Liggande död

invid ett busksnår i en beteshage under Melstäde hemman i Hablingbo påträffades annandag påsk på e. m. hustru Greta Maria Hafdell från Gudings i Alfva, 79 år gammal, Gumman hade 12 sistlidne Mars gående begifvit sig till en slägting, enkan Snöbom vid Mickels i Hablingbo, dit hon årligen plägade företaga en vandring. Der hade hon, behjelplig med spånad, uppehållit sig till 21 Mars, då hon på e. m. begifvit sig af till sitt hem.
Liket företedde icke ringaste spår af yttre våld. Af hvad som vid polisförhöret framgått, antages med säkerhet, att hustra Hafdell tagit miste om vägen och förirrat sig allt längre och längre in i de vidsträckta hagarne, der hon till sist rådvill och utmattad sökt hvila och dervid insomnat, samt aflidit till följd af den starka kylan med ty åtföljande snöyra.

FÖRLORADT.

Den 10 Mars på e. m, förlorades å Klinte—Levide-vägen en hoprullad Begnkappa innehållande några toalettsaker, hvilken torde af tillvaratagsren återlemnas till handl. Snöbohm, Klintehamn, eller handl. Sandelin, Hemse.

Genom frivillig auktion

försäljas i handlanden Snöbohms magasin å Klintehamn lördagen den 31 Januari kl. 12 på dagen inventarierna, hvaribland särskildt framhålles en del alldeles nya segel, efter skonerten Lina.
Pröfningsrätt förbehålles. Godkände inropare erhålla betalningsanstånd till d. 1 Juni detta år. Andre betale kontan eller vid anfordran.
Klintehamn 16 Jan. 1891.
THEODOR BROBERG.

Kristendomens införande på Gotland.

