GRÖTLINGBO, 19 april.
Sång- och musikfest till förmån för fångarna i Sibirien var i lördags 1. 6,30 e. m. anordnad i folkskolan härstädes. Båda skolsalarna voro vackert dekorerade med flaggor, krukväxter m. m. Festdeltagarna välkomnades av medlemmarna i kyrkliga syföreningen, vilka i småskolesalen ordnat ett rikt dukat kaffebord, där var och en så fort sig göra lätt fick låta välfägnaden sig väl smaka. Efter kaffedrickningen tonade från orgeln ett stämningsfult musikstycke, utfört av pastorskan Beda Jakobsson. Därefter höll kyrkoherde O. Jakobsson ett kort anföande, påvisande den oerhört stora nöden bland de stackars fångarna i Sibirien och vår plikt att, så gott vi kunna, söka avhjälpa denna nöd. Nu är rätta tiden för svenska folket, som alltid visat sig fallet för stordåd, att visa, att hatets avgrundsmakt icke är alena härskande i världen. Än kunna kärlek och barmhärtighet, dessa strålar från ovan, sätta människohjärtan i brand och liva till utförande av gärningar, ägnade att återuppväcka den tro på det goda i världen, som många av kriget och dess följder hemsökta för länge skedan förlorat. Kyrkoherde Jakobsson läste även ur N. D. A. ett upprop, skrivet med anledning av en österrikisk officers vädjan till Sveriges folk om hjälp för de arma fångarna, som ej begära något annat än att få komma hem, få se sina kära om ock endast några minuter innan de dö. Men för att något skall kunna uträttas behöves pengar, mycket pengar. »Giv därför», sade tal., »vad du kan, och giv med glatt hjärta! Gud äskar en glad givare.»
Nu sjöngs »Stridsbön» av församlingens sångkör, varefter folkskollärare O. Lithberg från Öja, ackompaerad av fru Jakobsson, vill och känsligt utförde »Sverige» av Stenhammar. Följde så »Vågen» och »Majsång» av kören, varefter under en paus från orgeln in?artholdys »En sommarnattsdröm». Så sjöng hr Lithberg en aria ur oratoriet ?la? av Mendelssohn och kören stäm de upp »Hör oss, Svea». Som omväxling i programmet sjöngs Svenska folksången unisont och »på stående fot». Därefter följde åter ett musikstycke och ett solo, »Landkjending» av Grieg, varefter kören sjöng »Lugn vilar sjön» och »Vespersång». Sedan hr L., såsom förut ackompagnerad av fru J., presterat »Tonerna» av Sjöberg, sjönge av kören och hr L. som solist Davids ps. 84 av Vennerberg. Härefter nedkallade kyrkoherde J. Herrens välsignelse över de församlade, och festen avslöts med avsjungande av ps. 500:7.
Så var den trevliga festen ett minne blott, ett av de slag, som ej så fort utplånas. Vädret var det bästa möjliga och publiken så talrik, att den nå långt när ej rymdes i folkskolesalen. Sången och musiken belönades av densamma med livliga applåder. Behållningen av festen, inträdesavgiften och den frivilligs kollekt, som upptogs under en paus, plus förut under dagena lopp insamlade medel, uppgick till något över 400 kr. Heder åt erranngörerna!
Årsmöte, det 3:e i ordningen, firade De Ungas Förbund dagen efter, på söndag, kl. ½ 7 e. m. Åhörareantalet var denne gång på grund av det ihållande regnet åtskilligt reducerat, vilket ur att beklaga, enär även denna afton var rikt givande. Även nu medverkade sångkören, ehuru något enklare sammansatt, och solisten, hr Lithberg. Först bjödos föreningens medlemmar m. fl. kaffe av lördagens festarrangörer, varefter motet öppnades med avsjungandet av sången n:r 1 i Sionstoner. Därefter höll v. ordf. ett kort hälsningstal, utgående från texten om den gode herden och betonade tryggheten av att följa honom, som en gång vill förena oss alla i det ena, stora fårahuset.
Så sjöngs ett stämningsfullt solo av hr L., varefter talarstolen bestegs av pred. Otto Nilsson, som höll ett djupgående innehållsrikt föredrag med Luk. 12 k., 6 v. som text. Sparven, ehuru av många ansedd som ful och värdelös, är ej förgäten av Gud. Den enskilda människan såväl som den lilla sammanslutningen huru ringa sch värdelös den än må känna sig, är ännu mindre förgåten av Honom. Alla skapade varelser ha omsorg om de sina. Skulle då inte Han, den Allsmäktige, himlarnas härskere, ha omsorg om de sina! Skulle Han icke ha omsorg om sitt eget verk, som verk, som dock är skapelaens krons! Och Hans verk, vilket det än gäller, skall aldrig utplånas. Väl ropas det, då det griller kyrkan m. m.: Bort med det! Men vad betyda dessa röster för hongam, som skapat världar, och som bär allt med sin makts ord! Hans verk kan väl ändra former, men aldri utplånas och förintas. Därför önskade tal., att var och en enskild, likaväl som den lilla förening, som nu firade sitt årsmöte, ville under alla omständigheter tänka: Jag är alltid ihågkommen av Gud.
Föredraget avslöts med bön, och ett par verser av sången 505 i Sionst. sjönges unisont. Så sjöng sångföreningen »Stridsbön», varefter årsberättelsen föredrogs av v. sekr i D. U. F. Föreningen har under årets lopp väckt tanken på byggandet all ett missionshus, vilken tanke mötte med förståelse och välvilja ha redan börjat samlas, och insamlingslislorna förete ett gott resultat.
Följde så åter er solosång till orgeleckompangemang, varefter ett poem, författat av en icke närvarande föreningsmedlem upplästen av lärarinnan fröken Ester Nilsson. Så sjöng sångföreningen en sång, och ett par poem ur »Frideborg» lästes av lärannan. Därunder upptogs en kollekt till samma ändemål som lördagens fest, och uppgick den till 42 kr., vadan den för fångarna samlade summan nu utgöres av omkr. 450 kr.
Mötet avslöts av kyrkoherde Jakobsson, som så lärorikt talade om arbetet i Herrans vingård. Gud kallar alla, både enskilda och föreningar till arbete. Men vi behöva ej stå och stirra ut över de stora vidderna, så ett vi liksom förlora oss själva och ej veta, var vi skola börja eller sluta. Vi ha rättighet att begränsa området. Frågan kommer då att gälla vår närmaste omgivning, den församling dör vi ha vår verksamhet: Vad kan jag göra just här? Tal. påvisade då både födelarne och farorna i föreningslivet. Fördelarna låge i de förenade krafterna, det mera koncentrerade arbetet, farorna i att stänga in sig i den trängre kretsen och glömma arbete utåt. Då kan ju också föreningslivet lätt bli tröttande och intresset slappnar. Därför gäller det att rikta sig utåt, mer och mer vidga sin själ och sina intressen, aldrig glömma, att man år en länk i den stora kedjan, som skall omsluta hela världen. Då skall föreningsarbetet bli ett välsignat arbete i Herrens vingård.
Tal. avslöt med bön och Herrens välsignelse, och sångkören sjöng den apostoliska välsignelsen. Till sist frambar föreningens kassör å föreningens vägnar ett varmt tack till samtliga medverkande.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 April 1920
N:r 91