordområde på norra Gotland som gemenligen kallas Martebobäckenet och som i sig innefattar de under odling liggande myrarne: Hästnäs myr, Martebo myr, Nordermyr, Videmyr och Gärdslan med deras i allmänhet bördiga omgifningar. Detta vidsträckta område har allt skäl att för sin utveckling göra anspråk på en modernare förbindelse än landsvägarne och utan tvifvel skulle en klokt och sparsamt avlagd jernväg genom dessa trakter ha alla utsigter att få god trafik.
De 7 kyrksocknar, som bilda detta område, innehålla hvar för sig följande:
Se der några siffror, som för de i saken intresserade böra vara vägledande vid omdömet om en sådan jernvägs framtida utsigter. Der finnes en areal på 43,600 tunnland. Men Iåtom oss räkna försigtigt. Antagom att af denna stora vidd endast knappa hälften eller 20,000 tunnland är god jord, myrjord eller annan. Antagom också att af denna så mycket som 4,000 tunnland ligga i träda. Återatå då 16,000 tunnland såsom sädeseller betproducerande. Antagom vidare en afkastning i medeltal af endast 5 tunnor på tunnlandet (af betor naturligtvis ofantligt mera), så få vi en produktion för en blifvande jernväg att frakta af omkr. 80,000 tunnor.
Men för denna produktion behöfvas gödningsämnen i mängd. Mycket lågt beräknadt bör denna icke understiga 20,000 säckar om året. Det skulle alltså tillsammans endast af dessa båda artiklar gör en årlig fraktmängd af omkr. 100,000 säckar. Härvid är icke alls tagen i beräkning hvarken all den öfriga godstrafiken eller persontrafiken. Men siffrorna torde ändock vara nog talande att för den, som förstår beräkna skådana saker, gifva en ungefärlig grund för omdömet.
Det har talats mycket om, hvilken spårvidd en sådan liten jernväg lämpligast bör äga, och man har dervid tänkt på det mycket smalspåriga och till anläggningen billiga Decauville’ska systemet, som lämpar sig särskildt för banor afsedda såsom den bär ifrågasätta för lättare godstrafik. Men derom torde dock meningarne redan från början böra ena sig, att detta system icke bör tillämpas på en jernväg till norra delen af ön.
Vore det så, att jernvägens enda mål voro att förbinda de norra orterna med Visby hamn för att utan omlastving omedelbart fiona den på ön bästa exportplat: sen för jordens produkter, så flones ju åtskilligt, som kunde tala för Decauville’s system. Men annorlunda ställer sig frågav, när genom sockerfabrikens anläggning detta system skulle nödvändiggöra en kostbar och tidsödande omlastning af en stor del af produkterna från norra delen af ön till den södra och tvärtom. Vidare skulle en anläggning af norra banan med annan spårvidd än den aödra nödvändiggöra anskaffandet af särskild rullande materiel för den förra banan, något som kanske kan alldeles undvikas eller åtminstone ioskränkas till en obetydlighet ifall banorna få samma spårvid. Alt talar derför för att vi böra ge banan norrut samma spårvidd som och kanske till och med lättare öfverbyggnad än den södra. Derpå kunna endast båda banorna vinna.
Terräng förhållandena för en jernväg norrat äro de gyasammaste. Hvarken skärniogar eller fyllningar af betydenhet finnas. Och om, såsom naturligt är, vederbörande jordägare afstå nödig mark för ett sådant företag, så böra de ekonomiska uppoffringarne icke verka afskräckande. Men det är beloppet af dessa som till en början böra klart utredas. Ty den frågan gör sig i främsta rummet hvar och en i företaget intresserad: hvad kostar pr mil en jernväg från Visby norrut på Gotland?
Det är alltså dettas, som först bshöfver en grundlig och på sakkunskap stödd utredning. Medel för åstadkommandet af en sådan böra anvisas af de socknar, som i företaget äro intresserade.
Första steget för åstadkommandet af en jernväg till norra Gotland är derför att på kommunalstämmor inom ofvan nämda sju socknar anvisas nödigt anslag för åvägabringandet af en fullständig utredning af frågan med dertill hörande kostnadsförslag.
Frågan gestaltar sig derför för ögonblicket sålunda: finnes inom dessa socknar icko en enda person nog vaken att på kommunalstämma väcka förslag om ett sådant anslags beviljande cch nog insigtsfull och klarsynt att arbeta föreslaget igenom? Svaras på deana fråga nej, då må norra Gotland fortsätta sin sömn och släpa fram en sorglig tillvaro, endast genom hörsägner förnimmande doften från betgrytorna i Roma.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Januari 1894
N:r 13