Etikett: Snöbohm

Af Alf Snöbohm.
Det var icke våld och tvång som införde läran om hvita krist i vårt land, utan det var övertygelsen, derför slog den ock rot i folkets hjertan; men det behöfdes låvg tid innan denna öfvertygelse kunde hinna blifva allmän. Redan på 800-talet började kristendomen blifva känd på Gotland, dels genom en eller annan hitkommen missionär, men mest genom gutarnes handelsfärder. »Guata-sagan», denna gamla och vigtiga urkund för kännedomen om Gatafolkets äldsta öden, berättar så om kristendomens införande: När gutarne voro hedningar, då seglade de med köpenskap uti alla land både kristna och hedniska. Då sågo (gutniske) köpmän kristna seder i kristna land. Då läto somlige sig der kristna och förde prester till Gotland. Omkring tvänne århundraden och kanske ändå ett balft dertill behöfdes innan den nya läran blifvit rotfäst på Gotland, ty först i slutet af elfte århundradet (1000talet) var kristendomen der allmänt antagen, fastän kristna långt förut funnos på ön och desse bär och der uppfört ett litet kapell af trä. Den trakt, der första stenkyrkan bygdes, fick nytt namn deraf och heter alltsedan Stenkyrka. Så kallades orten när Guta-sagan uppsattes, men att den ej hetat så när höfdingen L kkair den snabbtänkte (»Likkair Snielli») der aldraförst lät muppsätta på sin gård ett kapell, kan man sluta till af sagane ord, att Likkair var boende der som nu kallas Stenkyrka.
Författaren till »Den Guthilandiske Chronica», då varande prosten, sedan superintendenten, Hans BStrelov gifver en både lång och uppbyglig berättelse om gotländingarnes omvändelse. Huru fabelaktig den än är, har den dock blifvit at rätt måvoga antagen såsom fullt pålitlig, ja såsom en trosartikel. Jag vill anföra den i öfversättning och granska den något litet.
Sedan författaren omtalat att år 690 begynte vintren allhelgon (1 November) och fortfor till Gregori (17 Mars) och att »slig en vinter hade förr aldrig varit», berättar han:
»Vid den tiden (år 690?) är konung Olof Haraldsson, som sedan är kallad S:t Olof, fördrifven från Norge!) och kom genom Sverige i Östersjön. När han hörde att inbyggarne på Gotland voro hedningar, lät han sätta sig allena oförmärkt i land i »Hienem»2) (Hejnum) hvarest nu är torrt land och stora furgskogar. För få år sedan har man sett de stora jernringar, hvarvid hans skepp skulle varit fästade, nu uthuggne. Han befallte sina ölverstar att hålla sjön och på en bestämd dag möta honom på samma ställe. Emellertid kringreser han i landet, erfor hvad makt de bade och bur starka de voro, När han förnamm sig ej kunna bestå denna stora makt, ville han begifva sig till skeppen igen. Om aftonen tog han härberge i samma socken till Kyrkebys. När han af en »Pige» (flicka) skulle ledsagas till sängs, har han af sina underkläder blifvit förrådd. Flickan tittade igenom mvyckelhålet och uppenbarade för busbonden att denne man ej vore någon »Tröglere» (handelsman? tiggare?). Husbonden kom i tal med honom och gladde sig storligen, ty han hade hört mycket om honom. När S. Olof erfor att denne var en kristen, uppenbarar han för honom hvar hans skepp voro och att han hade i sinnet att omvända desse gutar till den kristlige tro. Denne sätter mod i S. Olof att han skulle begynna, der vore i landet måvga goda kristna, som aldrig skulle strida mot honom och som gerna sågo desse hedningars omvändelse. Nu begifver S. Ölot sig till sina skepp igen och. kommer straxt iland. När Herr Dacker, som bodde i Rate socken3) och var Nordergutarnes höfding, det förmärker, gör han sig färdig i en hast med sina krigsfolk. Båda härarne möttes i Läderbro4 på »Lacker Hede» (Lekar hejd)5). När S. Olof varseblifvit den gutniska bärers stora mängd, har han med alla de sina strax fallit på knä och gjort bön till Gud i himmelen, att han ville till sin sons Jesu Kristi kunskap omvända detta folk, hans knä och armar äro nedsjunkna i stenen, som i denna dag synligt är6). Här blef en hård strid7). På sistone är landets folk bortjagadt och största delen ihjälslagen8). Begynte då S. Olof att bränna och ingen förskona, hvarför de lofver att blifva kristne och gifver honom en stor skatt9). När Herr Ulmer »till Manegaards i Lye10), som