Etikett: Westöö

är till kongl. m:ts befallningshafvande inlemnad med anledning af stadsfullmäktiges beslut, att teckna 500,000 kronor i Visby—Hemsebanan, hvilket beslut de klagande ”anse hvila på orättvis grund samt med hänsyn till dess föremål, till anslagets belopp och kommunens finansiella ställning vida öfverstigande stadsfullmäktiges befogenhet”, hvarför de, på grund af 76 § i kungl förordn. för kommunalstyrelse i stad, deremot anfört besvär.
De hufvudsakligaste grunder, på hvilka besvären anförts, äro:
1) ”Den utomordentliga brådska, hvarmed detta ärende — det aldrabetydligaste, som någonsin förekommit i stadens kommunalstyrelse — blef afgjordt”;
2) I drätselkammarens kalkyler synas inkomsterna vara för högt och utgiftterna för lågt beräknade;
3) Den beslutade jernvägsanläggningen är ett industrielt och spekulativt företag, om hvats förinåga att bära sig meningarne varit delade, såväl inom detta års landsting som ock nyss inom drätselkammaren och stadsfullmäktige. Dessutom hafva icke heller genom någon föregången enskild aktietecknivg ”förhoppningarne om förmågan hos enkannerligen ett litet enstaka jernvägsstycke här på Gotland att kunna betäcka omkostnaderna blifvit i betydligare, ja icke ens i någon nämnvärd mån ådagalagda”;
4) ”Nämnde företag kan icke räknas till stadens i kommunalförordningen ”till gemensam uttaxering” berättigade särskilda behof, helst inom Visby handelsområde och länet i allmänhet finnas talrika och ypperliga landsvägar”;
5) Staden har ännu icke mäktat till erforderligt skick bringa de samfärdsmedel, som äro ej blott nyttiga, utan rent af nödvändiga, såsom hamn och gator;
6) Staden behöfver för fortsättandet och fullbordandet af sina hamnarbeten, enligt en af stadst. kommitterade år 1873 uppgjord kalkyl, under de följande 11 ären i rundt tal 456,000 kr., hvilket behof (under förutsättning att den nya hamntaxan ger 20,000 kr. om året) borde fyllas genom upptagandet af ett lån å 225,000 kronor, hvilket belopp skulle komma att ytterliga ökas med 60,000 kronor för ett nytt mudderverk. När jernvägslånet tillägges, skulle sålunda stadens skuld uppgå till 785,000 kr., att ej tala om ytterligare svårigheter för t. ex. vågbrytaren. Vidare måste staden tillskjuta 13,000 kr. till vågbrytaren (förutom riksdagens anslag af 50,000 kr.), hvarigenom stadens skuld ytterligare växer till 798,000 kronor.
7) Hamnarbetena hafva kostat stora summor, stadsutskylderna hafva alltjemt ökats, så att de redan nu äro svåra att bära. Så utgöra de detta år för hvarje bevillningskrona 3 kr. 55 öre och i medeltal för de tio åren 1865—1874 utgöra de 3 kr. 52 öre;
8) Inkomsten af ”stadspenningarne” (6,000 kr.) från landthamnarne upphöra
med detta år;
9) Stadsfullmäktige blifva, då de tecknat ett så betydligt belopp, störste aktieegaren i Bolaget eller en slags öfverstyrelse, hvilken anordning synes vara mindre lämplig. Ett lämpligt belopp kunde hafva anslagits för att underlätta den enskilda företagsamheten;
10) Affären är stor och risker äro möjliga. Den är dessutom i saknad af vigtiga garantier för sin framgång, då de landtkommuner, som komma att beröras af jernvägen ännu icke hafva tecknat något belopp;
