K. m:t kunde — som av dess beslut i senaste konselj framgick — icke i sakens nuvarande läge göra något åt den Tingströmska fastigheten. Drätselkammaren hade begärt, att den skulle få stå kvar i 25 år, men detta ansåg sig icke regeringen behöva ifalla, allrahelst som ingen framställt något yrkande, att den skulle rivas. När den dagen kommer, så blir saken aktuell, för att tala med byggnadsstyrelsen, och då få myndigheterna taga sig en funderare på saken. Men då är det i första rummet länsstyrelsen, som får ordet, ty den äger enligt stadsplanelagen och k. m:ts påpekande rätt att besluta i denna fråga.
Vid uppgörande av den nu gällande stadsplanen utanför murarna strävade man efter att erhålla ett område som skulle vara fritt från bebyggelse närmast muren. Följaktligen utlades också den nu ifrågavarande tomten utanför Söderport, vilken varit bebyggd sedan början på 1880-talet, till allmän plats. Tomten hade vid sin bebyggelse råkat ut för en särskild olycka. Ett markbyte hade ordnats, varigenom tomten skulle dragas något längre bort från muren, men genom försummelse hos de kommunala instanserna blev aldrig detta markbyte rättsligt fullbordat. Fastigheten uppfördes emellertid på den nya tomten, varigenom södra halvan av huset kom att ligga utanför den tomt, som finnes angiven i handlingarna.
Dessa omständigheter gör, att en ny ägare kan få vare sig infäste eller lagfart på fastigheten, varför ägaren icke heller kan få inteckna densamma. För att söka rätta till denna olägenhet upprättade stadsarkitekten ett förslag till stadsplaneändring, vari den nuvarande tomten starkt förminskades, men själva huvudbyggnaden skulle få stå på egen-domsjord. Byggnadsnämnden hade själv intet yrkande i saken, medan däremot drätselkammaren framhöll, att genom tomtens förminskande kvarteret skulle: i avsevärd mindre grad än nu skymma ut sikten mot södra gravarna och Skansporten. Vidare ställdes frågan i samband med bebyggelsen på andra sidan om Söderväg, vilken ju går ännu längre fram mot porten, och det påpekades, att Södervägs anslutning till Söderport bleve naturligare med bebyggelse på ömse sidor om gatan. Drätselkammaren och stadsfullmäktige = tillstyrkte enhälligt stadsarkitektens förslag till stadsplaneändring, men övriga myndigheter sade nej. Det var i denna situation, som drätselkammaren ville ha löfte om anstånd med rivning i 25 år, men inte heller detta har bifallits.
Den gamle romaren Cato slutade alltid sina tal med orden: ”Förövrigt anser jag att Kartago bör förstöras”. De hörda myndigheterna tycks vara lika obönhörligt inställda på, att Tingströmska fastigheten bör rivas.
Menige man torde icke vara lika övertygad härom. «När det gäller stadsplanesynpunkterna, så kan det icke vara ur vägen att erinra om, att samtidigt som man så bestämt håller fast vid, att muren här skall frigöras, så ha myndigheterna gått med på, att eri mursträcka, som i alla tider varit frilagd, nämligen Östra Byrummet, där stadsmuren har erbjudit en vacker helhetsbild från Kung Magnus väg, nu skall garneras med byggnader för den blivande buss-stationen. Många torde ha varit bergfast övertygade om, att riksantikvarien icke skulle gå med på en sådan åtgärd. Även om det givetvis föreligger någon skillnad mellan dessa fall, så är det principiella sammanhanget att bebygga Östra Byrummet och riva Tingströmska fastigheten icke så konsekvent, att det verkar logiskt övertygande. Därtill kommer, att planer synas vara å bane att vid Österport utöka bebyggelsen på den tomt, som ligger tätt mot muren på norra sidan av Österväg. Visserligen kan man invända, att stadsplanen här icke synes lägga hinder i vägen för en sådan bebyggelse. Men det har dock en viss risk att driva tron på den gällande stadsplanen som absolut estetisk auktoritet dithän, att en och annan kommer att erinra sig den gamla sagan om kejsarens nya kläder.
Man har rätt att taga i betraktande, att de estetiskt tongivande myndigheterna kufina vara ganska vacklande i sin uppfattning, oavsett att skönhetsbegreppen ofta äro strängt tids- och modebetonade. De växla lätt från det ena året till det andra, de växla kanske rent av med ombytet av föredragande tjänsteman i ett visst ämbetsverk. Principen för bebyggelse innanför muren här i staden utgör ju ett klassiskt bevis på sanningen av denna ombytlighet.
Visby stad erhöll i början på seklet direktiv att söka frilägga muren på insidan, en del fastigheter löstes in och revos, vilket bl. a. en del gluggar i tandraden vid Norra Murgatan ännu vittnar om. Men kort därefter blåste det en annan vind och det blev nytt direktiv, att de små husen borde få stå kvar under muren.
Då frågan emellertid rör sig på ett estetiskt plan, kan det kanske anses. förmätet att erinra om de ekonomiska faktorerna. Det har emellertid drätselkammaren gjort. Det lär nog också många av stadens invånare komma att göra, om en rivning skulle sättas i gång vid Söderport — omedelbart eller efter ett och annat år. Fastigheten befinner sig; gott skick och disponeras både för affärsoch bostadslägenheter. ’ Det ligger nära till hands att erinra därom, att det allmänna nu nödgas bevilja subventioner till åstadkommande av nya fastigheter. Lån skola beviljas, som ligga högt över skorstenarna, och då de en vacker dag konstateras överstiga byggnadens värde, skola de helt enkelt skrivas av och de försvunna värdena debiteras ut på skattsedlarna. Kommunen får också fullgöra sina sociala plikter genom att ikläda sig borgen till lån av lika vansklig art, så snart det skall byggas en fastighet med bostäder, ja ibland också med affärslägenheter.
Rimmar det sig med en sådan subventionspolitik på byggnadsområdet att riva Tingströmska fastigheten? Den frågan har berättigande icke blott för året utan för tiotal av år framåt. Även som nödhjälpsarbete bör en sådan rivning kunna anses vara en alltför dyrbar kapitalförstöring.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 2 februari 1943
N:r 26