Etikett: Snöbohm

För Gotlands Allehanda
af Nn.

På Gotland fins ett slags fornlemningar, som gå under benämningen »kämpagrafvar». Hur namnet uppkommit, vet man icke. Det är emellertid ett af exemplen på, att folktraditionen ej alltid är trogen, ty fornlemningarna i fråga äro alls inga grafvar, Det har visserligon ej saknats forskare, som ansett det sannolikt, att dessa s. k. »kämpagrafvar» skulle kunnat vara verkliga grafvar, men de flesta hafva, innan ännu någon sådan undersökts, förklarat, att de måste hafva tjenat något annat ändamål. Hvad detta varit, har man ej nied säkerhet vetat. En har gissat, att de varit forntida tempel; en annan att de äro. lemningar efter vanliga bostäder. Under de senare. åren hafva några sådana fornlemningar blifvit undersökta, och om dem vet man nu, att de en gång varit grundvalar till boningshus.
Från hela det öfriga Sverige, med undantag af Öland, äro fornlemningar af detta slag okända, och det torde derför ej vara öfverflödigt, att här lemna en beskrifning på deras utseende. Den är ock lätt gifven« Man tänke sig blott en stenblandad jordvall, som bildar en rektangelformig figur, stundom med raka, stundom med något böjda långsidor, och planen är färdig, Någon gång kan den vara nästan qvadratisk. Vallarnas höjd går vanligen ej öfver 3 till 4 fot. Deras längd och bredd kan deremot växla rätt betydligt. Vanligen uppgår den förra till 70 till 80 fot, men stundom till öfver 100, den senare vanligen till inemot 40 fot. Oftast är längden dubbelt så stor som bredden, men någon gång tre gånger så stor.
Sällan träffar man en sådan fornlemning ensam. Merendels ligga de i grupper på 3 till 4. Öfver 4 i en grupp torde ej finnas.
Öfver hela ön ligga de spridda, och nästan i hvarje socken skall man träffa på en grupp sådana gamla grundvalar.
Egendomligt är, att de allra flesta äro belägna i ängsmark. Är det nu så, att dessa fornlemningar visa sig hafva varit grundvalar till hus, då hafva ock en stor del af dessa sköna ängar, de nämligen, som ligga närmast omkring de gamla grundvalarna, en gång varit odlad åker. Man kan då med skäl fråga sig: hvad är det, som lagt dessa hundratals hus och åkertegar öde? Digerdöden, som enligt Snöbohm kom till Gotland 1348 och endast i Visby lär hafva skördat 8,000 offer, är det icke. De fynd, som gjorts i »kämpagrafvarna», visa, att dessa äro ett helt årtusen äldre.
Man kommer då lätt att tänka på en tilldragelse, som på ett lifligt sätt skildras i den på forngutniska skrifna gutasagan.
Sagans innehåll i denna del är i korthet följande:
Öns befolkning tillväxte så hastigt, att landet ej förmådde föda alla. Man utlottade då hvar 3:dje person för att flytta bort till främmande land. De, på hvilken lotten föll, skulle dock hafva rätt att taga med sig allt sitt lösöre. Lottning skedde, men de utlottade ville -ej godvilligt begifva sig i väg. De förskansade sig på en bergplatå, som kallas Torsborg, och uppförde der en mur så stor, att, enligt tillförlitliga beräkningar, det skulle kräfts 3,000 män under ett helt år att bygga densamma. De blefvo emellertid fördrifna derifrån, foro till den norr om Gotland belägna Fårön; uppförde äfven der en borg, men kunde ej heller der hålla stånd. De drogo nu öfver hafvet, befästade sig på Dagö, men blefvo fördrifna äfven härifrån. Då seglade de uppför Dina upp genom Ryssland. »Så långt drogo de», säger sagan, »att de kommo till Grekland. Der bådo de den grekiske konungen — hvarmed menas östromerske kejsaren — att få stanna mellan ny och nedan. Konungen lofvade det och tänkte icke, att det var fråga om mer än en månad. Sedan en månad gått, ville han derför visa bort dem. Men de svarade, att ny och nedan räckte alltjämt och sade, att så var dem lofvadt — nämligen att stanna alltid. Detta samtal kom för drottningens öron omsider. Då sade hon: »Min herre konung! Du lofvade dem bygga och bo under ny och nedan. Men det varar beständigt. Så må du ej återtaga ditt löfte» »Så bodde de qvar och bo der ännu och hafva ännu qvar en del af vårt språk.»
Efter denna lilla utflykt, under hvilken vi fått göra bekantskap med ett hos forntidens folk ej ovanligt drag att lägga in en dubbelmening i ett aftal — ett annat sådant känna vi från den på många ställen lokaliserade berättelsen om förvärfvandet af ett så stort stycke land, som kunde täckas med en hud — må vi återgå till våra »kämpagrafvar». Den händelse, som gjort alla dessa öde och öfvergifna, må nu hafva varit den i sagan omnämde utvandringen eller någon annan för oss obekant, visst är, att den måste varit mycket genomgripande. I våra dagar ligga »kämpagrafvarna» som märkliga minnen från gångna tider. Intet påminner nu om split och ofred. Man träder in i dem och befinner sig i de skönaste löfsälar af jättedimensioner, der man ser sig omgifven af lummiga väggar af buskar och ståtliga träd. En viss andaktsfull stämning kommer helt ofrivilligt öfver bosökaren, och man må ej undra, att en och annan, i den tanken att den yppiga vegetationen i alla tider utmärkt dessa platser, tagit dem för tempellundar, der förfädren samlats till religiösa sammankomster.
Men låtom oss nu närmare granska en sådan gammal boplats och se hvad den kan hafva att omtala, om vi söka reda på allt hvad der ligger gömdt Vi få dock ingalunda lita på, att lyckan genast är oss bevågen. Vi få ej heller göra oss räkning på att i allmänhet finna andra föremål än sådana, som man tappat eller rent af kastat bort såsom öfverflödiga eller obrukbara. En ointresserad skulle draga på munnén åt alla dessa små obetydligheter, för att icke säga skräp, såsom han skulle kalla dem; men ”icke så en intresserad. Ty han vet, att det är med tillhjelp af dylika småsaker, som man kan konstruera gångna tiders kulturhistoria, en historia, som för de äldsta tiderna eljest aldrig skulle kunnat skrifvas, emedan skriftliga urkunder från dessa tider fullständigt saknas, och som för ett yngre tidsskede skulle blifvit ofullständig, om man endast skulle hållit sig till sago-literaturen.
Vi göra början med några sådana grundvalar, som äro belägna i Hörsne socken på östra sidan af Gotland.
Här finnes på ett ställe midt inne i en vidsträckt ängstrakt ett antal af fyra kämpagrafvar (fig. 1). Tre af dem ligga ungefär i N—S, den fjerde i NY—SV. Den sistnämda är den längsta af dem och håller ej mindre än 117 fot i yttre längd.

