Etikett: Visby

har i dag stoftet af sjökapten August Smitterberg blifvit fördt.
Hur afhållen och älskad den döde i lifstiden varit, derom bar allt vittne vid hans sista färd i stilla nordisk vinterdag. Förutom den till ett hundratal personer uppgående skaran af särskildt inbjudne gäster följdes han till den tysta sofkammaren på vår lilla vackra kyrkogård af en ansenlig skara innevånare i Visby, hvilka härmed ville hedra den dödes minne. Skepparegillet slöt sig dessutom en corps till processionen, som under kyrkklockornas dofva klang skred genom staden, der från ett stort antal såväl offentliga som enskilda hus flaggor på half stång viftade sitt sista farväl.
Och kransarnes och blommornas kolossala mängd talade också den sitt klara språk om den aktning och kärlek hvilka den väderbitne sjömannen under sitt lifs och sin krafts dagar förvärfvat sig af alla, med hvilka han kom i beröring, icke blott på sin hafomsusade fäderneö utan äfven långt utom dess gränser. Sällan om eng någonsin hafva vi sett en sådan vacker och rik skörd af kransar och blommor vid en bår i vår stad. Det låg verkligen en dubbel sanning i de ord, hvilka bofälbafvaren på ångaren Atalanta, kapten G. Ekström, skrifvit på ett af banden till sin smakfulla krans åt sin gamle vän:
»Din blomhöljda bår
Bevisar oss här,
Likt hvar dallrande tår,
Att saknad du är
Både fjärran och när».
Ty hvad annat än saknad, djup saknad, tolkade dessa hopar af bandprydda buketter och kransar sem smyckade den tysta bårkammaren;,’ der älskande händer redt gamle kaptenens lit, de parade bland grönskande, allvarsamma pinier, bland bländande hvitt och bland draperier i Sveriges vackra färger. Här låg han lugnt i sömn efter stormarne på hafvet, väl icke lugnare nu än då han brottades med stormen på vredgadt haf, men mera blek och med dödens tecken på åldrig panna. Ja, det vår som orden sade på andra bandet af Atalantakaptens krans:
»Från storm och från mist
Och från vågornas brus
Dn hannat till sist
Vid det himmelska ljus
I Allfaders hus».
Bland den otaliga mängden af kransar anteckna vi följande, hvilka dock utgöra endast ett försvinnande fåtal af alla som sändts till båren.
Från Ångfartygsbolagt Gotland, med »tack för god vakt»; från kamrater och kommissionär: »Ett hjärtligt tack för godt kamratskap»; från Visby sjömanshus: »De, som red ligen vandrat hafva, de komma till frid»; Skepparegillet i Visby: »Tack för god vakt; från Neptunbolagets kaptener; från Hamndirektionen; från landshöfding och fru Poignant; från L. Gahne: »Ett sista farväl; från kapten och fru Wulferona; från konsul A. Ekman; från C. J. Björkander; från 1.a maskinist C, Westerlund: »Tack för god vakt!» från kapten och fru G. Sahlin; från grosshandl. och fru Molander; från landskamrer O. Melin, samt från fyra den dödes synnerligt goda vänner bland ångbåtsbefälhafvare i Stockholm m. fl. m. fl. i oändlighet och deribland ett stort antal buketter från passagerare på de båtar kapten 8: i lifstiden fört.
Underbefäl och manskap på Folhem hade sändt sin forne förman en praktfull krans, å hvars breda band lästes denna vers:
Haf tack för den tid vi ha kämpat tillsammans här på jorden!
Vi sända en hälsning till dig med de orden: Du lyckligt har seglat och founit den lugnaste hamn, Der Gud den allsmäktige för dig har öppnat a sin famn.
Kl. 1 på middagen samlades gästerna i sorgehuset och kl. half 3 satte sig det långa tåget i rörelse ut mot de dödas gårdar.
Jordfästningen förrättades at pastor Söderberg som i anknytning till berättelsen om stjärnan som ledde de vise männen till Betlehem erinrade om jordelifvets pilgrimsfärd och särskildt om den döde vitnade att han under seglatsen igenom lifvet alltid haft Betleheme stjärna i sigte och följt dess ledande ljus samt tolkade den hänsofnes bjältebragder på hafvets blå och hans framstående egenskaper såsom fartygsbefälbafvare, dervid dock ej förglömmande hans stora vänsällbet, hans varma hjärta och hans mot mindre lyckligt lottade gifmilda hand.
De i hamnen liggande fartygen hade äfven klädt sig i sorgeskrud med flaggorna på half stång, och å Klintehamn svajade alla signaler och vimplar sänkta till hälften, ett lika vackert som ovanligt sätt att sörja en hädangången son af hafvet hvilken dessutom i många år trampat den lille ångarens kommandobrygga i egenskap af dess befälhafvare.
Och under hela denna sorgefest med dess vemodsmättade, dystra poesi log vinterdagen ren och ljus kring de dödas gård, solen sken matt men klar från molnfri himmel, och själfva det obändiga hafvet hade sänkt sin röst och lugnat sin oroliga, mäktiga barm, då han, som mången gång trotsat dess raseri och såsom segerherre gått ur otaliga duster med det samma, nu fördes till det rum, dit hafvets och lifvets stormar aldrig nå, utan der frid, evig frid, lugn och helig tystnad bo i de mörka kamrarne, genom hvilka seglatsen går in på förintelsens vindstilla dunkla vätten.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 Januari 1897
N:r 16