Veckans flax

Från vår utflugne medarbetare:
Rapport V
Det är inte så roligt att vara Luft-Kalle alltid. Det är faktiskt rätt länge sedan vi haft möjlighet att flaxa omkring över gotländska bygder. Det behövs lämpligt väder för fotografering och det kanske dröjer innan sådant kommer. De senaste dagarna har vädret varit lämpligt men en snöskare på fältet har gjort det omöjligt för vårt lilla flygplan att starta.
Massor med brev har jag emellertid fått och det är roligt. Inte mindre än 110 personer har dena gång räknat ut vår position när förra veckans tävlingsbilder togs. En, fru Ellen Wetterlund, Vall, har skaldat så här.
Till Gotlands ostkust vi sätter kurs vid Bandelundaviken där ligger Burs och dess kyrka på nr 1 vi ser och vidare vi oss beger nordväst därifrån till en plats där brottena sonades fordomdags och i den socknen ännu idag man sysslar med rätt och med lag och socknen är Endre där kyrkan syns stå på flyg f otobild nummer två.

Tack, det är så riktigt alltihop!
Fru Olga Johansson i Anga, är en gammal bekanting som vet det mesta om Gotland. Hon vet bl. a. att Endre kyrka är byggd någon gång på 1290-talet men att det finns delar av kyrkan som måste vara betydligt äldre. Helgedomen har också underbara glasmålningar vars färgspel gör en stum av beundran, skriver hon.
I Endre är jag född, så den kyrkan är jag »bergis» på, skriver Gertrud Schwartz, som har Romakloster till poststation. På backen var fordom avrättningsplats, och som barn kände jag alltid en rysning när jag gick förbi den plats som nu utmärkes med ett träkors.

Douatorer och pristagare.
Affärsmän och företagare har varit tillmötesgående mot Luft-Kalle som vanligt och han har lyckats tigga sig till en del fina priser även denna vecka.
Tårtan skänkes denna gång av REDNERS KONDITORI i Hemse, sudergutarnas populära »fik», som frekventeras livligt inte minst nu i dagarna, när det skall julhandlas i metropolen.
IVARS — han med förnamnet — har lovat skänka förstoringar av Kalles bygdefoton även denna vecka. Han säljer också en del fotomateriel liksom åtskilligt annat.
MATTSARVE BLOMSTERODLING ägs av samme Harry som skriver blomsterråd och svarar för tidningens »Blomsterlåda». Han har välvilligt lovat att skänka en duktig amaryllislök och en st. tarzett till kunnig och tur-försedd bildgåtelösare. (Hoppas att blomsternamnen är rätt stavade).

PRISLISTA:
INSOCKNES: Bertil Johansson, Fjells, Endre, Sylfaste, Roland Nilsson, Fjells, Endre, Sylfaste, Lilly Karlsson, Sigdes, Burs, Charles Lindahl, Häffride, Burs, (samtliga Ivars hpr., foton från resp. socknar).
UTSOCKNES: Karl-Erik Söderberg, Magnuse, Ronehamn, (Redners hpr., tårta), Kerstin Johansson, Box 67, Tingstäde, – Ingrid Bergström, Stranden, Fårösund, (Harrys hpr., en tarzett) Ulla Isenberg,
Överburge, Fardhem, (LT-bok. — Är Ulla bekant med den Isenberg som tog hushållningssällskapets pris igår? Kalle bugar en gång ytterligare).

Fr. Margareta Ronström i Burs vet just ingenting om Endre, men så mycket mer om sin egen hemsocken. Burs kyrkas äldsta del, långhuset, är från 1100-talet, berättar hon. Även prästgården och skolan är med på bilden. Om fornminnen erinrar hon om ,Stavar den stores Kärna och ringkorset vid Sigdes.
Fru Gerda Johansson, Vallstena, vet också åtskilligt om Burs. Hon erinrar bl. a. om socknens musiktraditioner. Tonsättarna Olof och Carl Laurin, den sistnämnde mest känd som tonsättare till »Mitt liv är en våg…», har växt upp i Burs prästgård. Gamle Florsen är också ett namn som inte skall glömmas.
Andra som skrivit trevligt och sakkunnigt är Sune Ronqvist, Norrlanda, och Yngve Ekedahl, Visby, samt våran Annie i Sjonhem förstås. De båda sistnämnda får — som de är vana — sina alster presenterade i fristående artiklar.
Obehagligt sakkunnig är Arne Ringgren i Ala — han med båten ni vet. Han frågar ironiskt om inte jag har någon bild från Tjäle i Ala, han lovar i så fall vara intresserad. Fjäle i Ala finns faktiskt en plats som heter och Fjälebysen får absolut inte skällas för Tjälegubben, skriver han. Hån vill liksom—påstå att jag gjort mig skyldig till en s. k. gubbe. Det är nu fel förstås. Var det inte fel på det insända manuskriptet, så har vi tryckfels- och andra nissar att skylla på. Så försök inte…
Som ni ser på bilderna här intill flög Vi inte rakaste vägen till Visby när vi lämnade Endre. Bilderna är den här gången nästan alltför lätta.
Välkomna med! Nästa vecka flaxar vi söderut igen.
Hälsningar
Luft-Kalle

Manustävlingen:
Sune Ronqvist, Norrlanda, Gotl. Hässelby, (Harrys hpr., amaryllis. — Det finns väl damer i huset?)
Olga Johansson, Suderbys, Anga, (LT-bok).

