Etikett: Tofta

Söndagens spelmansstämma bjöd på ett vackert program.
När ett lag gotländska spelmän har stämt sina fioler och låter \”stora brudmarschen\” tona fram ur strängarna, då stämmes också gotlänningars hjärtan till högtid och glädje. Så var det nog vid den tid då marschen skrevs för snart 150 år sedan och så är det alltjämt, särskilt fick man den känslan i går, då den klingade fulltonigt från tjugo spelmäns instrument vid hembygdsförbundets spelmansstämma. Vi kan inte hysa nog stor tacksamhet mot de män som räddat dessa musikskatter undan glömskan, så att de gamla gotländska mästarnas verk nu kan leva upp med ny skönhet och styrka, och vi ha även anledning till tacksamhet mot dem som i våra dagar skapa nya och gångbara kompositioner i den gammaldags stilen.
Under dagen höll hembygdsförbundet också årsmöte och det viktigaste beslutet, fast det skedde tyst, blev därvid skiftet av ordförande inom förbundet. Konstnären David Ahlqvist som varit förbundets energiske ledare alltsedan dess rekonstruktion, drog sig nu på egen begäran tillbaka till en mindre framskjuten post i arbetet och som ordförande utsåg styrelsen nu hemmansägaren Joel Herlitz, Nygranne i Halla.
Det var som sagt spelmansstämma och att den fängslade Arbetarföreningens publik råder det inte något som helst tvivel om. Den fick sitt lystmäte på Gotlandstoner och det var applåder i långa banor. Spelmansförbundet brukar i vanliga fall framträda med orkester, men nu hade man gått ifrån den ordningen o. tagit mönster av andra spelmansförbund som brukar ha endast violiner och klarinett enligt den ursprungliga formen i spelmanslag, förklarade dirigenten folkskollärare Emil Dalström innan spelet började och den gamla brudmarschen i G-dur intonerades. Det var idel gamla kända tongångar och en värdig upptakt till stämman. Hembygdsförbundets ordförande, konstnären David Ahlqvist, höll sedan sitt hälsningstal, som också blev en propagandaförklaring för förbundets arbete, och vi återkommer längre fram till hans manande och uppskattade anförande.
Spelmanslagets nästa framträdande utgjordes av Rumins polska och Åkermans polska, två gamla bekantingar för både spelmän och publik och det var därför inte svårt att nå kontakt mellan podiet och bänkraderna, vilket märktes på de spontana applådernerna.

Ny brudmarsch av David Ahlqvist.
Men sedan landshövdingen delat ut belöningarna till ängsvårdare och trädgårdspristagare kom någonting splitter nytt — en brudmarsch av den mångkunnige David Ahlqvist, som nu spelades för första gången och med komponisten vid pianot. Det var friska och glättiga tongångar som sig anstår i en bröllopsmarsch men också mjuka och lyriska partier som underströk det högtidliga och stämningsfulla.
Lojsta slotts hembygdsförening instiftade i somras ett spelmansmärke som för första gången utdelades vid midsommarfesten därute till ett antal förtjänta spelmän. Nu kom turen till ytterligare tre och kyrkoherde Olof Havrén överlämnade på föreningens vägnar spelmansmärket i silver till Karl Hägg i Vänge och Svante Pettersson i Lärbro samt bronsmärket till Lars Ekman i Havdhem. Må edra instrument ännu länge ge ljud åt toner från fädrens tid, må ni fostra lärjungar som bär arvet vidare framåt, lydde maningen till dagens \”märkesmän\”.
Sedan blev det kvartettspel av hrr Dalström, Huldt, Pettersson och Hägg och deras första nummer var David Ahlqvists polska i d-moll som följdes av Hammarlunds knäppol-ska, ett verkligt virtousstycke som snart i hundra år varit de gotländska spelmännens mästerprov.

