Etikett: Stora Karlsö

Karlsö jakt- och djur- och djurskyddstärenings aktiebolag anhåller hos k. m:t om utfärdande af förbud för all jakt omkring Stora Karlsö å vattenområdet, äknadt från den linje, där strandrätten upphör och intill 3,000 meter från stranden, utom å den ena sidan af ön, som vetter åt Lilla Karlsö, där jakt skall vara förbjuden intill halfga afståndet emellan båda Karlsöarna, endast med undantag för den jakt å alkor, som Karlsöklubben anordnar en gång årligen.
Då klubben stiftades 1880 — framhålles bl. a. i skrifvelsen voro redan flera där förut häckande fågelarter utrotade, men ha så småningom, åter infunnit sig tack vare det oförtrutna skyddi, som klubben ägnat dem. Sillgrisslan var nära att utrotas, ty där fans endast kvar ett 20-tal ex. af denna att, och af Lord alen ett hundratal par. Båda arterna ha ökats i hög grad, hvilket särskildt beträffande sillgrisslan är af största intresse, då Karlsbazna utgöra hennes sista och enda häckplats i hela vårt land. Tordmulen finnes ju äfven häckande i mindre antal på några få andra öar. Ejder häckade då endast i ett fåtal par men har äfvenledes ansenligt ökats, fastän icke, till tusentals häckande par, Såsom klubbens stiftare hade tänkt sig. Men den har i istället härifrån talrikt blifvit spridd längs med stora sträckor af Gotlands västkust där den förut saknades eller blott sparsamt förekom: De grunda kuststräckorna lämna här gynsammare existensvilkor än Karlsö kan bjuda, där vitt, nets stora djup nödgar den att dyka långt efter födan.
Svärtan fans för 50 år sedan ännu häckande på Karlsö, men var vid klubbens stiftande utrotad sedan många år tillbaka. Först in på 1900-talet visade hon sig åter, hvar efter hon årligen ökats i antal. Grafanden, som anländer tidigast bland samsläktingarna, har tyvärr så småningom ansenligt ned gått i antal. Båda arterna äro värda allt det skydd som kan åstadkommas.
För Sveriges fauna skulle det särskildt — framhåller klubben till stöd för sin framställning om jaktförbud —vara. en svårersättlifg förlust, om sillgrisslan åter skullE nedgå i antal. Farhågor för dess utrotande — liksom för ett 30-ta. år sedan — kunna anses föreligga. Fågelbeståndet, kan också i sin helhet sägas vara af den art, att det är i högsta grad önskvärdt, att detsamma icke blott skyddas och fredas å ön och inom det ringa vattenområde, som strandrätten omfattar, utan äfven tillräckligt långt därutanför. I den mån som skjutrvapnen förbättrats och blifvit billigare och lättare att förvärfva ha svårigheterna att skydda fågellifvet å öar tilltagit i oroväckande grad.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 3 februari 1913
N:r 27