11) Stadsfullmäktige förklarade i skrifvelsen till Kungl. M:t. om anslag till vågbrytaren att ”staden med hänsyn till redan åtagna förbindelser samt redan hafda eller beslutade och snart förestående ansenliga utgifter icke mäktar att åstadkomma denna summa, som är nödvändig för beståndet af dess hamn, och tillvaron af denna hamn är för stadens rörelse och lif ett hufvudvilkor”, hvilket omdömes riktighet at Kungl. M:ts bef. vitsordades. Stadens ombud vid den riksdag, då anslaget till vågbrytaren beviljades, förklarade, att ”Visby stad är oförmögen bära så stora utgifter”. Och helt nyligen har Drätselk., med anledning af väckt förslag om anläggandet af en ny inkörsväg till staden, intygat att ”staden f.n. saknär tillgång till arbetets utförande, samt för öfrigt ej ens mäktar att underhålla de nu befintliga gatorna inuti staden, af hvilka en stor del ännu icke äro stenlagda eller i önskligt skick försatta;
12) Stadens inkomst af bränvinsskatten torde visserligen för år 1876 kunna påräknas, men den är beböflig för andra utgifter, hvilka annars skola uttaxeras, Sept. 1876 slutar det nuvarande bolagets oktroj och hvad då kan inträffa är omöjligt förutsäga. Bränvinslagstiftningen bar varit underkastad stora förändringar, och kan ytterligare komma att förändras. Städernas vinst är beroende ej blott af blifvande riksdagars beslut, utan ock af nu oberäkneliga opinioner, åtgärder och beslut inom städerna sjelfve. Föröfrigt torde vara tvifvel underkastadt, huruvida icke meningen med bränvinsinkomsten är att söka mildra superiets skadliga följder;
13) Drätselk. har emellertid uppgjort kalkyler och förklarat, att några utgifter för ränta och amortering ej skola komma att drabba stadens innevånare. Drätselk. är emellertid ej allvetande, och man måste betänka, att med denna börda äfven efterkommande skola belastas;
14) Detta fall är just ett sådant, som föranledde dåvarande civilministern att 1 Mars 1871 i riksdagens 2:dra kammare varna, att ”en kommun, genom att articipera på framtiden, icke må lägga sig större bördor än den skäligen kan anses bära”, i hvilket fall, det är regeringsmaktens pligt, att i egenskap af den kuratel, den eger att utöfva ????er kommunalförfattningarnes
be ???? sa tillämpning skrida in och hindra ”kommunen att förstöra sig sjelf och sitt framtida oberoende”. Men då kungl. m:t bef. är regeringsmaktens högsta organ, åt hvilken kungl. förordn. uttryckligen uppdragit att i kommunalstyrelsens obefogade beslut meddela rättelse, så vädja klaganderne dit.
Lektor C. J. Bergman är befullmäktigad att inlemna besvären samt att, tillika med tullförvaltaren W. Fåhræus, afgifva de meddelanden och förklaringar, som kunna anses blifva erforderliga.
Utrymmet tillåter oss i dag endast några korta anmärkningar rörande åtskillige af den märkliga skriftens punkter. För korthetens skull beteckna vi dessa anmärkningar endast med samma siffror, under hvilka härofvan skriftens hufvudpunkter blifvit antecknade.
Vi tillåta oss emellertid till en början att bestrida, att det fattade beslutet är ”vida öfverstigande stadsfullmäktiges befogenhet.” Då kom.-förf. 74 § säger,
att stadstullmäktiges beslut, för att vinna bindande kraft, skola underställas kungl. m:ts (sålunda icke kungl. m:ts bef:s) nådiga pröfning, så vidt de angå ”upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid, än två år”, ligger väl i sakens natur, att fullmäktige ega ”befogenhet” att fatta ett dylikt beslut, hvarför det ifrågavarande icke kan anses öfverstiga befogenheten, ännu mycket mindre vida öfverstiga den.
1) Den ”atomordentliga brådskan” kan man väl ej med fog skylla på, då jernvägsfrågan är 5 år gammal, blifvit bearbetad, diskuterad och begrundad under flera år af så väl enskilde, kommuner, landsting, stadsfallmäktige, drätselkammare o. s. v. För öfrigt är ju naturligt, att om en så öfverväldigande majoritet, som den vu senast inom stadsfullmäktige, anser sig hafva frågan klar för sig, icke en försvicnande minoritet eger att beskärma sig öfver ett i brådska fattadt beslut.
