Speciell isbrytare för Gotlandstraden aldrig begärd.
Gotlands handelskammare har nu avgivit yttrande över 1941 års isbrytareutrednings betänkande med förslag till ordnande av statens isbrytareverksamhet. Kammaren framhåller bl. a., att man hade väntat sig att utredningen skulle kommit med något positivt förslag för säkerställande av de gotländska intressen, utredningen tydligt och klart medgivit vara bland de förnämsta i riket, men därav blir ingenting. Vidare framhålles att ingen ifrågasatt en särskild isbrytare för Gotlandstrafiken, men däremot att man understrukit ett mera allmänt behov i Östersjön för anskaffande av en ny havsisbrytare av Ymers typ, så mycket mer påkallad som isbrytarmaterielen är i behov av reserver. Utredningen synes vidare, säger kammaren, icke varit i tillfälle att tillräckligt sätta sig in i huru förhållandena gestalta sig på ön under avspärrning och de svårigheter, som uppstå under en sådan.
Handelskammaren instämmer i Ångfartygsaktiebolaget Gotlands särskilda utlåtande och anför dessutom:
Först vill kammaren på det kraftigaste understryka vad länsstyrelsen i länet anfört i sina skrivelser.
I betänkandet fastslår utredningen, att de allmänna synpunkter på den statliga isbrytningsverksamheten, som i regel böra äga tillämpning på all havsisbrytning utanför rikets kuster, i viss mån ställa sig annorlunda, då fråga är om sådan trafik, vars uppehållande i möjligaste mån är av särskilt stort allmänt intresse och anför därvid som exempel ”den kontinentala färjetrafiken och i viss grad trafiken mellan Gotland och fastlandet” samt uttalar, att det för uppehållandet av sådan trafik kan befinnas ofrånkomligt att taga större risker, än vad som eljest normalt bör ifrågakomma.
Vad utredningen anför rörande den statliga isbrytningens arbetsuppgifter, kan handelskammaren i det stora hela instämma uti. Utredningen framhåller där bl. a., att under ej allenast milda vintrar, utan jämväl under sådana stränga vintrar, vilka erfarenhetsmässigt kunha betecknas såsom vintrar av normal stränghet — och av dessa utgöra de milda vintrarna omkring 25 % och ??????? ??????? ????????? omkring 50 90. av de i 72-årsperioden 1870/71—1941/42 ingående vintrarna — äro isförhållandena ej av större svårighetsgrad, än att behov av havsisbrytning i regel ifrågakommer allenast efter Norrlandskusten.
Med utgångspunkt härifrån uttalar utredningen, att vad som rimligen kan begäras är, att den beredskap, staten å ifrågavarande område bör upprätthålla, gives den storleksordning, att staten kan jämväl under särskilt stränga vintrar ombesörja den havsisbrytning, som må påkallas för uppehållande i erforderlig omfattning av trafiken å vissa för landets kommunikationsväsen särskilt betydelsefulla sjöfartsvägar.
Härefter framhåller utredningen, att det med stöd av erfarenheterna från de tre senast förflutna vintrarna visat sig såsom i första hand angeläget att sjöfarten på västkusten enkannerligen Göteborg kan fortgå oberoende av isförhållandena, att sjöförbindelserna mellan Sverige och Tyskland samt Sverige och Danmark ävensom genomgångstrafiken genom Öresund må kunna uppehållag: utan andra avbrott än sådana, som vid särskilt svåra isförhållanden bliva ofrånkomliga samt att avspärrning av Gotland genom is såvitt möjligt kan undvikas. Än ytterligare poängterar utredningen, att det under högvintern i Östersjön är fråga om uppehållande i den omfattning, som med hänsyn till tonnagets beskaffenhet visat sig möjlig, av förbindelsen mellan Stockholm och Åbo samt mellan Stockholm och Visby ävensom att uppehålla färjeförbindelsen å Trelleborg—Sassnitzleden samt eskortera kollaster från tyska till svenska hamnar.
Ingen förståelse för Gotlands behov.