Två veteraner spelade upp.
Veteranerna inom spelmansförbundet fick sedan komma till tals och det blev duettspel med 80-åringen Hjalmar Edmark från Ala, och 71-åringen Edvard Johansson, den populäre \”Bäckstäden\” som gott kan sägas vara urtypen för den gotländske allmogespelmannen. Det blev både brudmarsch, en vals och Hultemors polska, innan publiken var nöjd, och en grupp från norr tog vid med några vackra och välkända Groddalåtar. Svante Pettersson och Sigvard Huldt framförde sedan en alldeles ny gotländsk polska, Petterssons egen komposition \”Gammelgården\”, som han blev inspirerad till i somras vid ett besök hos komponistkollegan i Ardre, och sist i raden av uppspelningar kom Dahlström och Hägg med två polskor av den kände Hagebyen ifrån Etelhem.
Så kom till sist den praktfulla brudmarschen, där alla tjugo var i elden och där hr Dalström ackompanjerade vid pianot för att ge ytterligare tyngd och pompa åt stycket litet vid sidan om det stilenliga. Det långvariga bifallet aktualiserade
frågan om extranummer och det blev Ahlqvist brudmarsch som fick sitt framförande för andra gången.
I hr Ahlqvists tack till musikerna för gott spel och för att de förmedlat en äkta gotländsk stämning instämd alla övriga och man gjorde det i ett rungande leve för den gotländska fokmusiken.

Man har förståelse för byggnadsminnena.
— Jo, dei kan nuck var intressant tipse pa, men ett ruckel jär dei u bäst vtr ti reiv ner na u bygg nöjt. Um di häre hembygdsvårdrar fick bo ej n; en vintar så fick di nuck känn pa v: dei vidd säge ! En gotlandsbonde gv mig det svaret sedan jag brett ut mg över hur vacker och värdefull hans gamla manbyggning har varit, brättade hembygdsförbundets ordf ö-ande och drivande kraft, konstnären David Ahlqvist i sitt anförande på söndagens hembygdsfest. Min re-pik var naturligtvis att jag själv bor i en sådan där gammal stenbyggning och trivs bra med den, särskilt sen den fick värmeledning.
Men i allmänhet har man förståelse för det goda och riktiga i ett förståndigt konserveringsarbete och pietetsfull vård av värdefulla byggnadsminnen. bland frågar man också hembygdsförbundet till råds, när det gäller en och annan detalj vid ombyggnad, hur den nya trappan skall göras för att passa ill fasaden, hur ingångsdörren skall se ut, hur takbeläggningen skall vara o. s. v. Vi har också kunnat ge en del råd, tack vare ett gott samarbete ned länsarkitekten och andra, men det kan också inträffa att fastän byggherren godkänt våra förslag, så vill byggmästaren inte utföra dem. Dessa lantbyggmästare har ofta större tro på sin förmåga än egentliga kvalifikationer och har gjort åtskillig skada när det gäller restaurering av gammal bygd likaväl som vid nybebyggelsen och dess utformning. På vår lilla ö med dess fåtaliga befolkning är det f. ö. ett problem att anskaffa sakkunnigt folk inom de mest skilda områden. Man får ta det som finns och resultaten är inte alltid så lyckade.

