(Föredrag inför Gotlands Fernvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve.)
Efter alla dessa våldsamma kastningar i den olyckliga mannens själ, föll han slutligen i en ryslig svårmodighet, fruktade och vämdes vid alla menniskor, drog sig från affärerna och åldrades hastigt. Under tre års tid vardt han allt eländigare, och till sist drog han sig undan till Ungbåtels. Men sjukdomen tilltog förskräckligt och han hade ingen ro i sin säng, utan hans mågar ledde honom mellan sig upp och ned på gollvet: han ”var ganska svag, ej till kroppen, men dess mera till själen och fattade ingen trös”t. Hans fromsinta hustru i sin hjertängslan sände då efter deras beskedliga sockenprest, herr Carl Adolt Weller. Men patronen blef straxt otålig och vurmade bara om sina affärer på Amsterdam, London och Lisabon samt mäktige korrespondenter i alla länder; och när gudsmannen yttrade, att det nog var godt att ha” goda kommissionärer och rediga affärer, isynverhet dock i det land, hvar: ifrån ingen återvänder, o. s. v. samt rade: beställ om ditt hus, för thy du måste dö, — vardt den döende alldeles utom sig”och ropade: ”tig din mun din svarta best, prata inte om det du ej förstår bättre än jag och gå bara din väg, så skall jag ge dig manchester till byxor! och dermed uppgaf han andan d. 26 Nov. år 1785, under det att alla tolf kanonerna på gårdsbatteriet i detsamma långsamt affyrades, så att det rungade i hela Follingbo; ty han hade samma dag tillsagt sin betjent, trotjenaren Hans Hajdenberg, att han, då tecken gafs medelst en hvit duk från vindsgluggen, sålunda skulle helsa hans bortgång.
Men, nu blef det den präktigaste begrafning. ”Rike Lythbergs” drängar buro liket hela vägen från Ungbåtels till staden; men folket glunkade sins emellan att kistan var tom, kroppen på annat håll, och framför liktågetsprang hela tiden en kolsvart häst, som man omöjligt kunde mota till skogs, då vid vissa hviloställen, bärarne trakterades med öl och annan riklig valfägnad, hvarvid klockaren i Follingbo drack dem till såsom värd. Men framkom: men till Österport, då på alla fartyg i hamnen flaggorna hissades på half stång, var der den döde till mötes samlad en ofantlig procession, eller borgmästaren med magistraten, stadens alle köpmän, m. fl. af hvilka senare de förnämsta mottogo liket på den granna ”köpmansbåren”, prydligt snidad med dödsskallar, timglas och englar; och främst tågade stadskaplanen med samtlige stadspresterna och så ”skolan”, d. v. s. rektor, konrektor, ”skolpresterne”, kantorn och alle skolgossarne, hvilka, två och två, med psalmböcker i händerna, hela vägen till kyrkan gingo före likkistan och med högskallande röster sjöngo:
I himmelen, i himmelen,
Der Gud sjelfver bor,
Få vi honom skåda
I salighet så stor; o. s. v.
(G. Ps-B. nr 410)
Och sedan det ståtliga sorgetåget vid hundra lanternors sken, som steg för steg buros vid processionen, utom ljus i alla fönster vid gatoma och gamla torget, kommit till domkyrkan, som var helt upplyst — altaret och köpmanskoret medelst vaxljus —, förrättade biskopen (dokt. G. T. Litkeman) sjelf jordfästningen i det sköna, ljudrika Stora kapellet, hvarefter kistan sänktes ned i ”Lythbergska grafven” under den höga likstenen, på hvilken stod Sankt Göran på sin höga häst, med spjutet i sin högra hand, hvarmed han måttade åt Draken, som slingrade sig under kämpens fötter, allt ett dyrbart konststycke från gamla tider (som allt för länge varit undanstuckit på kyrkovinden). Och sist hördes de sångölvade Söfversteklass karlarne” af katedralskolan sjunga på stenen, hvilket egentligen var att, stående på sjelfva den nyss pålagda gralstenen, anstärmma en psalm till requiem öfver den döde: en sång af de klingande ungdomsrösterna, hvilken ailtid gjorde ett högtidligt intryck på alla. Så också då. — Alla gästerna blelvo före sorgetåget till kyr-kan hederligen trakterade med franskt vin i siltverkannor och konfekt och efteråt budne till supé med mycket öl och vin, biskopen fick för sin möda 100 specier samt s. k. ”skolan”, utom hedern att deltaga i en sådan högtid, fick dertill kontant betaldt, elle; när s. k, skola begärdes lemnades åt rektorn vid bjudningen från sterbhuset en mindre summa att dermed förnöja ”skolan”, då skolpresterna städse behöllo för sig & af det hela, eller så att, när desse fingo 1 rdr eller 6 daler till sammans, fick öfversteklassen att delas om 1 daler elier 8 skilling eller nu för tiden 17 öre, då primus fick 3 styfver mera än secundus, o. s. v. Gossarne i de lägre klassarne fingo vanligen föga eller intet; mez, med något halfbögt knorr om orättvisa, rofferi och förtrsek, m. m. måste, i dessa den stränga diciplinens tider, de yngre nöja sig. med de äldres lugnande anvisning på främtiden: sålunda voro dessa tiggarmunksinkomster ofta rätt obetydliga för de yngsta skolpojkarna: emellertid hade i0an varit med om någonting rätt stort, skinat i den högtidliga processionen, fått fritt knuffas, tillryckt sig en kringla eller annat godt uti trängseln i sorgehusets förstuga — en dyrbar frukt af egen förtjenst — och onekligen haft ett trefligt altonnöje. — Och dermed hade då ”rike Lytbberg” kommit till ro. — Af den ansedda Lythbergskaslägten märkes en Joh. L:s brorsson, handlanden Mattis Tythberg på Ronehamn, som var gift med Anna Qviberg, dotter af den märkvärdige krigspresten, mag. Olof Canutius, som omsidor var prost och kyrkoherde i Klinte, samt hade en dotter Chr. Ulr. Sof. L., hvilken 1819 gift med kaptenen friberre Emil von Vegesach, blef moder till vår n. v. ärorike militärbefälbafvare; en Job. L:s kusin Joh, L:son Tythberg bandlande i Visby, som egde Skrubbs tomt, lefde ogift och var förmögen man samt skänkte till stadens fattige en grundstod al 400 daler s. mit; den siste af namnet var en yngre Joh. L:s brorsson, handlanden Joh, N. Lythberg, eller den 8. k. ”gubben Lythberg i backen”, (i det s. k. bankbuset), som var en köpman i gamla stilen, och kunde bruka järnalnen på en bonde, hvilken ville handla varor som han ansåg ej anstodo allmogen; ja, ehuru trofast mot sina vänner och mycket gästfri och flärdlös samt rätt hemma i politiken och full af anekdoter om revolutionen och Bonaparte (hvilken, sade han, var född samma år som han sjelf), var han i månget och mycket en besynnerlig man; vch ingen kunde säga atthan var högfärdig. i kläder, ty hans bod-rock bade sålänge hängt med i tjensten, att han kunde passa i en fornsal. Och af Lythbergska slägten var också den vördiga Donnersmor, en syster till Johan Lythberg.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Januari 1877
N:r 5