Den kontigent landstorm som för närvarande bestrider bevakningen af våra kuster här på Gotland består till största delen af Visbybor.
Då nu snön ligger på marken och vinden hviner i knutarna, så att öfningarna ej kunna fortgå, och endast vaktposterna fullgöra sina pass, sitta vi inne helt sysslolösa, och tankarna gå de tillbaka i tiden till tillfällen som upplefvats under liknande förhållanden.
Jag åsyftar här mobiliseringen 1904. Bevakning var då ordnad öfver norra Gotland och bestriddes af första uppbådet växelvis från de olika rullföringsområdena.
Den 1 mars inlastades A. 7:s 4:de batteri (positionsbatteriet under kapten Zetterlings befäl) på järnväg och fördes ut till Slite.
Till en början förlades hela batteriet vid Länna gård, men där var trångt, hvarför de flesta af beväringen förflyttades till några af kronan nere på Slite förhyrda rum. Det var bra kallt de dagarna och mycket snö, och litet hvar kommer nog ihåg, hur det gick till vid eldningen på Länna i de stora öppna spislarna. Någon sågning och huggning af veden förekom icke förr än dåvarande sergeant F. upptäckte den stora åtgången däraf. Då blef det annan ordning, hvarför det mesta som gjordes de närmast tre veckorna framåt var vedsågning och huggning. Där stodo vi och knekade på träna, och stora P. hade nog rätt i sin anmärkning, att den konsten kunde vi snart. Bilden af när kanonerna transporterades från stationen till Länna är väl inristad. Vi drogo dem i långa linor och voro omkring tjugu man om hvarje pjäs. Det var en syn att se oss plumsa fram i snön som gick oss till knäs. Josef H. och en del andra passerade på tillfälle och knäppte af karavanen, så bilder finnas nog kvar från det tillfället.
Myrstenska spritvaruförsäljningen existerade då och droppar hämtades nog ofta där för att lifva humöret, och det gick friskt till ibland. Jag mins, att sämjan mellan infanteristerna, som lågo förlagda i Boge, och artilleristerna icke alltid var den bästa, utan ibland arrangerades en och annan liten stilla batalj. Det stora allvaret och samhörighetskänsla som nu gör sig gällande tycktes ej förefinnas då.
Skarpskjutningen på lotsberget, då fönsterrutorna skramlade ut, har väl ej heller glömts.
Bland dem som var med var äfven Henrik med sitt glada gemyt och sina historier, som ofta ”drogos” på det lilla marketenteriet på Länna. Han låg bland oss nere i Slite, men då han en dag kom ut från staden med några hundar, så uppskattades ej sällskapet till fullo, hvarför han flyttade tillbaka till Länna.
Han och tvänne andra prissar företogo en gång en mycket lustig åktur efter ett par skenande oxar. Munterheter var stor, då herrarne kommo susande fram och förbi oss, där vi stodo uppstälda.
Då de skulle stiga af skjutsen, som var i stark fart, stod H. på hufvudet i en snödrifva och applåderades på det kraftigaste.
Enholmsvakten är ej att förglömma. Färderna dit och tillbaka vid aflösningarna hade åtskilligt med omväxling att bjuda på. Ibland var det hög sjö och ibland is som lade hinder för bekvämligheten vid öfverfarten; allting gick dock väl, och humorn var alltid med som svit.
En afton då vi just voro i färd med att gå till kojs väcktes vår uppmärksamhet af klockringning. Vi sprungo nyfiket ut att höra hvad som stod på. Det var bestämdt eldsvåda i trakten, men någon eld stod ej till att upptäcka. Ringningen som hördes nedifrån varfvet, fortsatte likväl. Hvad kunde vara å färde? Förklaringen kom. De herrar som hade vakten den natten på Enholmen hade det trist och då en af dem erinrade sig, att handlanden i Slite hade bemärkelsedag den dagen, kommo de snart öfverens om att till hans ära kimbe ett slag på den för tillfället på holmen upplagda klockbojen, förklarade de. Historien fick sitt lilla efterspel, men då slutet är godt är allting godt, och så skrattades åt det hela.
Ja, litet hvar hemförde nog ett och annat gladt minne från den tiden, då vi 5 april blefvo aflösta af mannar från ett annat rullföringsområde.
43:an.
Gotlands Allehanda
Måndagen 11 januari 1915
N:r 7