NI ANDRA
Sen är det minst 100 till som skrivit och hoppats på pris. Kalle är väldigt ledsen men har faktiskt inte mer att dela ut denna gång. Han önskar som vanligt: bättre lycka nästa vecka. Därtill vill hän ha sagt att det stundom dröjer ett tag innan de utlovade priserna anlända. Hav tålamod i såfall, de kommer.
Så flaxar vi vidare. Kupongen finns som vanligt och den skall vara Kalle tillhanda senast torsdag nästa vecka. Fina priser skall det bli — som vanligt.
PS

Ett tröstpris utom tävlingen, bestående av en förstoring, ges Helge Jakobsson, Hulte, Endre, som är med på bilden som togs över Endre, han kör med hästar på vägen.

Stavar i Burs och Armfelts älskarinna.
I anslutning till förra veckans tävlingsbilder från Burs och Endre skriver fru Annie Söderberg, Sjonhem:
Den första bilden i tidningen är från Burs kyrka med prästgårdsbyggnaden på ena sidan och skolan på den andra. Från prästgården i Burs härstammar de båda tonsättarna. Olof och Carl Laurin, den sistnämnde tonsättaren till »Mitt liv är en våg». På gården Flors levde den gamle spelmannen »Gamle Florsen». Under 1850-talets väckelsepesiod lät en märkvärdig man, Jöns Hjorter, född i Näs, död 1874, mycket tala om sig som väckelsepredikant i Burs. Hans egenartade förkunnelse, samt de personer som slöt sig till hans lära, väckte uppseende genom sin enkelhet och färglöshet i klädseln — de kallade sig Hjorterianer och fick ett eget kapell i Burs.
Vem har inte hört talas om Stavar den store från Burs. 1929 utgrävdes en stor husgrund i närheten av Kärna, som omtalades som Stavars boning. Men låg gamla Stavargården där? Sägner förtäljer att Stavgard låg vid Bandlundviken. Där finns en brya som är större än andra bryor och hägnad av en stenmur i fyrkant och en port leder difin. Det är inte mycket som förtäljes om Stavars liv utan det mesta handlar om hans död och hans skatt. Det’ är den största skatten i Gotlands jord. Om den skatten berättas det i samband med Häffindsgubbens resa. Anders var bar bonde vid Häffinds för mer än hundra år sedan och på dennes mark låg den trolska bryan. En afton var han på hemväg från en stämma. Något hade han druckit men inte så värst mycket. Han kände sig trött och önskade att någon skulle komma och låta honom åka. Då kom ett grannt åkdon och han blev bjuden på skjuts av en främmande man. Och så bar det av mellan träden och han såg marken försvinna där nere. När de kom ner på jorden igen sade främlingen: »Jag är Stavar den store och här är min skatt gömd». Under en häll visade han tre väldiga kopparkittlar fyllda med guld och silver. Han bjöd Häffinds-Anders alltsammans, han var trött på att fara och se till den, sade han. Man kan förstå Anders då han i sin förskräckelse svarade att han ingenting ville Via. »Men ett minne skall du ha», sade han och gav Anders tre silvermynt (en del säger en gröpe med penningar) och när Anders inte ville ha skatten skulle hans barnbarnsbarn få.den och så slogs hällen igen. Dödligt förskräckt kröp Anders därifrån, benen bar honom inte längre. Hemkommen gick han tyst och stilla i säng. Hustrun undrade storligen, sådan hade hon aldrig sett honom komma från ett gille. När han vaknade på morgonen fann han silvermynten i sin ficka så han kunde ju inte ha drömt det hela. Vad som nu gör det hela spännande är att vi nått fram till det släktled som skall få skatten. Men varför går man inte och letar rätt på skatten när man någorlunda vet var den finns? Men det är väl att märka, att den ingenting hittar som letar. Man säger: det är farligt, man kan bli »dålig», den rätte får nog ett tecken när tiden är inne. Man låter den ligga i fred, man har lärt att akta sig.
Ja, så har jag läst historien om Häffinds-Anders underbara resa.
Socknen på den andra bilden representeras av rättvisans gudinna, då måste det väl vara Endre, för där ligger ju Norra domsagans tingshus vid Allekvia och fordom låg ju avrättningsplatsen på Endre backe. Kyrkan är uppförd omkring 1297, men delar finns från 100-talets kyrka. Långt ner på vänstra sidan i kyrkan står en ovanlig bänk, den är uppsatt för Magdalena Rudensköld, när hon vistades på Gotland. Magdalena Rudensköld kom som 17-åring till Gustav III:s hov som sällskapsdam åt kungens syster Sofia Albertina. Hon var mycket vacker och begåvad. Hon. blev älskarinna åt baron Gustav Armfeldt. De båda sedan stämplade som förrädare under förmyndarregeringen. Hon dömdes först till döden, men blev benådad och fick i stället stå vid skampålen en timme på Riddarhustorget o. sedan fortsätta till spinnhuset. Midsomaraftonen 1796 benådades hon på et villkoret att hon skulle bosätta sig på Gotland och ej lämna ön utan regeringens tillstånd. Hennes ekonomi säkerställdes genom att hon fick Stenstu gård i Endre, som inköptes för 3.100 riksdaler, varjämte inventarier anskaffades för 1.900 riksdaler. Då uppsattes en bänk för att skydda henne för nyfikna blickar och den bänken hör ännu till Stenstu gård. Hon fick sedan lämna Gotland och fick full uppIrättelse. Det finns ännu folk som i sin ägo har saker inropade på auktion efter henne.

Gotlänningen
Lördagen den 6 December 1952
Nr 284