Stort intresse för kvarninventeringen.
Hembygdsförbundets kvarninventering har intresserat folk. Man har kommit och bett om anslag till reparationer av gamla kvarnar och förklarat sig redobogna att ställa material kostnadsfritt till förfogande, bara vi bekostar arbetet. Och nog vill vi men förbundet kan ju inte sätta alla förfallna kvarnar i stånd. Inte har vi råd, och fråga är om det skulle vara någon idé. Man malar ju ändå det allra mesta vid de stora motordrivna kvarnarna. Vad vi skulle vilja, det var att reparera de bäst bevarade exemplaren av stenkvarnarna i den gamla gotlandsmodellen, och det av rent estetiska skäl. Ur nyttosynpunk, är ju väderkvarnen en hopplöst föråldrad inrättning, som bara kommer till nytta under kristider med thy åtföljande malningskontroll.
Våra trädgårdstävlingar mötes också med sympati och vi får många deltagare från alla trakter av ön. Ibland får vi också se gamla praktfulla trädgårdar med gamla träd och massor av blomster och prydnadsbuskar, humlegårdar och kryddgårdar. Man måste beundra de gotländska lanthusmödrar, som trots den massa arbete de har med hushållet och kreaturen, likväl tar sig tid att lägga ned möda och energi på att pryda hemmets omgivningar och de sköter ibland jättestora nytta och prydnadsträdgårdar på ett förecjömligt sätt. Det är praktisk hembygdsvård. Ibland händer det dock att man offrar tid och krafter på en mängd stora och breda grusgångar, som kanske gläder ett snygghetsälskande öga, men inte ger skönhetssinnet någon näring. Men det hänger väl ihop med något som jag ska beröra i ett annat sammanhang, bondens förkärlek för naturens betvingande och systematisering.

Ligusterbersån går ofta före hasselbusken.
När det gäller naturskyddet är den gotländske lantbrukaren gemenligen negativt inställd, dels därför att både jordbrukstekniker och naturskyddsfolk har fört debatten med en hetta som har verkat irriterande och kommit med onödigt tillspetsade formuleringar och överdrifter i den offentliga polemiken, dels därför att bonden gärna uppfattar naturskyddspropagandan, särskilt när det gäller konkreta fall, som obehörig inblandning i hans egna angelägenheter.
I alla tider har bonden fört en ständig kamp mot den vilda naturen. Andra människors intresse för den har han därför haft svårt att förstå. De gamle kineserna fick sju synder förlåtna vari gång de planterade ett träd, men den svenske bonden har både statens och sitt eget samvetes välsignelse när han\’ har huggit ner ett träd. Visst uppskattar han den lummiga idyllen, men såvitt jag har fattat det rätt så vill han ha en kultiverad idyll. Han tycker bättre om en planterad ligusterberså och en rosenrabatt än enbuskar och vildblommor. Därför ser man också så många främmande träd och förädlade busksorter il de gotländska trädgårderna. Hasseln t. ex. är däremot sällsynt där. Det främmande trädslaget verkar kultur, det inhemska är bara banalt i hans ögon. Det är ju en lättförståelig synpunkt, men det kunde ju inte skada om man lite mer försökte se det vackra i vår egen naturliga vegatation.
En sak som i alla fall de flesta gotlandsbönder av gamla stammen är övergins om, det är att ängsvården bör bibehållas. Många ängsägare sörjer över, att de inte får tid att sköta sina ängar som de skulle. Tiden är vriden ur led som vi alla vet och tack vare den snedvridna utvecklingen får bonden vara glad om han kan klara de nödvändigaste sysslorna med maskinernas hjälp. Någon tid och kraft tillövers för mera periferiska arbeten är det omöjligt att få på de flesta gårdar. Att trots detta ännu hundratals gotländska lantbrukare hävdar sina ängar är väl ett vackert bevis på gotlänningens trohet mot fäderneärvd sed. Kanske också ängets intima idyller påminner honom om en vekare, ljusare, vänligare tid, som han vill bevara i en vrå av sina ägor.

