Etikett: Snöbohm

till ett antal af omkring 50, hade på inbjudning af folkskoleinspektören i onsdags samlats till möte i folkskolehuset härstädes. Till ordförande utsågs folkskoleinspektören dr Rosman samt till sekreterare skollärarne A. F. Snöbohm och F. Lindström. Mötet öppnades kl. 10 f. m. med bön och sång, hvarefter dr Rosman redogjorde för åtskilliga förändringar i afseende på folkskolan, som sedan förra stiftsmötet inträffat. Så hade folkskolornas antal ökats från 76 till 78, småskolornas från 33 till 38. 8 nya ordinarie lärare samt 1 lärarinna hade tillsatts, 3 lärare hade vunnit transport samt 4 med döden afgått. För närvarande voro 7 platser obesatta. Efter uppläsning af protokollet från senaste stiftsmöte, 1873, skreds till behandling af de framstälda öfverläggningsfrågorna, af hvilka den första ljöd:

Finnes mellan hemmet och folkskolan i allmänhet en samverkan?
Hr Snöbohm höll före, att om en sådan samverkan visserligen kunde sägas ega rum på det kristliga och sedliga området; den på det\”rent intellektuela vore högst ringa, enär katekesen voreden enda bok, hvarigenom barnen i hemmet inhämtade något vetande.— Pastor Lyth ansåg förhållandet af samverkan mellan hem och skola ytterst betingas af ett lifligt medvetande å ömse sidor om nödvändigheten för det upväxande slägtets uppfostrar af en sådan samverkan. Erinrade om Tegnérs uppfattning af skolans betydelse såsom mera undervisande, hemmets såsom mera uppfostrande. I vissa afseende syntes det som om gemensamheten mellan skolan och hemmet borde mycket mera än hvad nu är förhållandet behjertas och underhållas. Pastor Uddin fann svaret på den framstälda frågan rätt nedslående. Skolan betraktades tyvärr ännu som ett onus som endast kostade pengar, och hvars ändamål långt ifrån vore klart för alla. Många sände sina barn dit kanske mest för att för en stund bli af med dem. Bristen på insigt af skolans vigt och betydelse framginge bland anvat af den omständigheten att det är så sällan man på examen får se en far eller mor närvarande. Önskade ett tillägg till frågan i syfte att få utredt, huru en lifligare samverkan mellan hem och skola bäst skulle kunna främjas. — Skolläraren Pettersson ansåg det band, som fäster hemmet vid skolan vara ganska skört. En och annan ljusglimt till ett bättre förhållande spörjes dock stundom, såsom t. ex. derutinnan att det nu rätt ofta händer att föräldrarne fråga läraren till råds i frågor, som röra barnens uppfostran, deras lynnen och behandling.Mesta inflytandet uti förevarande hänseende trodde talaren att läraren, ej folket, kunde utöfva. Läraren bör genom sjelfstudium, ökade insigter och ett oklanderligt uppförande skaffa sig det förtroende hos folket, som ett godt anseende alltid ingifver. En samverkan mellan skolan och hemmet kunde efter talarens åsigt anses hafva börjat och det gälde för läraren att bringa den till utveckling. — Skolläraren Lindström hade i de flesta hem icke kunnat spåra någon sådan samverkan, hvarom här var fråga. Nog sände man barnen i skolan, men sedan frågade man litet eller intet efter dem. Läraren får i många fall bära skulden för de fel hos barnen, som alstrats i hemmet och der bort afbjelpas. Vidare beröfvade man barnen tiden för hemlexornas öfverläsande, och talaren ansåg sig med ett ord tyvärr icke kunna annat än på den framstälda frågan svara ett bleklagdt nej.
— Skolläraren Bändelin: föräldrarne så godt som fritaga sig från all undervisningsskyldighet. Barn som redan hunnit 7 års ålder sändas till skolan utan den ringaste underbyggnad. Först när skolsalen är öfverfyld, börjar man känna behofvet af småskolor.
Pastor Uddin: Man hade å ena sidan påstått om småskolorna att de endast vore till för att minska, skollärarens arbete, men å andra sidan kunde man ock från föräldrarnes sida märka att de genom småskolorna ansågo sig fritagne från allt besvär med barnens första undervisning. En samverkan mellan skolan och hemmet möjliggöres i främsta rummet derigenom, att läraren oklanderligt sköter sitt kall och att föräldrarne genom att oftare besöka skolan visa sitt intresse för barnens undervisning och uppmuntra läraren i stället för att såsom nu stundom händer i barnens närvaro klandra hans undervisning, ett beklagligt oskick, som ordföranden i skolrådet borde på det allvarligaste söka stäfja.