Efter dessa utredningens uttalanden hade det varit att förvänta, att utredningen verkligen kommit med något positivt förslag för säkerställandet av de gotländska intressen, utredningen tydligt och klart medgivit vara bland de förnämsta i riket. Härav blir emellertid ingenting. Efter en motivering, som för den, som har någon erfarenhet av förhållandena eller åtminstone något tänkt sig in i desamma, icke på något sätt är övertygande, utan tvärtom synes handelskammaren vara: ohållbar, säger utredningen, att den anser sådana omständigheter icke föreligga, att den finner sig böra särskilt för tillgodoseendet av civila transportbehov mellan Gotland och fastlandet föreslå förstärkning av staten tillhörig materiel för havsisbrytning. Om utredningen härmed menar, att byggandet av en särskild isbrytare för Gotlandstrafiken är utesluten så framhålles, att icke någon har begärt en sådan utan fastmer har förutsatts, att ett mera allmänt behov i Östersjön förefinnes för anskaffande av en ny havsisbrytare, och att de av utredningen uttalade synpunkterna på öppethållande av sjöförbindelserna mellan Gotland och fastlandet skulle bredvid de andra intressena — och att sådana finna framgår bl. a. av herrar Göransso och Norenbergs reservationer väga synnerligen tungt till förm för saken, istället för att som skett utan vidare elimineras av utredningen. Vad utredningen med utgångspunkt från två närmare ahgivna olyckstillbud, som Ångfårtygsaktiebolaget Gotlands båtar varit utsatta för senaste isvintern, s$äger att förbindelserna mellan Götland och fastlandet böra begräns till det strängt nödvändiga vid sv ra isförhållanden, och att man un der en svår isperiod får åtnöja si med ett mindre antal turer insatt vid tidpunkt, då temperatur och vindförhållanden kunna vara Bom mest gynnsamma för att en överresa skall kunna genomföras utan fara för fartyg och människor, kan nog i det stora hela vara riktigt, men då utredningen tillägger, att ett sålunda avgränsat program trots ogynnsamma omständigheter kunnat fullföljas till och med under de svårigheter, den senast tilländalupna vintern uppvisat, ådagalägger detta en brist på förståelse för de behov, som föreligga för Gotland och för dess befolkning. Det vill synas som om utredningen icke varit i tillfälle att tillräckligt sätta sig in i huru förhållandena gestaltat sig på ön under avspärrningen och de svårigheter, som uppstått såväl för varutransporter med vad därmed sammanhänger som för den del av allmänheten, som varit nödsakad att resa till och från fastlandet. Och vad ifrågavarande olyckstillbud beträffar torde dessa; om tillräckligt kraftig isbrytarmateriel varit tillfinnandes, icke hava förelegat, ty då hade resorna kunnat anpassas efter vad utredningen nyss framhållit och icke som nu fått företagas dels utan isbrytarehjälp och dels vid den tidpunkt, då isbrytarehjälp överhuvud stod att erhålla.
Lagringsproblemet icke så lätt löst som utredningen synes tro.
Utredningen har vidare uttalat, att Gotlands behov under en isvinter av införsel av livsviktiga varor torde för framtiden kunna i allt väsentligt tillgodoses genom uppläggandet av erforderliga lager samt här framhållit, att under hösten 1942 färdigställts en fryshusanläggning i Visby, som kommer att bliva i stånd att mottaga det överskott av kött, fläsk och ägg, som under en tremånadersperiod vintertid kan beräknas uppkomma å Gotland i och för avsalu.
Här sätter utredningen punkt och anser, att den med dessa sina uttalanden fullt klarlagt situationen.
Tyvärr synes man emellertid icke tillräckligt hava satt sig in i denna, ty ingenting finnes närmare angivet hur ifrågasatt lagring skall ordnas. Sannolikt förutsätter man, att detta skall ske genom enskilt initiativ. Även om såväl erforderliga lagringsutrymmen som finansieringen kunna ordnas, kommer den gotländska handeln att därigenom drabbas på andra håll. Dessa kostnader få slutligen betalas av allmänheten eller de gotländska köpmännen. Allmänheten blir lidande under avspärrning i normala tider, då prisnivån kan’ höjas i motsvarande grad. Inträffar icke avspärrning få ???männen betala kostnaderna ty i så fall svarar säkerligen konkurrensen med köpmännen på fastlandet för, att pristillägg för lagringen icke kan tagas ut. Även om möjligen en kompensation för lagringskostnaderna på ett eller annat sätt kunde ordnas, så måste under alla förhållanden vederbörande lagrare drabbas av betydande förlust, om priserna på grund av det allmänna konjunkturläget sjunka samtidigt som befarad avspärrning uteblir. Detsamma gäller för på ön upplagrade gotländska produkter, som under fallande konjunktur icke kunna utföras från ön på grund av isspärr.
Kan man i praktiken verkligen tänka sig, att affärsföretag, som under några år med utebliven avspärrning lagrat varor för beredskapsändamål, under eljest normala förhållanden fortsätter därmed i fallande prisläge? Så torde åtminstone enligt kammarens mening icke komma att ske.
Det kan ju tänkas, att staten bygger lagerhus och själv ombesörjer lagringen. Men detta kommer att medföra högst betydande kostnader för såväl anläggning som drift. Det synes då vara för staten avsevärt mycket bättre att höja sin allmänna isbrytareberedskap och därmed också få bort lagringsbekymret beträffande Gotland.
Isbrytareberedskapen kräver reserver.
Med avseende på den allmänna isbrytareberedskapen synes utredningen vidare icke hava tillräckligt beaktat behovet av reserver. Erfarenheten särskilt från de gångna svåra isvintrarna visar med all tydlighet, att maskinhaverier, t. o. m. av högst allvarlig natur, lätt inträffa under isforceringen. Ett tillfälligt uttagande ur tjänst av en isbrytare för reparation eller blott en viss nedsättning av maskinstyrkan kan för sjöfarten få ödesdigra följder. Därtill kommer att ”Atle” redan uppnått en för dylika fartyg jämförelsevis hög ålder.
Handelskammaren kan ej finna annat än att isbrytareutredningen, med frångående av vissa av de intentioner, den haft under sin utredning,’ vid framläggandet av sitt förslag, icke löst sin uppgift på ett för landet i dess helhet enkannerligen Gotland tillfredsställande sätt. Med instämmande av de reservationer, som -avgivits mot majoritetens av utredningen förslag, får handelskammaren förorda, att förutom den i övrigt föreslagna förstärkningen av isbrytarematerielen ännu en havsisbrytare av ungefärligen Ymers typ snarast måtte byggas.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 2 februari 1943
N:r 26