En \”minnesmark\” i varje socken.
Inom hembygdsförbundets styrelse har vi mycket diskuterat möjligheten av att avsätta en sådan vrå för minnet i varje socken. Det behöver inte nödvändigt vara ängar, det duger med en liten vacker vägstump, som kantas av träd och buskar, kanske med en välvd stenbro eller en gammal tun; det kan också vara ett stycke hedmark med en väderkval^n eller ett lambgift, ett gammalt fiskeläge, en grupp med stora vackra träd, en allé eller överhuvudtaget något vackert eller minnesrikt. Ett sådant kultur- eller naturreservat i varje socken, det skulle vara roligt att ordna.
Ingen gotlandssocken är så fattig att den inte äger ett litet område som kunde påminna oss om hur den såg ut förr i världen eller ge sockenborna ögonfröjd och vederkvickelse. Hemängen i Ardre inköptes av kommunen för det ändamålet och ingen av sockenborna ångrar det köpet nu. Vid Dalhems kyrka står en rad fina almar vid vägen, som vägmyndigheterna lär ha ett gott öga till. Där borde Dalhemsborna vaka upp. I Mästerby och Sanda finns vackra och idylliska gammaldags vägar som borde skyddas. Ute i Vamlingbo ligger tre gamla stenkvarnar i rad längs vägen och förfaller. Vid Holmhällar har vi ett fiskeläge av uråldrig typ. Fårö har många ålderdomliga bygdebilder och vackra landskapspartier som kunde skyddas. I Östergarn och Norrlanda har hembygdsförbundet kunnat bidra till skyddet av sådana landskapspartier, men det rör sig här om ganska små områden, likaså i Follingbo. Som sagt, överallt, i varje socken på Gotland finns det minnesmarker som skulle kunna bli efterkommande till glädje om vi tog vara på dem och skyddade dem.
Gotlänningens intresse för gammal kultur och vacker natur tar sig ibland olustiga uttryck, men då rör det sig för det mesta om stadsbor och icke lantbrukare, som bygger moderna villor alldeles intill gamla fiskelägen eller köper stora strandområden och inhägnar dem så att ingen levande varelse kan få komma dit och njuta av den instängda naturskönheten. Principiellt sett är detta naturligtvis alldeles på tok. Vacker natur borde vara allmän egendom. Men då krävs det också att allmänheten känner ansvaret inför naturen och visade hänsyn till dess levande skönhet. Men innan vi kan nå dit behöver vi uppfostran, även dem av oss som anser sig vara kultiverade. Vår synvinkel är så trång, vårt känsloliv så fattigt och instängt. Vi bor här på vår lilla ö i små inklämda förhållanden. Det skapar en inskränkt och trångsynt inställning, som bl. a. kommer till synes i vårt nutida kulturliv, där endast den konventionella och slätpolerade medelmåttan får gehör. Enligt vedertagna begrepp är hembygdsvård att samla selpinnar, konsten skall vara vykort, religionen skall inskränkas till julottebesök o. s. v.

Gotländsk ungdom borde se sig om i världen.
Amanuens Svahnström hade en god idé, då han ville att hembygdsförbundet skulle ordna studieresor till utlandet för den gotländska ungdomen för att dels få friska synpunkter på sitt eget land och dess särart och dels vidga sin andliga horisont genom beröringen med annat slags folk och annat slags livsföring. Vi behöver faktiskt då och då komma ut, vi gotlänningar, dels för att skaka av oss lite konventionellt damm som gärna samlar sig på en när man sitter still, dels för att lära oss se värdet av vad vi själva har och — inte minst — vad vi själva är.
Hembygdsvården måste alltså enligt min mening bygga på en vaken känsla för vår egenart och dess plats i världssammanhanget och denna känsla — denna förståelse kan väckas genom konstnärlig fostran, d. v. s. att lära sig se, att lära sig känna och att lära sig förstå det sköna och karaktärsfulla. Vad hjälper det om vi lägger ner hundratusentals kronor på restaureringen av gamla vackra byggnadsverk om vi inte som folk omfattar dem med kärleksfull förståelse. Och vad hjälper det med isolerade lokala framstötar hit och dit inom hembygdsvårdens område om inte hela folket begriper meningen med dem? Problemet hembygdsvården i vår tekniska tid är möjligt att lösa endast genom folkuppfostran i konstnärlig anda. Kan den bli verklighet, kan kärleken väckas, kan ansvarskänslan väckas, kan skönhetslidelsen väckas, då behövs inga propagandaföredrag om naturvett och pietet, då kommer den av sig själv.
Jag skulle önska att hembygdsförbundet kunde växa sig starkare, mycket starkare och få en större anslutning från främst gotlandsböndernas sida men också från arbetarklassen, som hittills har stått vid sidan av och surat. Och så skulle jag önska att vi med radions hjälp kan få sätta igång med hembygdsstudiet på allvar ute i våra bygder. Och inte bara på landet utan också i stan. Och kanske framförallt där.

