Af J. N. Cramér.
Båten började nu kännas tung att draga. Hittills hade ingen fråga uppstått om de tre likens utläggande. Nu kunde man likväl icke längre för sig sjelf dölja, att nöden fordrade denna åtgärd, som derför också blef besluten. Denna stund var den smärtsammaste under hela den olycksdigra färden. I de tre liken tyckte man sig ännu hafva qvar de förlorade olyckskamraterna. Det band af uppoffrande broderlighet och endrägt, som förenade de lefvande tycktes omslingra äfven de döde. Ingen ville göra första steget, ingen ville först räcka sin hand för att beröfva de döde deras plats i båten. Det var liksom man stode i begrepp att skilja sig från alla sina minnen, äfven det af hemmet, som dock städse är öbon så kärt; det var, liksom vöre man i beråd att begå en hjertlöshet mot värnlösa öfvergifne. Och man kände sig sjelf så öfvergifven.
Men man måste. De tre liken lades ut på isen. Löfqvist emellan. Denne ynglings öde väckte det varma:te deltagandet, dels för hans egen, dels för hans moders skull. Fråga väcktes om att afdraga Löfqvist storstöflarne. Den besvarades med stum ovilja och förnyades ej.
Men hans stortröja kunde blifva någon annans räddning. Den drogs af honom. Man tröstade sig dermed, att den döde ändå hade qvar tröja och .sticktröja. Det var, som trodde man, att den döde behöfde värnas mot den köld, som isade de lefvande. Farorna, lidandet, försakelserna hade stålsatt sinnet, hade fylt bröstet med ett förstenadt mod, men hade tillika gjort hjertat vekare, känsligare, fastän ögat icke hade någon tår, fastän intet ord ville bana sig väg öfver de stelnande läpparne.
Sedan liken voro utlagda, urröjdes båten. Man ville rensa den från all is, för att göra den riktigt lätt och fri. Då hördes ett åsklikt dån under isen. Man hade redan lärt sig, hvad detta betydde. Postväskorna och de öfriga sakerna kastades åter i båten, med hvilken man så fort som möjligt skyndade undan. Men huru man än skyndade, så måste dock två åror och en båtshake qvarlemnas och gingo förlorade. En så kallad strömvilla bröt upp isen nära intill de tre liken. Den is, på hvilken de döde hvilade, bröts ej. Men isstycke efter isstycke slungades just åt den sidan. Snart lågo de döde begrafna under en ofantlig hög af is.
Hurna matta blifva ej menniskoord bredvid den stämma ur djupet, som vid den begrafningsakten uttalade förgängelsens omutliga sanning och återvaknandets hopp! Och var den bräckliga grafvården ej härlig, der de väldiga isstyckenas brustna kanter glittrade i tallösa ädelstenars prakt?
Det ligger någonting sublimt och rörande på samma gång i denna tilldragelse. Dikten skall svårligen påfinna någonting mera egendomligt. Och likräl hafva de två ännu lefvande af de fem ögonvittnena berättat denna händelse så okonstladt, så enstämmigt, och hatva upprepade gånger och på samvete bedyrat dess sanning, så att man slutligen måste finna en naken verklighet i det, som man eljest vore benägen att anse för en dikt eller ett under.
Vandringen fortsattes åter, numera understundom hindrad af isberg, dem man icke mäktade öfverstiga; man måste kringgå dem.
Hungern, sömnlösheten, de växlande sinnesrörelserna, sinnesskakningen vid likens utläggande, den oafbrutna tystnaden, under hvilken hvar och en ostörd öfverlemnades åt sina egna tankar, den skumma vinternatten, hvilken de här och der upprättstående isstyckena befolkade med tusenfaldigt växlande gestalter, — allt inverkade på inbillningskraften. Man tyckte, att de döde deltogo i vandringen. Men man ville ej se sig om efter dem. Det var hemskt att tänka sig deras närvaro. Men man hade utlagt deras lik. Man nändes ej förjaga deras vålnader.
Omkring middagstiden 1 Februari befans båten af det myckna släpandet så skadad, att man, i händelse af öppet vatten, icke mera: kunde af den vänta någon tjenst. Det var så godt att lemna den. Att krafterna blefvo allt mera medtagna, det ville man ej ens för sig sjelf tillstå. Af tofterna m. m. förfärdi gades ett slags\” kälke. Fallen användes till draglinor. Postväskorna och den dyrbara saltpåsen, och för öfrigt det nödvändigaste, pålassades, Resten lemnades åt sitt öde. Så började vandringen på nytt. Före gick Wallin med den ena kompassen. Allt flera isberg och utskärningar i isen, hvilka måste kringgås, försvårade färden. Mot faran att af dem förvillas eller bringas ur kosan skyddade Wallin genom sina pej!ingar, i det han stälde kompassen på isen.
Numera kände man icke någon särdeles hunger. Kroppen hade liksom ledsnat vid att påminna om behofvet af det, som den så länge måst umbära. Man hade icke heller numera någon egentlig känsla af trötthet, Kroppen hade blifvit liksom en död mekanism. Benen, såsom fortskaffning-medel, hade liksom ej mera något sammanhang med ens kropp.
Hos en eller annan hade all känsla i dem redan upphört. Tystnaden var den samma.
Tankarnes flykt blef allt mattare. Stundom ansåg man sig redan som död, stundom sökte man fatta den tanken, att försynens afsigt med dessa långvariga lidanden dock måste vara en slutlig räddning.
Och så kom åter en natt och åter en dag 2 Februari. Men ännu intet land; endast is, is, is. Man måste lätta kälken så mycket som möjligt. Man behöfde till och med, om möjligt, lätta sig sjelf från sin egen eller sina kläders tyngd. Åtskilliga hittills medförda klädespersedlar stoppades i en säck. Fagerström bade dubbla underkläder. Han ref bort nedre delen af det yttre paret och behöll af det samma qvar endast så mycket, som tjenade att värma mage och rygg. Gången skulle väl ändå derigenom blifva något lättare, tyckte han. Säcken sattes upp på ett isberg. Den kunde sålunda tjena som ett slags sjömärke.
Omtanke användes allt jämt. Intet ögonblick föll det dessa härdiga sinnen in att öfverlemna sig åt orklös förtviflan, In i döden ville man kämpa för sitt lif. Den utstälda säcken hade man länge i sigte.
Under en af hvilstunderna satte sig Mårbeck. Det blef så underligt i hans hufvud.
Han hoppades åtminstone en så lätt och sn .bb död, som de tre förutgångne. En af kamraterna bar ännu med sig en skjorta. Den lindades fast om Mårbecks hufvud. De härdade tjuguåttaåriga kroppskrafterna segrade. Efter en stund vandrade Mårbeck med de öfrige.
I vår berättelse skynda vi så fort genom dagar och nätter. Läsaren besinnar nog ändå deras längd och deras qval för de trötta vandrarne.
Gotlands Allehanda
Lördagen 28 December 1889
N:r 153