Af Alf Snöbohm.
Det var icke våld och tvång som införde läran om hvita krist i vårt land, utan det var övertygelsen, derför slog den ock rot i folkets hjertan; men det behöfdes låvg tid innan denna öfvertygelse kunde hinna blifva allmän. Redan på 800-talet började kristendomen blifva känd på Gotland, dels genom en eller annan hitkommen missionär, men mest genom gutarnes handelsfärder. »Guata-sagan», denna gamla och vigtiga urkund för kännedomen om Gatafolkets äldsta öden, berättar så om kristendomens införande: När gutarne voro hedningar, då seglade de med köpenskap uti alla land både kristna och hedniska. Då sågo (gutniske) köpmän kristna seder i kristna land. Då läto somlige sig der kristna och förde prester till Gotland. Omkring tvänne århundraden och kanske ändå ett balft dertill behöfdes innan den nya läran blifvit rotfäst på Gotland, ty först i slutet af elfte århundradet (1000talet) var kristendomen der allmänt antagen, fastän kristna långt förut funnos på ön och desse bär och der uppfört ett litet kapell af trä. Den trakt, der första stenkyrkan bygdes, fick nytt namn deraf och heter alltsedan Stenkyrka. Så kallades orten när Guta-sagan uppsattes, men att den ej hetat så när höfdingen L kkair den snabbtänkte (»Likkair Snielli») der aldraförst lät muppsätta på sin gård ett kapell, kan man sluta till af sagane ord, att Likkair var boende der som nu kallas Stenkyrka.
Författaren till »Den Guthilandiske Chronica», då varande prosten, sedan superintendenten, Hans BStrelov gifver en både lång och uppbyglig berättelse om gotländingarnes omvändelse. Huru fabelaktig den än är, har den dock blifvit at rätt måvoga antagen såsom fullt pålitlig, ja såsom en trosartikel. Jag vill anföra den i öfversättning och granska den något litet.
Sedan författaren omtalat att år 690 begynte vintren allhelgon (1 November) och fortfor till Gregori (17 Mars) och att »slig en vinter hade förr aldrig varit», berättar han:
»Vid den tiden (år 690?) är konung Olof Haraldsson, som sedan är kallad S:t Olof, fördrifven från Norge!) och kom genom Sverige i Östersjön. När han hörde att inbyggarne på Gotland voro hedningar, lät han sätta sig allena oförmärkt i land i »Hienem»2) (Hejnum) hvarest nu är torrt land och stora furgskogar. För få år sedan har man sett de stora jernringar, hvarvid hans skepp skulle varit fästade, nu uthuggne. Han befallte sina ölverstar att hålla sjön och på en bestämd dag möta honom på samma ställe. Emellertid kringreser han i landet, erfor hvad makt de bade och bur starka de voro, När han förnamm sig ej kunna bestå denna stora makt, ville han begifva sig till skeppen igen. Om aftonen tog han härberge i samma socken till Kyrkebys. När han af en »Pige» (flicka) skulle ledsagas till sängs, har han af sina underkläder blifvit förrådd. Flickan tittade igenom mvyckelhålet och uppenbarade för busbonden att denne man ej vore någon »Tröglere» (handelsman? tiggare?). Husbonden kom i tal med honom och gladde sig storligen, ty han hade hört mycket om honom. När S. Olof erfor att denne var en kristen, uppenbarar han för honom hvar hans skepp voro och att han hade i sinnet att omvända desse gutar till den kristlige tro. Denne sätter mod i S. Olof att han skulle begynna, der vore i landet måvga goda kristna, som aldrig skulle strida mot honom och som gerna sågo desse hedningars omvändelse. Nu begifver S. Ölot sig till sina skepp igen och. kommer straxt iland. När Herr Dacker, som bodde i Rate socken3) och var Nordergutarnes höfding, det förmärker, gör han sig färdig i en hast med sina krigsfolk. Båda härarne möttes i Läderbro4 på »Lacker Hede» (Lekar hejd)5). När S. Olof varseblifvit den gutniska bärers stora mängd, har han med alla de sina strax fallit på knä och gjort bön till Gud i himmelen, att han ville till sin sons Jesu Kristi kunskap omvända detta folk, hans knä och armar äro nedsjunkna i stenen, som i denna dag synligt är6). Här blef en hård strid7). På sistone är landets folk bortjagadt och största delen ihjälslagen8). Begynte då S. Olof att bränna och ingen förskona, hvarför de lofver att blifva kristne och gifver honom en stor skatt9). När Herr Ulmer »till Manegaards i Lye10), som var