Gör hembygdsförbundet till öns kulturcentral.
Hembygdsförbundets insatser har varit svagare och färre än vi hade önskat. Brist på män brist på tid och brist på pengar har varit orsakerna. Vi behöver hjälp i arbetet och jag tillåter mig rikta en maning till er alla som är här i dag stöd vår verksamhet med ert intresse, med ekonomisk hjälp och med praktiskt arbete. Hjälp oss att bygga upp Gotlands Hembygdsförbund till öns kulturcentral, till ett forum där binder och vetensstkapsmän, arbetare o. konstnärer kan mötas i gemensam strävan för fosteröns bästa, för kulturlivets uppväckelse och nydaning, för känslolivets förädling, för tankelivets fördjupande. Där skulle folkets historia skrivas, där skulle den nya bygden skapas, där skulle forskningen stödjas, där skulle hembygden studeras, där skulle konst och musik och litteratur få ett hägn och en fristad. En tanke är väckt, en ringa början är gjord, nu ankommer det på gotlänningarna, nu ankommer det på er som är här i dag, om det skall bli något mer än ett hugskott och ett par trevande steg mot det stora målet.

Årets belöningar för ängsvård.
Landshövdingen fördelade under en paus i spelmansstämman årets belöningar till gotländska ängsvårdare och vidare skedde prisutdelning för hembygdsförbundets trädgårdstävling.
Den ståtliga kristallpokalen tilldelades Algot Bendelin, Botes i Anga, Karl Gardell, Björnungs i Lokrume, Jakob Olsson, Rums i Grötlingbo och R. V. A. Lindbom, Sles i Grötlingbo.
Statyetten för god ängsvård utdelades till Emil Jacobsson, Hägur i Eksta, Harry Larsson, Prostarve i Hogrän, Gustav Liljegren, Bredkvie i Fide, och Olof Olofsson, Björn. ungs i Lokrume.
Diplom från hembygdsförbundet tilldelades Frithiof Ekström, Källder i Linde, Arvid Lundborg, Ganne i Östergarn, Alfred Olsson, Botvalde i Stånga, Alf Jakobsson, Stenstugu i Barlingbo, Ernst Bendelin, Bendes i Anga, Karl Andersson, Axel Jakobsson och Henry Larsson, Liste i Norrlanda, Erhard Hammarström, Hammars på Fårö, Gustaf Olsson, Lansa på Fårö, Gustaf Pettersson, Kvinnegårda i Havdhem, Britta, Gunnar och Ernst Klintbom, Laksarve i Boge, Lilly och Hilding Falck, Laksarve i Boge.

Tio pristagare i trädgårdstävlingen.
I trädgårdstävlingen blev fru Alma Kristersson, Vanges i Burs, första pristagare och erhöll liksom. andre pristagren Arvid Larsson, Kyrkbols i Garda, en etsning av David Ahlqvist. Övriga pristagare erhöll det nyutkomna verket Natur på Gotland, samt Svenska väster, vilka böcker tillföll Edvin Johansson, Norrkvie i Grötlingbo, Elin Johansson, Orleifs i Linde, Dagny Hellgren, Runne i Sanda, Tyko Larsson, Lina myr, Hörsne, fru Anna Olsson, Bringsarve i Ardre, Aug. Söderström, Hallsarve i Fardhem, Albert Andersson, Hemmor i Lau, och fru Hilma Bergvall, Kyrklasse i Atlingbo.