var höfding för Sudergutarne, detta förspörjer, gör han sig strax färdig och vär han folket i ordning hade församlat berättar han, som var en god kristen, dem om S. Olof af Morge, burn Gud var med honom och ej något bevändt att strida mot honom som nu deras egna döda landsmän Norder-zutarne och största parten af Östergutarne buro vittne om, bättre att låta sig döpa och öfvergifva deras slemma gamla afguderi och tro på den ende sanna evige Guden, än att störta sig med kropp och »jäl i helvetet. Tillbjöd sig att med någre draga till S. Olof och göra förbund med honom som också skedde (De lofvade väl godt, men ville det icke gerna hålla). Nu blef beslutet att S. Olof skulle ligga der vintren öfver med sitt krigsfolk. Han inlade sina skepp och låt bygga Akirgarns!!) kyrka, på en holme, nu S. O!ofsholm. Samma kyrka är nu öde, något af muren är synligt. Ormica af Hienem med andre är kommen till 8. Olof. Hon(?) förärade honom 12 Oxar, 12 fyrhornade »Lambuckar», 12 tunnor Hvete och många andra stora klenodier. Hon är döpt och med henne har S. Olof rest till Kyrkebys och låt der uppbygga det stora stenbuset (om vintern?), der hans säng, hans stol, hans handfat i muren efter den tidens enfald är synligt. Han förärade dem en »Baarde» (bardisan) eller Yxa och en »Baulle» (en stor silfverskål).
Allt detta är dem beröfvadt af de Lybske när de intogo landet (1509 eller 1525). Om våren seglade S. Olof till Ryssland till »Jeridslaum» (Jarislav) sin svåger 1029». Så långt Strelov. Hvarifrån han tagit allt detta uppgifver han icke. Sannolikt är att dels munklegender, dels flera med hvarandra sammanblandade folksägner ligga till grund för hans berättelse, som författats på 1630 talet, (krönikan är tryckt 1633), således omkring 600 år efter Olof Haraldssons besök här. Vi vilja nu anföra en mycket äldre berättelse om samma besök, som tyckes blifvit uppsatt omkring ett eller två hundra år efter detsamma eller 400, kanske ett balft årtusende före Strelov12), således på en tid, då minnet deraf ännu kunde vara tämligen troget hos barnbarns barn till den generation, som lefvat i Olof Haraldssons dagar. Denna äldre berättelse fiones i Guta-sagan och lyder i öfversättning så, sedan först omtalats den förening, som ingåtts mellan Svea konung och Gutarne:
»Sedan derefter kom helge Olof konung flyende af Norge med skepp och lade i land, der som kallas Akergarp, der låg helge Olof lärge. Då for Ormika af Hejoum (»Hainaim») och flera rika män (Ormika var således en man, icke en qvinna såsom Strelov uppgifver) med sina gåfvor. Denne Örmika gaf honom tolf vädurar (»Veltru»,) med andra klenoder, Då gaf helge Olof konurg honom (mannen Ormika) två »bulla» (dryckeskärl!) och en »braidyxa» (stridsyxa). Då tog Ormika mot kristendom efter helge Olofs undervisning och gjorde sig bönahus på samma ställe, som nu stånder Åkergarns kyrka. Sedan for Helge Olof till »Jerz lafs» i »Hulmagardi» (Holmgård).»
Denna korta och enkla berättelse nämrer alls icke om någon strid mellan den afsatte norske konungen och gutarne och längre fram säger gutasagan: »Sedan gutarne sågo kristoa mäns seder, då lydde de Guds bud och lärda mäns undervisning och togo allmänneligt emot kristendomen med sin egen vilja utan tvång, så alt ingen tvang dem att blifva kristna». Denna uppgift uti en offentlig skriftlig handling, ty guta-sagan utgör ett bihang till gutalagen och innehåller de vilkor, under hvilka ön antog Sveakonungen till skyddsherre och Östgötabiskopen tjll biskop öfver Gotland, alltså är den så kallade sagan också ett offentligt dokument, minst 400 &r äldre än Strelov, må väl äga bättre vitsord och vara mera pålitlig än nyssnämde, i sina uppgifter om äldre tider så ophlitlige krönikeförfattare. Icke desto mindre har hans fabelaktiga berättelse vunnit hos många gotländske män och qvinnor sådan tilltro att de äro fallt och fast öfvertygade om dess riktighet och ause såsom vist och sant att det var af räddbåga för den landsflyktige för detta konungen Olof Haraldsson som Gotlands folk tvangs att antaga kristendomen13), Kanske torde hos en och annan det nu anförda kunna åstadkomma en riktigare Bsigt om bura Kristi heliga lära infördes i gutarnes land.