2) Angående drätselkammarens kalkyler vilja vi ej närmare yttra oss, då hvarken vi, ej heller, efter hvad vi förmoda, de för jernvägen röstande fullmäktige åt dessa tillmält den genomgripande betydelse, som de klagande synas vilja tillmäta dem.
3) Jernvägsanläggningen är ett spekulativt och industrielt företag. Väl möjligt, men huru många landsting, stadsfullmäktige och kommuner, hvilka insett nödvändigheten af en jemvägsanläggning inom deras orter, hafva icke ingått för betydliga belopp; alldeles likartade ”industriella och speknlativa” företag? Någon föregående aktieteckning kunde ej komma i fråga, då ännu intet bolag fanne, i hvilket man kunde få teckna aktier. De senaste veckornas teckning bar nogsamt visat, huru liflig åtrån hos kringliggande kommuner är efter jernvägarne.
4) Angående denna punkt förefaller det mer än besynnerligt, att den, som ”icke är emot gotländska jernvägarne, utan endast mot sättet för deras anskaffande”, ännu kan tala om de ”talrika och ypperliga landsvägarne”. Jernvägarne äro, i vär tanke, icke blott af behofvet påkallade, utan deras åstadkommande utgör en lifsfråga för hela ön, och särskildt för Visby stad.
5) Hamn och gator kräfva visserligen omkostnader, men, då staden på dessa redan offrat stora summor, vore väl skäl uti att något tänka på genomförandet af äfven andra, mångdubbelt nödvändigare frågor. I annat fall kan det inträffa, att då vi väl få vår hamn rätt ypperlig, och våra gator riktigt efter konstens alla regler planerade —, intet fartyg förirrar sig till vår hamn och våra jemna gator icke slitas af några landtmäns fordon. Staden mäktar sannerligen icke att f.n. offra mera på sin hamn och sina gator, ty den måste anstränga sina yttersta krafter för att gå ett större mål.
6), 7) och 8) Stadens hela kommande skuld visar visserligen höga siffror, men
dels är det ej en gifven sak, att jernvägen skall misslyckas, och dels anse vi det vara hvarje medborgares oeftergifliga pligt att göra ansträngningar och försakelser, då det gäller en sak, hvilken han gerom sina fullmäktige beslutat, och hvilken måste lända till stadens såväl direkta som indirekta nytta.
9) Ifall stadsfullmäktige komma att blifva en slags ötverstyrelse för jernvägen så har staden deruti desto större garantier för, att ej några ytterligare tillskott, utan dess medgifvande, kunna komma i fråga, hvilket deremot lätt kunde hafva blifvit fallet, om staden egt endast några få aktier.
10) Affären är stor och risker äro visserligen möjliga, men så är förbållandet med hvarje företag. Då allmänna opinionen inom staden, äfven bland dess eljest föreigtigare medlemmar, är för jernvägen, torde äfven denna omständighet få anses väga något i vågskålen, då frågan gäller denna punkt.
Men tillfälle saknas oss att nu närmare skärskåda de klagandes argumenter. Måhända torde vi snart kunna få tillfälle att åter upptaga vår granskning.
Vi hafva idag endast att, såsom ett tillägg, meddela namnen på de 19 (säger nitton) män, hvilka undertecknat den märkliga skrifvelsen, och åstunda att fullmäktiges beslut måtte upphäfvas:
C. J. Bergman, C. A. Westöö, J. T. Lundin, Theodor Norrby, J. N. Kinberg, J. C. Kryssell, N. F. Öfverberg, W. Fåhræus, O. W. Lemke, C. J. Kolmodin, D. Söderberg, C. Å. Stenström, S. J. Berg, D. J. Bergström, C. M. Stenström, A. Ehrenhoff, O. Öfverberg, C. P. Claasen, P. A. Hällgren (hvilken sist vämnde instämmer i yrkandet, på grund af anslagets för stora belopp”).
Besvärsskrifvelsen är nu remitterad till stadsfullmäktiges ordf., hvarför antagligt är att frågan kommer före redan nvästa tisdag, då tillfälle finnes, för den som så önskar, att få taga noggrannare del af skriftens innehåll.

Gotlands Allehanda.
Lördagen den 11 December 1875.
N:r 98.