i Visby domkyrka i söndags beredde de talrika åhörarne ett musikaliskt nöje af framstående art.
Sedan ett präktigt orgelstycke utförts af direktör Söhrling, sjöng konsertgifverskan en kyrkoaria från sextonde århundradet af Stradella. Ehuru fru Strandbergs artistiska naturel ej torde hafva sin rätta plats inom den seriösa och särskildt kyrkomusikens område, utförde hon den gripande arian på ett sätt, som förtjenar allt beröm, I Wirséns dikt »Den ångrande» med musik af Norman samt i A. F. Lindblads »Karin Månsdotters sång för Erik 14», båda dessa stycken verkliga musikaliska ädelstenar i afseende på klassisk formskönhet och melodiös tjusningskrakt, framstod fru Strandberg som en sångerska af hög rang, Den böjliga, uttrycksfulla och ganska omfångsrika rösten gjorde här den bästa verkan, hvarjämte en sann poetisk innerlighet och rik känsla präglade det konstnärligt musikaliska föredraget.
Men sin syster fröken Selma Söhrling sjöng konsertgifverskan Davids 95:e psalm med musik af Mendelsobn. De båda rösterna sammansmälte här till den skönaste harmoni, hvarigenom den store tonsättarens gripande musik kom till sin fulla rätt.
Fröken Söhrlings röst och sångkonst fira för hvarje gång den begåfvade sångerskan låter höra sig nya och allt vackrare triumfer. Hennes metallklara stämma äger i sig ett bedårande behag; det ligger något trolskt i dessa toners silfverklang, som både smekar örat och lyfter sinnet öfver den prosaiska hvardagligheten upp till högre sferer. Till denna verkan bidrager naturligtvis den varma känsla, fröken Söhrling nu mera vet att inlägga i sin härliga sångkonst. Josephsons ljuft svärmiska »Hemlängtan» och Kallivodas djupt melankoliska romans utfördes af den unga sångerskan på ett sätt, som kan med rätta framhållas såsom mönstergillt.
En tredubbel qvartett af mansröster beredde omväxling i programmet genom att med god sammansjuvgning utföra tre sångstycken.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 3 Augusti 1886
N:r 62.