1) Det skedde 339 år senare eller 1029.
2) Uti registret från katolska tiden öfver Gotlands kyrkor skrifves namnet Hejneim, som nog skall vara Hejn-heim (Hejners hem). Man har velat förklara namnets betydelse vara hedningehem, men som hela landet var hedniskt, så har välej en viss trakt blifvit så kallad och dessutom var ju en kristen, Ormika, bosatt der. Sannolikare skall stammen Hein vara mansnamnet Ejnar, ty gotländingarne hafva fordom brukat sätta ett h framför ordet när det börjas med vokal — således Ejnars hem. 3) Dacker har nog varit Ducker, d. v. s. bonden på Ducker gård, hvilken dock ej ligger i Rutejiutan i grannsocknen Bunge. Att ett mansnamn Dacke funnits i Småland och en gård Dackemåla är säkert. 4) Läderbro har socknen aldrig hetat. Att namnet häntyder på bro är tydligt, men att här funnits en dylik af läder är en ren dikt. TI ett land så rikt; på skog som Gotland, behöfde man ej bygga bro af läder. Stamordet är säkerligen Här = hafvets gudomlighet. I katolska registret står Lstbu bro, men hade pamnet varit sådant, så hade det cj blifvit Lärbro, ty att förvandla t till r strider mot språkets natur, som tvärtom söker utesluta reder denna bokstaf bör fionas. 5) Lskarhejd betyder en skog eller hagmark, der lekar och kroppsöfningar brukat anställas. 6) Här sticker munklegenden fram, 7) Olof Haraldssons manskap kunde kneppast stiga till 300 man, ty det var med ringa makt han drog nr Norge. 8) Kungen vågade nog ej att mörda och bränna i ett land, som beboddes af en talrik krigsöfvad folkstam. Han hade just för sitt ovisa nit om kristendomen och sina våldsgerningar för dess utbredende förlorat Norges rike och norrmännens tillgifvenhet. 9) Att Olof tagit skatt på Gotland är sant, men det var nära 20 år förut innav han var kristen och som ung gosse låg utei vikingafärd. Det var sannolikt då som Dacker eller Ducker kämpade mot honom. Sägnerna om hans besök på Gotland hafva blifvit förblandade, 10) Ulmer tyckes ej vara något nordiskt mansnamn, kanske har namnet varit Ulfer, såsom mansnamnet Ulf stundom brukat skrifvas. Manegaards skall vara Mannegårda, så heter en gård i Lye, hvilken socken Sarelov säger fordom hafva hetat Manis (sid. 143). 11) »Akergarn» eller Sankt Olofs holm ligger på östra kusten i Helvigs socken. Namnet tyckes sammansatt af Akkeri = skeppsankar och garn (gotländska gahn) = strandbacke, således en strandbacke med ankarplats utanför. 12) Gutasagan tyckes vara uppsatt, efter urgamla, allmänt så:om fullt säkra antagna, sf bela folket kända sägner, ungefär på samma tid som Gutalagen i dess nuvarande redaktion eller ej långt derefter. Denna tid tyckes vara slutet af 1100-talet eller omkring 100 år efter kristendomens införande, ty den förbjuder att tro på mer än en gud, att utsätta nyfödda barn och att i lunder och på höjder offra åt hednagudar, hvilket visar att hedniska bruk ännu i smyg öfvades. Den förbjuder att hugga skog för munkar, eller skada deras gärdesgårdar och ägor, men nämner ingenting om nunnor, eburu Gotland hade ett nunnekloster, Sberga, som besatt jordagods, När Gutalagen uppsaties funnos således munkar på Gotland, men ej nunnor. Roma kloster är det äldsta af klostren på Gotland, Detta munkekloster anlades på 1600-talet. Solberga nuuvneklosten är nära ett årbundrade yngre. Gutalagen måste blifvit i dess nuvarande form uppsatt i slutet af 1100-talet eller början af 1200 talet och Gutasagan ungefär vid samma tid. 13) Såsom skäl för denna sin årigt åberopar allmogen »kröniko», hvarmed menas Strelovs krönika, som hos allmogen hålles i stor aktnivg och anses vara en pålitlig historia om Gotland. De hafva således ändå någon äldre författare att åberopa; men hvarpå stödja väl de sin åsigt, hvilka påstå och tro att det s. k. »Jungfrutornet» i Visby fått sitt namn deraf att en juugfru skall der blifvit lefvande inmurad, till straff för det hon förrådt Visby åt kung Valdemm? Jag har till och med hört en numera afliden lärd och skarpsinnig prest på landet och; åtskilliga Visbyboar tro sådant.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 December 1890
N:r 200