Den minsta är betydligt kortare, men når dock upp till 66 fot. Nära intill dessa kämpagrafvar ligger ett tiotal små rösen och en skeppsformig sättning, troligen upplagda som grafvårdar öfver personer, som en gång bott här i gården. Några af dessa små rösen undersöktes för fyra år sedan på samma gång som två-af grundvalarna, men gåfvo ett mycket ringa utbyte.
Af större intresse voro de fynd, som gjordes i de två grundvalarna. I den ena träffades några delar af lerkärl samt en del ben af husdjur såsom nöt, får och svin. Några af dessa fynd gjordes i fornlemningarnas midt, liggande bland aska och kol. I den andra hittades djurben. Vidare träffades här en fot till ett slags gryta af lera. Det intressantaste fyndet var dock några försvarliga Kolade stockar, af hvilka bitar hittades liggande i kämpagrafvarnas längdriktning. När en åf dessa stockar bars bort, råkade den ene bäraren släppa sitt tag, hvarvid stocken föll till marken och remnade längs efter. I detsamma föll ur den en hel del bränd råg af vårt vanliga rågslag. Vid närmare efterseende befans det, att denna varit inlagd i tvenne djupa skåror i stocken. Öfver dessa hade man lagt näfver för att hindra rågen att falla ut. En smal jernten, som låg ofvanför, hade tjenat till att sammanhålla det hela. Rågen utgjorde åtminstone en kanna. Hvad man haft för afsigt, då man inlade denna råg i stocken, är svårt att med visshet . säga. Sannolikt har det varit något slags offer.
Fullständig kan man emellertid ej kalla denna undersökning af kämpagrafvarna i Hörsne. Man hade kommit i tvist vid ett landtmäteriskifte, om det var fornlemningar detta, och huru de skulle förläggas i skiftet. Det gälde derför här blott att konstatera, att det var verkliga fornlemningar; gräfningsanslaget var ock afpassadt derefter. Till följd häraf gräfdes endast en lång gång inne mellan vallarna samt en och annan tvärgång.
Nästa gång, år 1886, man kom i tillfälle att taga itu med en annan grupp kämpagrafvar, kunde man gå tillväga på annat sätt. Nu lät den, som ledde undersökningen, gräfva igenom och köra bort all \’jord ända in till kärnan af vallen, hvilken var lagd af sten, och det visade sig då, att de flesta fynden gjordes mot väggarna, helt få deremot i mellanrummet.
Denna nya grupp af kämpagrafvar, eller som vi rätt och slätt kunna säga, denna gamla bondgård, låg i öns norra del, i Hejnum socken. Gårdens namn är Rings och troligt är, att den hetat så redan på den tid, då dessa grundvalar tillkommit.
Platsen, der de ligga, befinner sig på gränsen mellan bördig åkermark och en hed, d. v. s. en jämn, ödslig mark, der kalkhällar här och hvar sticka upp och der endast enbuskar och lågväxta tallar kunna trifvas. Stråxt S härom vidtar gårdens gamla graffält, hvilket fortsätter i sydlig riktning, tills det sammanfaller med ett annat dylikt, hvilket tillhört Bjers gård, äfven denna af hög ålder. Ett hundratal grafvar äro här undersökta, och dessa skola blifva till god hjelp vid belysningen af många förhållanden vid det forna Rings, om hvilka fynden från grundvalarna ej kunna aflägga vittnesbörd.
I motsats till de flesta andra kämpagrafvar voro dessa alldeles fria från träd och sålunda lätta att komma åt ända intill muren. De skilde sig från de flesta andra deruti, att deras kärna tydligen var lagd af kalksten, hvilket syntes på några ställen der dels muren ännu stack upp ur vallen dels vallen blifvit skadad.
(Forts)

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 December 1890
N:r 189