höfding för Sudergutarne, detta förspörjer, gör han sig strax färdig och vär han folket i ordning hade församlat berättar han, som var en god kristen, dem om S. Olof af Morge, burn Gud var med honom och ej något bevändt att strida mot honom som nu deras egna döda landsmän Norder-zutarne och största parten af Östergutarne buro vittne om, bättre att låta sig döpa och öfvergifva deras slemma gamla afguderi och tro på den ende sanna evige Guden, än att störta sig med kropp och »jäl i helvetet. Tillbjöd sig att med någre draga till S. Olof och göra förbund med honom som också skedde (De lofvade väl godt, men ville det icke gerna hålla). Nu blef beslutet att S. Olof skulle ligga der vintren öfver med sitt krigsfolk. Han inlade sina skepp och låt bygga Akirgarns!!) kyrka, på en holme, nu S. O!ofsholm. Samma kyrka är nu öde, något af muren är synligt. Ormica af Hienem med andre är kommen till 8. Olof. Hon(?) förärade honom 12 Oxar, 12 fyrhornade »Lambuckar», 12 tunnor Hvete och många andra stora klenodier. Hon är döpt och med henne har S. Olof rest till Kyrkebys och låt der uppbygga det stora stenbuset (om vintern?), der hans säng, hans stol, hans handfat i muren efter den tidens enfald är synligt. Han förärade dem en »Baarde» (bardisan) eller Yxa och en »Baulle» (en stor silfverskål).
Allt detta är dem beröfvadt af de Lybske när de intogo landet (1509 eller 1525). Om våren seglade S. Olof till Ryssland till »Jeridslaum» (Jarislav) sin svåger 1029». Så långt Strelov. Hvarifrån han tagit allt detta uppgifver han icke. Sannolikt är att dels munklegender, dels flera med hvarandra sammanblandade folksägner ligga till grund för hans berättelse, som författats på 1630 talet, (krönikan är tryckt 1633), således omkring 600 år efter Olof Haraldssons besök här. Vi vilja nu anföra en mycket äldre berättelse om samma besök, som tyckes blifvit uppsatt omkring ett eller två hundra år efter detsamma eller 400, kanske ett balft årtusende före Strelov12), således på en tid, då minnet deraf ännu kunde vara tämligen troget hos barnbarns barn till den generation, som lefvat i Olof Haraldssons dagar. Denna äldre berättelse fiones i Guta-sagan och lyder i öfversättning så, sedan först omtalats den förening, som ingåtts mellan Svea konung och Gutarne:
»Sedan derefter kom helge Olof konung flyende af Norge med skepp och lade i land, der som kallas Akergarp, der låg helge Olof lärge. Då for Ormika af Hejoum (»Hainaim») och flera rika män (Ormika var således en man, icke en qvinna såsom Strelov uppgifver) med sina gåfvor. Denne Örmika gaf honom tolf vädurar (»Veltru»,) med andra klenoder, Då gaf helge Olof konurg honom (mannen Ormika) två »bulla» (dryckeskärl!) och en »braidyxa» (stridsyxa). Då tog Ormika mot kristendom efter helge Olofs undervisning och gjorde sig bönahus på samma ställe, som nu stånder Åkergarns kyrka. Sedan for Helge Olof till »Jerz lafs» i »Hulmagardi» (Holmgård).»
Denna korta och enkla berättelse nämrer alls icke om någon strid mellan den afsatte norske konungen och gutarne och längre fram säger gutasagan: »Sedan gutarne sågo kristoa mäns seder, då lydde de Guds bud och lärda mäns undervisning och togo allmänneligt emot kristendomen med sin egen vilja utan tvång, så alt ingen tvang dem att blifva kristna». Denna uppgift uti en offentlig skriftlig handling, ty guta-sagan utgör ett bihang till gutalagen och innehåller de vilkor, under hvilka ön antog Sveakonungen till skyddsherre och Östgötabiskopen tjll biskop öfver Gotland, alltså är den så kallade sagan också ett offentligt dokument, minst 400 &r äldre än Strelov, må väl äga bättre vitsord och vara mera pålitlig än nyssnämde, i sina uppgifter om äldre tider så ophlitlige krönikeförfattare. Icke desto mindre har hans fabelaktiga berättelse vunnit hos många gotländske män och qvinnor sådan tilltro att de äro fallt och fast öfvertygade om dess riktighet och ause såsom vist och sant att det var af räddbåga för den landsflyktige för detta konungen Olof Haraldsson som Gotlands folk tvangs att antaga kristendomen13), Kanske torde hos en och annan det nu anförda kunna åstadkomma en riktigare Bsigt om bura Kristi heliga lära infördes i gutarnes land.

