Forngrafvarne på Stora Karlsö.
Då man gör ett besök på Karlsöarne, skall man till sin öfverraskning fiana, att dessa öar äro jämförelsevis rika på grafrösen från heden tid. Redan på Lila Karlsö märker man några sådana, men ännu större är deras antal på Storön. De som först falla en uppmärksam besökare i ögonen då han stiger i land i »Norderhamn» å sistnämda ö, äro sju vackra rösen af klappersten, hvilka ligga i en vacker linie på en af de forna strandvallarne nedanför den så bekant vordna grottan »Stora Förvar», Fortsätter man vandringen lävgre, upp i den vackra dalgång som åt S. afslutar Norderhamn och som terassformigt höjer sig med amfiteatraliskt svängda gamla strandvallar, minnen efter den aflägsna tid, då dalen änou låg under vatten, så träffar man än här är der på en mer eller mindre tydlig stensättning. De äro alltid förlagda på åsen af en sådan gammal strandvall. Två af dem hafva qvadratisk form, en på Gotland mycket ovanlig företeelse, de öfriga äro runda. Inalles finnas å Norderhamnsslätten ej mindre än 20 stensättningar.
Fortsätta vi nu vandringen tvärt öfver ön åt S., till »Söderhamn», den andra landningsplatsen på ör, så träffa vi på en ännu större samling rösen, uppgående till omkring trettio. Flere af dem äro små och obetydliga, samt svåra att upptäcka, men har man en gång vant sig vid terrängförhållandena, så lär man sig att skilja de af menniskohand afsigtligt och i en viss form hopförda stensamlingarne från de af naturkrafterna hopvräkta och från öfverloppsstonen efter den stenbrytving, som syanerligart vid tiden för de gotländska kyrkornas: uppförande ägt rum på öv. Nåzraäro dock så stora, att man ej kan utdså att lägga märke till dem, och ett har så storartade dimensioner, att det är synligt vida omkring. Dat är kändt uader namnet »Laupbarg», hvilket af somliga tillägges just detta röse. Andra åter och isyanorhet allmogen i strandsoeknarna påstå, att detta af Karlsöbesökare kända namn ej har afseende på detta stora röse ensamt utan på hela trakten deromkring. Huro nu bärmed må förbålla sig, har emellertid namnet i sin senare del »harg» bevarat ett intressant språkminne. I fornsvenskan hette ordet harger, i isländskan hörgr och nyttjades som-namn på ett offerställe. Det ingåri flere ortnamn, af hvilka det mest kända torde vara Torsharg, det nuvarande Torshälla. Den första delen af namnet Laupharg deremot torde helt enkelt få härledas från tvänne sjömärken, som äro upplagda på några raukar» i närheten och som på grund af sin lopformiga skapvad kallas den ena »lanpen», den andra »storlaupen». Men det nämda stora röset vid Söderhamn är iotressant ej blott genom det namn, hvilket somliga tillägga det, utan förtjenar att beses äfven för bin egendomliga bygnad. Randt omkring röset går nämligen en väl bygd mur af en meters höjd och från denna hafva sedan sidorna småninsom höjt sig inåt, bildande ett kompakt kummel af Btminstone fyra meters höjd. Mer än hälften af röset är numera förstörd, men en del fios dock ännu qvar och kan gifva åskk&ådaren en föreställning om dess forna utseende. Det är uppfördt af kalksten, ett materiel, som i kolossala qvantiteter ligger kriugvräkt på stranden. Äfven de öfriga rösena på ön äro hopförda af kalkhällar eller af strandklapper, ett för Karlsö och Fårö egendomligt förhållande. På Gotland äro eljes rösena till all:a största delen hopförda af kullersten, granit, gnvis o. s. v.
Ännu återstå någa fornlemnagar, som förtjona att beses. En at dem ligger i den innersta delen af dalen ofvanför Söderhamn i närheten af en frisk källa och i skuggan af några ståtliga almträd, som härdat ut trots de bistra stormarne. Det är en ring af kalksten, oval till formen och af nära 30 meters längd. Platsen kallas gemenligen för kyrkogården :och allmogen har för sig, att den skall vara en invigd, kristen begrafningeplats. Huruvida detta har någon grund, känner man icke, ty de gräfaingar, som anstälts på många punkter inom ringen denna sommar, hafva icke lemnat någon upplysning derom och kyrkoböckerna i Ejsta, dit ön hör, kunna ej heller lemna någon sådan; emedan de ej gå längre tillbaka än till år 1743.
En likadan, men mycket mindre sådan ring, befinner sig äfven i Norderhamn, om hvilken äfven samma föreställningssätt råder, och här kan traditionen, kom vi i det följande skola se, hafva någon grund. Eljest får man med varsamhet umgås med folktraditionen, ty understundom kan den vara på villospår. Så har det, för att välja ett exempel från Karlsö, varit en allmän tro, att de sju vackra rösena, närmast stranden vid Norderhamn skulle uppkastats af Sören Norby och utgjort skydd för hang kanoner.
Innan vi lemna de båda grupperna af fornlemningar på strandställéna, måste vi egna några ögonblicks uppmärksamhet åt ett slags egendomliga långa, raka grafvar med mellanliggande vallar, som finnas både i Norderhamn och Söderhamn på 100 meters afstånd från stranden och som äro dragna vinkelrätt mot densa och de forna strandvallarna. På det förra stället gå de upp till ett helt dussin, på det senare till hälften. Hvad de varit, vet man icke. Grafvar öfver döda äro de icke, ty inga ben hafva vid gräfning der anträffats. Möjligen kafva dessa grafvar anbragts för att i dem draga upp båtar och fartyg, då man under stormiga årstider måst föra dem långt upp på stranden för att skydda dem mot hafvets starka arm.
Ännu återstår ett märkligt röse, men detta hafva vi ej att söka längs stränderna, utan uppe på den allra högsta punkten af ön. Det kallas af allmogen för »råisu» och tjenar jämte en ask, som rotat sig fast deri, till sjömärke åt fiskrarne. Så stort är detta röse, att när fiskrarne under sina färder drifvas bort åt Öland och förlorat ej blott Gotland utan äfven Karlsöarne ur sigte, detta och den gamla asken äro det sista som de kunna varsna.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 4 December 1889
N:r 140