Förbundets styrelse kan få upp till 12 ledamöter.
Hembygdsförbundets årsmöte hölls omedelbart före spelmansstämman under ledning av landshövding Nylander, som uttalade en fröhoppning om fortsatt framgång i förbundets arbete och om allt större förståelse för dess strävanden.
I tur att avgå ur styrelsen voro redaktör Arthur Nilsson, landstingsman Joel Herlitz, Halla, och konstnär David Ahlqvist, Ardre vilka samtliga återvaldes för två år. Till ny ledamot efter docent Mårten Stenberger valdes för ett år docent Greta Arwidson. Till suppleant i styrelsen nyvaldes landstingsman Erik Forslund, Väskinde.
Som revisorer omvaldes lantbr. John Wedin, Sanda, och nämndeman C. K. Gahnberg, Tofta, med fotograf, Henning Svensson, Hemse, som suppleant.
Årsmötet beslöt godkänna ett för, slag till ändring av stadgarnas par. 4, där det bestämmes att styrelsen skall bestå av sju ledamöter. Detta stycke skall få följande lydelse \”minst sju och högst tolv ledamöter samt minst tre och högst fem suppleanter för dessa\”
Vid det följande styrelsesammanträdet meddelade hr Ahlqvist sin avsikt att lämna ordförandeposten och till hans efterträdare valdes förutvarande vice ordföranden, hemmansägare Joel Herlitz, Nygranne i Halla. I samband med skiftet på denna post uttalade landshövding Nylander förbundets varma tack till hr Ahlqvist för hans starka, och bestående insats inom hembygdsvården och tog samtidigt fasta på hans löfte om fortsatt bistånd. Som sekreterare återvaldes landstingsman Erik Forslund och som kassör kamrer Arne Lindström.

Förbundet har nu 200 medlemmar.
Av årsberättelsen framgick, att verksamheten fortgått efter samma riktlinjer som tidigare. Stor uppmärksamhet har ägnats naturvården. Med Gotlands kraftverk har kontakt upprättats för att åvägabringa minsta möjliga skada på landskapet vid nya kraftledningars framdragande. Förslag till byggnads- och styckningsreglering av de gotländska stränderna har utarbetats av förbundet och ingivits till länsstyrelsen. för att vara lantmätarna till ledning vid ev. styckningar. Träd- och buskvegetationen vid smärre enskilda vägar är starkt hotad genom bestämmelsen, att avröjning av vägkanterna måste ske för att erhålla statsbidrag. Länets vägförvaltning har gjorts uppmärksam på detta förhållande. Ett kortregister med uppgifter om karaktär och kartskiss utvisande belägenhet har uppgjorts för ett 50-tal hävdängar. Arbetet med detta skall fortsätta för att så småningom omfatta samtliga hävdade ängar. Byggnadsvården har tagit förbundets uppmärksamhet i anspråk på olika sätt, bl. a. har samarbete inletts med firma Gotlandshus. En inventering av öns väderkvarnar har påbörjats och rönt stort intresse. Anslag har givits för restaurering av väderkvarnar i Lau, Hangvar, Akebäck och Ardre. Förbundet har vidare möjliggjort utgivandet av den gotländska. kalendern Gotländsk horisont. En ny hembygdsförening har bildats i Rone. I Garda har bildats en naturskyddsförening med hembygdsvård på programmet. Antalet betalande medlemmar utgjorde vid årsskiftet 162 enskilda och 36 korporationer. Kassaomslutningen har uppgått till kr. 5,212: 24 och behållningen itll kr. 2,435: 06.
de till sist ett tack för frikostigt skänkta gåvor samt till alla, som medverkat till det utmärkt goda resultatet. Missionsaftonen avslöts med en bönesång samt välsignelsen.
— Missionshusets stora sal har under hösten undergått en restauration och inredningen har härigenom fått en mera värdig och stämningsfull prägel. Allt är dock ännu inte färdigt, som målning och dylikt.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 December 1946
N:r 286