1) Det skedde 339 år senare eller 1029.
2) Uti registret från katolska tiden öfver Gotlands kyrkor skrifves namnet Hejneim, som nog skall vara Hejn-heim (Hejners hem). Man har velat förklara namnets betydelse vara hedningehem, men som hela landet var hedniskt, så har välej en viss trakt blifvit så kallad och dessutom var ju en kristen, Ormika, bosatt der. Sannolikare skall stammen Hein vara mansnamnet Ejnar, ty gotländingarne hafva fordom brukat sätta ett h framför ordet när det börjas med vokal — således Ejnars hem. 3) Dacker har nog varit Ducker, d. v. s. bonden på Ducker gård, hvilken dock ej ligger i Rutejiutan i grannsocknen Bunge. Att ett mansnamn Dacke funnits i Småland och en gård Dackemåla är säkert. 4) Läderbro har socknen aldrig hetat. Att namnet häntyder på bro är tydligt, men att här funnits en dylik af läder är en ren dikt. TI ett land så rikt; på skog som Gotland, behöfde man ej bygga bro af läder. Stamordet är säkerligen Här = hafvets gudomlighet. I katolska registret står Lstbu bro, men hade pamnet varit sådant, så hade det cj blifvit Lärbro, ty att förvandla t till r strider mot språkets natur, som tvärtom söker utesluta reder denna bokstaf bör fionas. 5) Lskarhejd betyder en skog eller hagmark, der lekar och kroppsöfningar brukat anställas. 6) Här sticker munklegenden fram, 7) Olof Haraldssons manskap kunde kneppast stiga till 300 man, ty det var med ringa makt han drog nr Norge. 8) Kungen vågade nog ej att mörda och bränna i ett land, som beboddes af en talrik krigsöfvad folkstam. Han hade just för sitt ovisa nit om kristendomen och sina våldsgerningar för dess utbredende förlorat Norges rike och norrmännens tillgifvenhet. 9) Att Olof tagit skatt på Gotland är sant, men det var nära 20 år förut innav han var kristen och som ung gosse låg utei vikingafärd. Det var sannolikt då som Dacker eller Ducker kämpade mot honom. Sägnerna om hans besök på Gotland hafva blifvit förblandade, 10) Ulmer tyckes ej vara något nordiskt mansnamn, kanske har namnet varit Ulfer, såsom mansnamnet Ulf stundom brukat skrifvas. Manegaards skall vara Mannegårda, så heter en gård i Lye, hvilken socken Sarelov säger fordom hafva hetat Manis (sid. 143). 11) »Akergarn» eller Sankt Olofs holm ligger på östra kusten i Helvigs socken. Namnet tyckes sammansatt af Akkeri = skeppsankar och garn (gotländska gahn) = strandbacke, således en strandbacke med ankarplats utanför. 12) Gutasagan tyckes vara uppsatt, efter urgamla, allmänt så:om fullt säkra antagna, sf bela folket kända sägner, ungefär på samma tid som Gutalagen i dess nuvarande redaktion eller ej långt derefter. Denna tid tyckes vara slutet af 1100-talet eller omkring 100 år efter kristendomens införande, ty den förbjuder att tro på mer än en gud, att utsätta nyfödda barn och att i lunder och på höjder offra åt hednagudar, hvilket visar att hedniska bruk ännu i smyg öfvades. Den förbjuder att hugga skog för munkar, eller skada deras gärdesgårdar och ägor, men nämner ingenting om nunnor, eburu Gotland hade ett nunnekloster, Sberga, som besatt jordagods, När Gutalagen uppsaties funnos således munkar på Gotland, men ej nunnor. Roma kloster är det äldsta af klostren på Gotland, Detta munkekloster anlades på 1600-talet. Solberga nuuvneklosten är nära ett årbundrade yngre. Gutalagen måste blifvit i dess nuvarande form uppsatt i slutet af 1100-talet eller början af 1200 talet och Gutasagan ungefär vid samma tid. 13) Såsom skäl för denna sin årigt åberopar allmogen »kröniko», hvarmed menas Strelovs krönika, som hos allmogen hålles i stor aktnivg och anses vara en pålitlig historia om Gotland. De hafva således ändå någon äldre författare att åberopa; men hvarpå stödja väl de sin åsigt, hvilka påstå och tro att det s. k. »Jungfrutornet» i Visby fått sitt namn deraf att en juugfru skall der blifvit lefvande inmurad, till straff för det hon förrådt Visby åt kung Valdemm? Jag har till och med hört en numera afliden lärd och skarpsinnig prest på landet och; åtskilliga Visbyboar tro sådant.

