Orsaken till Toftaolyckan

anses klar: för hög fart.
En närmare utredning som i går gjordes på platsen för Toftaolyckan då en militärbil med 24 permittenter körde av vägen har gett vid handen att bilen till följd av den höga farten gått med alla fyra hjulen till vänster om körbanan hela 67 m innan den slutligen brakade in i ett stenröse varefter den slog runt. Föraren av olycksbilen torde ha åtal att vänta för ovarsamhet i trafiken.

\"\"
Svårt ramponerad hamnade olycksbilen inne på en stubbåker, hytten var tryckt bakåt och motorn hade lossnat vid krocken med stenarna.

Den breda asfaltvägen ut mot Toftagränsen har tydligen lockat bilföraren att friska på – möjligen har man också haft bråttom att hinna till Blåhäll före kl. 24. Polisen har ännu inte kunnat höra föraren som kvarligger på lasarettet och har följaktligen inte heller fått klarhet i om föraren ej observerat det varningstecken om smalnande väg som finns uppsatt strax innan asfaltsvälten övergår till vanlig landsväg eller om han helt enkelt nonchalerat varningen. Allt tyder på att han fortsatt i samma fart sedan han lämnat asfaltvägen och sedan tappat kontrollen över vagnen som hela 67 m gått utanför körbanan på vänstra sidan – bilar som kommer norrifrån har en viss benägenhet att dra sig över till vänster på detta ställe av vägen som efter en mindre backe går i en svag kurva. Det hela hade kanske avlöpt lyckligt om inte ett stenröse kommit i bilens väg. Bilen rusade rakt på detta och troligen har den rest sig med flaket i luften, varvid en del av passagerarna slungades av. Efter den våldsamma smällen ändrade bilen riktning och, gick upp med högra framhjulet på vägslänten så långt att den till slut slog runt. Att därvid ingen av d e åkande kom i kläm får anses sonin rena miraklet. Bilen stannade slutligen på en stubbåker på rätt köl.
Utredningen om olyckan kommer nu att fortsätta med förhör med passagerarna och föraren. Så värst omfattande torde denna inte bli – orsaken till olyckan anses fullt klar – för hög hastighet.

Gotlänningen
Tisdagen 9 september 1952
Nr 208

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *