I går morgse hissades plötsligen flaggorna i staden och vid hamnen på half stång, fladdrande ut ett dödsbud, som visserligen länge varit väntadt, men som dock, då det nu spordes, väckte ovanlig sorg och förstämning i vida kretsar. Sjökapten August Smitterberg hade somnat bort i döden kl. 7 på morgonen.
August Smitterberg var son af den från Gamleby till Klintehamn inflyttade hattmakaremästaren Smitterberg och hans maka samt föddes å Klinte 26 Januari 1840. Redan som gosse af ett raskt och hurtigt lynne, valde han i ynglingaåren sjön till sin lefnadsväg och efter genomgångna läroår, under hvilka ban plöjde skilda farvatten, aflade han i Visby föreskrifna examina, hvarpå: han snart nog började trampa eget däck som befälhafvare på olika seglare. När år 1876 ångfartygsbolaget »Södra Gotland» bildats samt inköpt den ångare, som döptes med namnet »Klintehamn», utsågs Smitterberg till befälhafvare å densamma och under sju år gjorde han med sitt lilla, synnerligen goda fartyg lyckliga resor mellan Stockholm och de gotländska landthamnarne. År 1883 sammanslogs bolaget »Södra Gotland» med det sedan gammalt här existerande »ångfartygsbolaget Gotland, som öfvertog »Klintehamn» och Smitterberg kvarstannade såsom dess befälhafvare till 1886, då han öfverflyttades till ång. »Gotland» för att till sist år 1889, då »Polhem» blef färdig, mottaga befälet å densamma, hvilket han innehade till hösten 1895, då sjukdom tvang honom att söka tjänstledighet. Från år 1885, då Gotlandsbolaget öfvertog vinterfarten på Stockholm med Klintehamn», förde Smitterberg denna ångare vintertiden till 1889.
Inom denna enkla ram af data ligger emellertid ett lif, fyldt af plikttroget arbete, af faror, mödor och umbäranden i högre grad än någon, som ej närmare känner förhållandena, torde kunna ana. Särskildt gäller detta de tioåriga vinterfärderna öfver Östersjön. Den som icke någon gång tvungits att vara med om en sådan resa eller här nere på ön i hafvet fått en känning af vinterns hela bisterhet till sjös, kan göra sig en föreställning om, hvad en sådan resa kan kräfva af sjömannainsigt, af stål i nerver och muskler, af vaksamhet och beslutsamhet hos befälhafvaren på ett litet fartyg, utsatt för de hårda, ’obarmhertiga elementens nyckfullhet och raseri.
August Smitterberg ägde i sällspordt hög grad just de egenskaper, som gjorde honom: till en den yppersta vinterbefälhafvare, som någonsin trampat ett däck inom Östersjön. Sällsynt skicklig navigatör och sjöman, ägde han en rask beslutsamhet som få, en hög grad af djärfhet, som dock aldrig gick till öfverdåd, en klarseende beräkning, ett mod och en uthållighet, som mången gång väckte beundran. Han besatt ock den sällsynta egenskapen att ingifva odeladt förtroende, och huru än förhållandena kunde gestalta sig, kände man sig alltid fullkomligt trygg, så länge August Smitterbergs satta, senfulla gestalt stod på kommandobryggan.
Att ett sådant lif tager krafterna äfven af den starkaste ligger för öppen dag, helst om den starke aldrig spar sig, utan är den förste och den siste, då det gäller den kräfvande plikten. Smitterberg fick också erfara det. Utrustad med en berghälsa var han, men kampen natt och dag i ur och skur, i storm, snö och is bräckte dem till sist. Och det gick icke långsamt, utan med en gång. Influensa och lunginflammation i förening bröto för något år sedan krafterna. Men han hade icke väl bjälpligt hunnit, som han själf trodde, återbämta dem, förrän han ånyo för någon tid stod på kommandobryggan. Men det var slut. Den käcke gamle sjömannen var icke mer densamme och till sist tvangs han med sorg i hjärtat att lemna det fartyg, som han fått så kärt, att han ännu, så länge han kunde släpa sig ned till hamnen, aldrig försummade dess ankomst eller afgång. Och när han blickade upp mot den plats vid rattten, der han kämpat modigt så mången natt, låg det vemod i en blick, som förr varit skarp som stål. Denna hans kärlek till sitt fartyg var rörande att iakttaga.
i; Med dessa sina utmärkta sjömannaegenskaper förenade han en hjärtevinnande älskvärdhet mot alla, och få befälhafvare torde hafva varit så rent ut afgudade af sina underlydande som August Smitterberg.
Med honom bortgick en af icke blott Gotlands utan hela svenska handelsflottan dugligaste och erfarnaste sjömän och befälhafvare och på samma gång en hedersman, en gentleman som söker sin like.
Det senaste året hvar för den fordom så verksamme mannen ett långsamt borttynande. Lifskraften var förbrukad, en bräcklig stofthydda återstod endast och han somnade in i döden stilla och utan ringaste; kamp. Han somnade — på sin 57:e födelsedag — det är ordet.
Sof godt, raske, redlige gamle sjöbuss.
Enkling sedan många år, sörjes den hädangångne närmast af tvänne döttrar samt en son, förste styrman å ångaren Polhem.
Hans begrafning äger rum om lördag.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 27 Januari 1897
N:r 14