En Gotländsk bondgård för 1500 år sedan.

För Gotlands Allehanda
af Nn.

På Gotland fins ett slags fornlemningar, som gå under benämningen »kämpagrafvar». Hur namnet uppkommit, vet man icke. Det är emellertid ett af exemplen på, att folktraditionen ej alltid är trogen, ty fornlemningarna i fråga äro alls inga grafvar, Det har visserligon ej saknats forskare, som ansett det sannolikt, att dessa s. k. »kämpagrafvar» skulle kunnat vara verkliga grafvar, men de flesta hafva, innan ännu någon sådan undersökts, förklarat, att de måste hafva tjenat något annat ändamål. Hvad detta varit, har man ej nied säkerhet vetat. En har gissat, att de varit forntida tempel; en annan att de äro. lemningar efter vanliga bostäder. Under de senare. åren hafva några sådana fornlemningar blifvit undersökta, och om dem vet man nu, att de en gång varit grundvalar till boningshus.
Från hela det öfriga Sverige, med undantag af Öland, äro fornlemningar af detta slag okända, och det torde derför ej vara öfverflödigt, att här lemna en beskrifning på deras utseende. Den är ock lätt gifven« Man tänke sig blott en stenblandad jordvall, som bildar en rektangelformig figur, stundom med raka, stundom med något böjda långsidor, och planen är färdig, Någon gång kan den vara nästan qvadratisk. Vallarnas höjd går vanligen ej öfver 3 till 4 fot. Deras längd och bredd kan deremot växla rätt betydligt. Vanligen uppgår den förra till 70 till 80 fot, men stundom till öfver 100, den senare vanligen till inemot 40 fot. Oftast är längden dubbelt så stor som bredden, men någon gång tre gånger så stor.
Sällan träffar man en sådan fornlemning ensam. Merendels ligga de i grupper på 3 till 4. Öfver 4 i en grupp torde ej finnas.
Öfver hela ön ligga de spridda, och nästan i hvarje socken skall man träffa på en grupp sådana gamla grundvalar.
Egendomligt är, att de allra flesta äro belägna i ängsmark. Är det nu så, att dessa fornlemningar visa sig hafva varit grundvalar till hus, då hafva ock en stor del af dessa sköna ängar, de nämligen, som ligga närmast omkring de gamla grundvalarna, en gång varit odlad åker. Man kan då med skäl fråga sig: hvad är det, som lagt dessa hundratals hus och åkertegar öde? Digerdöden, som enligt Snöbohm kom till Gotland 1348 och endast i Visby lär hafva skördat 8,000 offer, är det icke. De fynd, som gjorts i »kämpagrafvarna», visa, att dessa äro ett helt årtusen äldre.
Man kommer då lätt att tänka på en tilldragelse, som på ett lifligt sätt skildras i den på forngutniska skrifna gutasagan.
Sagans innehåll i denna del är i korthet följande:
Öns befolkning tillväxte så hastigt, att landet ej förmådde föda alla. Man utlottade då hvar 3:dje person för att flytta bort till främmande land. De, på hvilken lotten föll, skulle dock hafva rätt att taga med sig allt sitt lösöre. Lottning skedde, men de utlottade ville -ej godvilligt begifva sig i väg. De förskansade sig på en bergplatå, som kallas Torsborg, och uppförde der en mur så stor, att, enligt tillförlitliga beräkningar, det skulle kräfts 3,000 män under ett helt år att bygga densamma. De blefvo emellertid fördrifna derifrån, foro till den norr om Gotland belägna Fårön; uppförde äfven der en borg, men kunde ej heller der hålla stånd. De drogo nu öfver hafvet, befästade sig på Dagö, men blefvo fördrifna äfven härifrån. Då seglade de uppför Dina upp genom Ryssland. »Så långt drogo de», säger sagan, »att de kommo till Grekland. Der bådo de den grekiske konungen — hvarmed menas östromerske kejsaren — att få stanna mellan ny och nedan. Konungen lofvade det och tänkte icke, att det var fråga om mer än en månad. Sedan en månad gått, ville han derför visa bort dem. Men de svarade, att ny och nedan räckte alltjämt och sade, att så var dem lofvadt — nämligen att stanna alltid. Detta samtal kom för drottningens öron omsider. Då sade hon: »Min herre konung! Du lofvade dem bygga och bo under ny och nedan. Men det varar beständigt. Så må du ej återtaga ditt löfte» »Så bodde de qvar och bo der ännu och hafva ännu qvar en del af vårt språk.»
Efter denna lilla utflykt, under hvilken vi fått göra bekantskap med ett hos forntidens folk ej ovanligt drag att lägga in en dubbelmening i ett aftal — ett annat sådant känna vi från den på många ställen lokaliserade berättelsen om förvärfvandet af ett så stort stycke land, som kunde täckas med en hud — må vi återgå till våra »kämpagrafvar». Den händelse, som gjort alla dessa öde och öfvergifna, må nu hafva varit den i sagan omnämde utvandringen eller någon annan för oss obekant, visst är, att den måste varit mycket genomgripande. I våra dagar ligga »kämpagrafvarna» som märkliga minnen från gångna tider. Intet påminner nu om split och ofred. Man träder in i dem och befinner sig i de skönaste löfsälar af jättedimensioner, der man ser sig omgifven af lummiga väggar af buskar och ståtliga träd. En viss andaktsfull stämning kommer helt ofrivilligt öfver bosökaren, och man må ej undra, att en och annan, i den tanken att den yppiga vegetationen i alla tider utmärkt dessa platser, tagit dem för tempellundar, der förfädren samlats till religiösa sammankomster.
Men låtom oss nu närmare granska en sådan gammal boplats och se hvad den kan hafva att omtala, om vi söka reda på allt hvad der ligger gömdt Vi få dock ingalunda lita på, att lyckan genast är oss bevågen. Vi få ej heller göra oss räkning på att i allmänhet finna andra föremål än sådana, som man tappat eller rent af kastat bort såsom öfverflödiga eller obrukbara. En ointresserad skulle draga på munnén åt alla dessa små obetydligheter, för att icke säga skräp, såsom han skulle kalla dem; men ”icke så en intresserad. Ty han vet, att det är med tillhjelp af dylika småsaker, som man kan konstruera gångna tiders kulturhistoria, en historia, som för de äldsta tiderna eljest aldrig skulle kunnat skrifvas, emedan skriftliga urkunder från dessa tider fullständigt saknas, och som för ett yngre tidsskede skulle blifvit ofullständig, om man endast skulle hållit sig till sago-literaturen.
Vi göra början med några sådana grundvalar, som äro belägna i Hörsne socken på östra sidan af Gotland.
Här finnes på ett ställe midt inne i en vidsträckt ängstrakt ett antal af fyra kämpagrafvar (fig. 1). Tre af dem ligga ungefär i N—S, den fjerde i NY—SV. Den sistnämda är den längsta af dem och håller ej mindre än 117 fot i yttre längd.

Den minsta är betydligt kortare, men når dock upp till 66 fot. Nära intill dessa kämpagrafvar ligger ett tiotal små rösen och en skeppsformig sättning, troligen upplagda som grafvårdar öfver personer, som en gång bott här i gården. Några af dessa små rösen undersöktes för fyra år sedan på samma gång som två-af grundvalarna, men gåfvo ett mycket ringa utbyte.
Af större intresse voro de fynd, som gjordes i de två grundvalarna. I den ena träffades några delar af lerkärl samt en del ben af husdjur såsom nöt, får och svin. Några af dessa fynd gjordes i fornlemningarnas midt, liggande bland aska och kol. I den andra hittades djurben. Vidare träffades här en fot till ett slags gryta af lera. Det intressantaste fyndet var dock några försvarliga Kolade stockar, af hvilka bitar hittades liggande i kämpagrafvarnas längdriktning. När en åf dessa stockar bars bort, råkade den ene bäraren släppa sitt tag, hvarvid stocken föll till marken och remnade längs efter. I detsamma föll ur den en hel del bränd råg af vårt vanliga rågslag. Vid närmare efterseende befans det, att denna varit inlagd i tvenne djupa skåror i stocken. Öfver dessa hade man lagt näfver för att hindra rågen att falla ut. En smal jernten, som låg ofvanför, hade tjenat till att sammanhålla det hela. Rågen utgjorde åtminstone en kanna. Hvad man haft för afsigt, då man inlade denna råg i stocken, är svårt att med visshet . säga. Sannolikt har det varit något slags offer.
Fullständig kan man emellertid ej kalla denna undersökning af kämpagrafvarna i Hörsne. Man hade kommit i tvist vid ett landtmäteriskifte, om det var fornlemningar detta, och huru de skulle förläggas i skiftet. Det gälde derför här blott att konstatera, att det var verkliga fornlemningar; gräfningsanslaget var ock afpassadt derefter. Till följd häraf gräfdes endast en lång gång inne mellan vallarna samt en och annan tvärgång.
Nästa gång, år 1886, man kom i tillfälle att taga itu med en annan grupp kämpagrafvar, kunde man gå tillväga på annat sätt. Nu lät den, som ledde undersökningen, gräfva igenom och köra bort all ’jord ända in till kärnan af vallen, hvilken var lagd af sten, och det visade sig då, att de flesta fynden gjordes mot väggarna, helt få deremot i mellanrummet.
Denna nya grupp af kämpagrafvar, eller som vi rätt och slätt kunna säga, denna gamla bondgård, låg i öns norra del, i Hejnum socken. Gårdens namn är Rings och troligt är, att den hetat så redan på den tid, då dessa grundvalar tillkommit.
Platsen, der de ligga, befinner sig på gränsen mellan bördig åkermark och en hed, d. v. s. en jämn, ödslig mark, der kalkhällar här och hvar sticka upp och der endast enbuskar och lågväxta tallar kunna trifvas. Stråxt S härom vidtar gårdens gamla graffält, hvilket fortsätter i sydlig riktning, tills det sammanfaller med ett annat dylikt, hvilket tillhört Bjers gård, äfven denna af hög ålder. Ett hundratal grafvar äro här undersökta, och dessa skola blifva till god hjelp vid belysningen af många förhållanden vid det forna Rings, om hvilka fynden från grundvalarna ej kunna aflägga vittnesbörd.
I motsats till de flesta andra kämpagrafvar voro dessa alldeles fria från träd och sålunda lätta att komma åt ända intill muren. De skilde sig från de flesta andra deruti, att deras kärna tydligen var lagd af kalksten, hvilket syntes på några ställen der dels muren ännu stack upp ur vallen dels vallen blifvit skadad.
(Forts)

Till ledamöter i pröfningsnämden

för året har länsstyrelsen utsett:
lektorn C. J. Bergman, häradsskrifvaren Karl Nordahl, vagnmakaren K. Lindell, nämdemannven T. Viberg Endregårda i Endre, nämdeman P. Johansson Vellarfve i Roma; kyrkoherden K. F. Reuser i Stenkyrka, hemmansägären L. N. Eklund Nygårds i Fole, kalkbruksägaren L. D. Siltberg i Rute, handlanden Gunnar Bachér i Slite, skolläraren Viktor Carlsson i Gothem, hemmansägaren O. A. Nordström Björkbage i Dalhem, nämdemannen J. Österberg Hedeby i Kräklingbo, hemmansägaren J. O. Jacobsson Botval da i Ardre, hommansägaren A. J. Bergman Botvede i Sanda, styckjunkaren J. Vessman i Hogrän, handlanden R. Snöbohm i Klinte, hemmansägaren Joh. Johansson d. y. Gardarfve i Fardhem, hemmansägaren Herman Rosendal Rosarfve i Hafdhem, kyrkoherden P. R. Kullin i Vamlingbo, bemmansägaren Lars Jacobsson Tomsarfve i Eksta, handlanden Gastaf Cramér i Rone, bankdirektören W. Åkerman i Stånga, och hemmansägaren Anton Lagergren Kyrkebols i Garda.
Nämden sammanträder fredagen 19 nästkommånde September.

Auktion.

Lördagen den 28 dennes från kl. 10 f.m. kommer genom offentlig auktion för herr R. Snöbohms räkning vid ångsågen uti Orleifstjut, beläget på gränsen emellan Fröjel och Löjsta, till den högstbjudande försäljas omkring 150 tolfter dels svickare, vrak- och småbräder, 600 kastar flo- och grenved samt qvistved i mindre pärkar. Kände köpare erhålla anstånd med betalningen till den 1 Oktober detta år.
Fröjel i Juni 1890.
P. ENQVIST.

Bland badgäster

i Ronneby märkas frå Dora Snöbohm samt fröknarne Hilldur och Hermanna Snöbohm från Klintehamn.

Södra tredingens lärareförening

hade sitt årsmöte i folkhögskolans lokal i Hemse 19 Aug.
Mötet öppnades af ordföranden herr Snöbohm i Levide, hvilken gjorde en återblick på de af föreningen hållna mötena. Föreningen stiftades 1862 och har under denna tid hållit 16 möten. Under hela denna tid har herr S. stått såsom ordf. och bad att derifrån blifva entledigad, »ty», sade han, »jag är nu gammal och det torde vara det sista läraremöte jag bevistar».
Derefter skreds till behandlivg af Sveriges allmänna lärareföreniogs ärenden.
Särskildt blef diskussionen öfver Läseboks frågan rätt liflig. Man ansäg att den nuvarande Läseboken hade många förtjenster, men fullt tillfredsställande vore den icke, Det vore derför af högsta behof att få en ny sådan, som vore mera lättfattlig för folkskolans harn, äfvensom att staten fortfarande öfvertoge ledningen och utgifvandet af ny Läsebok samt lemnade täflan fri för författandet af en sådan.
Eftermiddagens sammanträde började med ett underhållande föredrag af doktor Sätervall öfver: »Medeltidens bygnadskonst särskildt med afseende på Gotland». Under föredraget förevisades planscher (ritade af föreläsaren) öfver de olika slag af pelare, som begagnats vid de gamles bygnader.
Sedan höll herr Snöbohm föredrag öfver: »Rosenkrantzarne och reformationen».
Till ordförande valdes skoll. Gahnström i Hafdhem och till sekreterare skoll. Fredin i Linde.

Gotlands Allehanda.
Måndagen 22 Augusti 1887.
N:r 67.

Haveriauktion

Torsdagen den 21 dennes kl. 11 f.m. låter undertecknad för vederbörandes räkning genom offentlig auktion vid hr R. Snöbohms magasin å Klintehamn försälja dels ilandbergade rundholt, segel, tågvirke, ankargods och öfrigå inventarier efter på resa frän Memel till Stettin i sjunkande tillstånd till Klintehamn inbergadetyskaskonerten» Johan», om 46,42 Register tons, som varit förd af kapt. C. Vierck, dels vraket efter samma fartyg. Betalningen erlägges kontant och närmare underrättelser lemnas på milt kontor eller hos herr R. Snöbohm å Klintehamn.
Visby den 15 Juli. 1887.
Carl L. Ekman.
Tyska rikets konsul på Gotland.

Gotlands Allehanda
Måndagen 18 Juni 1887
N:r 57.