egde ram härstädes igår under det lifligaste deltagande från allmänhetens sida. Samlingen skedde kl. 11 f.m. i sorgehuset, hvarifrån processionen vid 1 tiden afgick. Kistan bars af åtta prester, nämligen kyrkoherdarne Nyberg, Sik och Ötverberg samt komminister Söderberg, hvilka tjenstgjort såsom komministrar i Visby pastorat, samt af läroverksadjunkten Westöö, domkyrkoadjunkt Ekman, v. pastor Hallström och stadsmissionären Youugberg. På en katafalk i domkyrkokorets midt nedsattes kistan, som var alldeles öfverhöljd af blommor och kransar med svarta och hvita hand. Bland kransarne, som utgjorde omkring ett 40-ta!, märktes flere synnerligen vackra och smakfulla, af hvilka må nämnas följande med nedannämda inskrifter:
Välsignelse och tacksamhet ! Kristus är mitt lif, döden är min vinning.
Prinsessan Eugenie.
Laurentio Antonio Anjou pie facultas theologica Upsaliensis.
Viro illustrissimo L. A. Anjou pie memor Hugo Hernlund.
Tuvia virtuti nulla est via.
Fridens helsaing och en vördnadens gärd från Domkyrkorådet.
Defunctum ornabant pietas, labor veraque virtus. Lopgo fessa evo molliter ossa cubent!
Collegium lycei Visbyensis.
Tack för trofast broderlighet.
Ölverste Hagberg.
Den käre aflidnes syster och fosterdotter,
Lowise och Hedda.
Ett kärlekens och saknadens tack från prester i södra kontraktet. Uppenbarelseboken 14:13.
Åt minnet af en älskad och vördad inspektor!
Uplands nation i Upsala.
Säll den är i Herrens hand, säll den, som hem till fridens land från lifvetsstormar hunnit.
En enkel gärd af vördnad och tillgifvenhet från Domkyrkans prester.
En gärd af vördnad, tacksamhet och saknad.
Guds gåfva är det eviga lifvet.
Visby högre flickskolas lärjungar.
Salige äro de döde, som i Herranom dö!
En sista gärd af vördnad och tacksamhet från
Visby högre flickskolas lärarinnor.
Tack för trofast broderskärlek !
Åt stiftets biskop en vördnadens gärd.
Visby domkapitel.
Hvila i frid till uppståndelsens morgon!
En vördnadens, tacksamhetens och saknadens gärd af
Visby hushållsskolas styrelse.
Minne från Lärbro och Hellvi församlingar.
Minneskransar funnos dessutom från, bland andra, landshöfding Horn, Karlskrona, samt från Teres och Johan Hambræus, Helny och Gustaf Bolling samt flere band från slägtingar och vänner.
Under det en af direktör Söhrling på orgel utförd sorgmarsch tonade, intågade den väldiga processionen, bestående af när: mare ett halft tusental medlemmar, i domkyrkan, som var till trängsel fyld af åhörare. I processionen deltogo främst läroverkets ungdom och den aflidnes slägtingar, Visby domkapitels ledamöter, ett femtiotal af stiftets prester, skolstaten samt härvarande ämbets- och tjenstemannakårer.
Jordfästningen förrättades, efter afsjun gat af psalmen 452, af kootraktsprosten doktor Lyth, hvarefter doktor Lemke, sedan psalmen 33 sjungits, höll likpredikan och uppläste den aflidnes personalier.
Doktor Lemke inledde sin predikan med att framhålla, att det vore oss beskärdt att betrakta döden såsom liggande bakom oss, hvarigenom vi kunde känna oss äga ett lif, som ingen död vidkomme. Attså betrakta döden vore skönt och härligt.
Men då så mycken förgängelse herskade omkring oss, blefvo vi benägne att mera tro på döden än lifvet. Det vore derför angeläget att betrakta döden på ett rätt sätt. — En den ömmaste sorgefest firades i dag, i det Gud från detta jordiska lif förlossat stiftets främste man, som nu fått inför den store öfverherden nedlägga sin herdestaf. Sina mångfaldiga ämbetsplikter i kyrkan, skolans cch akademiens tjenst samt vid konungens rådsbord hade han förvaltat med tro och saktmodighet, allvar och nit, hvarför han också under sin långa lefnadsbana varit älskad och ärad. Hans lif vore för oss alla ett föredöme. Vi kunna ej annat än med djup tacksamhet glädja oss åt att hafva i honom ägt en den bästa förman, som genom sin mognade vishet, månsidiga erfarenhet, varma hjerta och välvilliga sinnelag varit oss alla en föresyn. Saknaden efter honom vore djup ej blott i trängre kretsar utan inom hela stiftet.
Predikanten lade derpå till grund för sina betraktelser 16, 17 och 18 verserna 4:de kapitlet i Pauli andra bref till Korintierna så lydande: Derför förtröttes vi intet; utan ändock vår utvärtes menniska förgås, så varder dock den iuvärtes förnyad dag från dag.
Ty vår bedröfvelse, den dock timlig och lätt är, föder i oss en evig och öfver allo måtto vigtig härlighet.
Vi som icke se efter de tiog som synas utan de som icke synas; ty de ting som synas d timliga, men de som icke synas äro eviga.
Ur denna text behandlade predikanten ämnet »Huru Kristi uppståndelses kraft är den enda säkra grund, hvarpå vi kunna bygga vårt vittnesbörd, att vi hafva öfvergått från döden till lifvet.»
I de öfver biskop Anjou upplästa personalier framhölls bland annat, att han inom kyrkans tjenst från den lägsta plats uppstigit till den näst högsta. Sin varma kärlek till vetenskapen hade han visat i sina båda stora kyrkohistoriska arbeten, utmärkta för grundlig forskning och ovanlig lärdom. Det stora antal visitationer han gjort, de under hans biskopstid hållna fem prestmötena samt af honom förrättade 38 prestvigningar utvisade, att han nitiskt förvaltat sin biskopliga tjenst. Hos alla, som med honom kommit i beröring, efterlemnade han ett godt minne såsom en ärans man i allo. Hans krafter voro på senaste tiden brutna och sista fret tillbragte han i ensamhet. I samhällets, kyrkans, skolans och vänners namn bragte honom talaren nu ett sista farväl.
Psalmen 495 afsjöngs derpå, hvarefter altartjensten förrättades af doktor Lyth, som äfven utförde begrafningsmessan med svar från orgelläktaren af en utvald sångkör af herrar och damer.
Sedan psalmen 496 utförts, utbars kistan på likvagnen, hvarefter processionen afgick till nya kyrkogården, der den aflidnes stoft nedsänktes i sitt sista hvilorum, hvarefter Geijers »Stilla skuggor» utfördes af en dubbelqvartett prester.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 31 December 1884
N:r 105.