det främsta af alla sådana, förestår om onsdag för detta samhälles vid riksdagsmannaval röstberättigade invånare, som då skola med sin röstsedel afgöra hvem som skall i riksdagens andra kammare upptaga den mantel, som hr Bokström värdigt burit.
Det är alldeles gifvet och en naturlig sak, att vid ettsådant tillfälle olika meningar skola söka göra sig gällande. Den ene sätter på det blifvande ombudet en fordran, den andre en annan. Men lika gifvet är också, att för den lugnt tänkande och sansadt dömande valmannen en mera eller mindre lifligt framträdande personlig önskan måste ge vika för en högre uppfattning af riksdagsmannakallet, en uppfattning utan hvilken detta kall sjunker ned till något som aldrig varit lagstiftarens mening och aldrig kan lända fäderneslandet till gagn. Det är icke marionetter eller dockor, som dansa efter hemliga eller synliga trådar, som vi behöfva, utan det är sjelfständige män, som äga den karaktärens orubbliga fasthet, det omdömets mognad, den erfarenhetens klokskap och den insigternas styrka, att de med kraft stå emot obehöriga påtryckningar, med sakkunskap och oväld deltaga i lagstiftningens arbete samt med klar och af fördomar ogrumlad blick döma i tidens frågor.
Visst är nog, att inom vårt samhälle finnas åtskilliga personer, som kunna sägas besitta de egenskaper, som äro oeftergifliga för ett riksdagsombud. Vi hafva hört både ett och annat namn i sådant afseende nämnas, men då vi inom mycket skilda samhällsklasser sökt utforska den allmänna meningeo, är det ett namn, som vi tro oss kunna säga före: trädesvis har denna mening för sig,sådan den uttalat sig på möten och enskildt, nämligen häradshöfding Alfred Waldenströms.
Hr W. intog redan före sin hitkomst och vid unga år en framskjuten ställning inom det samhälle, han då tillhörde och der han: var stadsfullmäktiges ordförande. Det dröjde ovanligt kort tid, innan han här vann det allmänna förtroende, som gjort honom till våra: fullmäktiges vice ordförande och till landstingsman, att nu icke tala om de öfriga allmänna uppdrag af kommunal eller annan art, som belasta hans skuldror. Vi anse oss icke säga för mycket, då vi säga, atthan fylt dessa uppdrag på ett sätt, som alltmera befäst hans förtroende. Och inom sin domsaga har han genom ett humant, tillmötesgående väsende tillvunnit sig allmogens sympatier i en ovanligt hög grad.
Af fullaste öfvertygelse tro vi oss derför kunna uttala den mening, att vi göra ett för samhället hedrande och för fosterlandet gagnande val, om vi om onsdag på våra valsedlar skrifva
häradsh. Alfr. Waldenström.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 12 September 1887.
N:r 73.