Intendenten P. A, Säve erinrade hurusom man, utan att förringa skolans betydelse, dock måste anse hemmet såsom härden för vårt slägtes uppfostran. Hemmot har ock ända intill våra dagar varit den enda undervisningsanstalten om ock den undervisning, som der meddelades inskränkte sig till kristendomskunskap. Då lärde man genom minnet, ej genom boken och märkvärdigt är att den minneskraft hos folket, på hvilken man då kunde få höra förvånande prof, nu är stadd i aftagande. Gudsfruktan och vördnaden för föräldrar var då varmare än nu. Påminde sig en gång af en gammal man hafva hört uttalas den enligt talarens åsigt riktiga anmärkningen att allting gått framåt undantagandes gudsfruktan, ett förhållande som man väl icke kunde tillskrifva nutidens undervisning, men som dock vore af beskaffenhet att böra af folkskolan särskildt betraktas. -— Skoll. L. Enderberg, Endre: Föräldrarne voro mer måne om att barnen skulle lära sig något, än om deras seder och uppförande. Ej i många hem höllos, såsom i skolan, morgon- och aftonböner; skolans seder medfördes icke till hemmet, men väl tvärt om. Tal. framhöll, hurusom lydnaden nära nog upphört; man ville vara ”fri”, men barnet skall läras. att det har pligter att uppfylla, något som hemmet ej vill veta utaf. Man borde söka öfvertyga föräldrarne, att sådana, som de släppa sina barn ifrån sig till skolan, få de dem åter. — Int. Säve framhöll ytterligare, huru man i förra tider inhomtade kunskap, genom att lära icke mycket men väl, och hvilket uppodladt minne, den tidens folk hade; ”nu läser man tidningarna, i s. f. fordom bibeln”, och väl vore om något af den kristliga enfald, som utmärkt förra tiders folk, kunde återinföras, ty deraf skulle en lifligare samverkan mellan skolan och hemmet möjligen blifva en frukt. — V. pastor Axel Lyth: en samverkan förutsatte ett gemensamt mål; detta vore för folkskolan att bilda menniskor, d. v. s. göra dem skicklige att utföra sin kallelse i lifvet. Man borde lägga vigt på att i skolan bildas personer, hvarför mera borde aktgifvas på bildandet af personlig tro och en genomgrundad, fast öfvertygelse, något som i våra tider vore högst sällsynt, liksom äfven att finna en far och mor, ja äfven lärare med en sådan öfvertygelse. Svårigheten att bibringa en sådan vore ock stor, i anseende till ”den otyglade frihetsanda”, som allt mer och mer griper \”omkring sig, och hvilken trycker skolan samt hindrar hennes verksamhet. En samverkan funnes väl, men ofta är den ej en uppfostrande samverkan, utan tvärt om, hvilken talarens åsigt ej innebure en förebråelse, utan vore att betrakta såsom endast en nödvändig följd af ”tidsamdan”. Skulle sålunda något kunna göras, måste folkskolan ”sätta sig i opposition mot tidsandan”, samt inskärpa vördnad för det bestående, lydnad för\” äldre samt hjertats enfald.
Sedan öfverläggningen om denna fråga förklarats slutad, uttalade mötet såsom sin åsigt: ”En samverkan mellan hem och skola anses väl inom stiftet förefinnas, ehuru icke i tillfredsställande grad.” 2:dra frågan: Hvilka öfningar anses lämpa sig bäst för barnens arbete på egen hand i skolan?Skoll. Snöbohm ansåg de s. k. ”tysta” dfningarna, skrif-, räkne- och ritöfningar såsom de lämpligaste. — Intendenten Säve förordade särskildt ritkonsten; att hafva färdighet deri vore nära nog lika nödvändigt, som att kunna ”läsa i bok” och ”skri\’va sitt namn”. Läraren kunde, om han egde denna färdighet, göra undervisningen mera åskådlig, äfven lärjungen skulle med en sådan färdighet lättare kunna reda sig i många af lifvets bestyr, t. ex. vid nybyggnader. Dock borde vid denna öfning inga mätdon begagnas, utan endast ögat, och naturligtvis skulle läraren sjelf först vara skicklig i denna konst, innan lärjungens öfning deri börjades. Syftemålet skulle dessutom aldrig vara estetiskt, eller att bilda konstnärer, utan endast ekonomiskt. Afven handarbete skulle kunna mer än nu öfvas i skolan. Man hade talat om en samverkan mellan hemmet och skolan, men största bindemedlet dervidlag skulle slöjden kunna utgöra. Föräldrarne skulle få mer aktning för skolan och barnens undervisning derstädes, om de såge dem i hemmet sysselsätta sig med något arbete. Tal. hade sig bekant, att åtminstone på ett ställe på Gotland slöjdundervisning i folkskolan försökts; roligt skulle det vara att få höra denne, här närvarande lärares erfarenhet i detta ämne. — Kom. Uddin varnade mot att på egen hand öfva barnen i innan\’äsning. — Skoll. LC. Enderberg, Endre, ansåg äfven kristendomsöfningar omöjliga; bäst vore stilskrifning och teckning. Tal. förmodade, att möjligen han sjelf vore den af intendenten Säve påpekade läraren; han upplyste, att såväl i Hogrän, der han förut varit anstäld såsom lärare, som i Endre, hans nuvarande verkningskrets, skolgossarne alltid haft och hafva fritt tillträde till hans egen snickareverkstad, hvarest de under hans ledning, fingo lära sig handtera verktygen. Till sin bedröfvelse hade han dock ej funnit särdeles månge af gossarne lifvade för hyfvelbänken, knifven och svarfstolen. På middagsstunden plägade nu vid pass ett tjogtal egna sig något åt denna öfning. Svårt vore ock, att med lärotidens nuvarande indelning kunna inrymma någon tid för slöjd; lärarens närvore nödvändig, så att sålunda hörde detta ämne egentligen icke till den nu afhandlade frågan. — Pastor J. Odin ansåg såsom \”lämplig äfven all slags rättskrifning, vare sig efter diktamen af en mer försigkommen lärjunge, eller afskrifning efter en bok, eller ur minnet t. ex. reproduktion af en lexa i historien eller annat ämne. Skoll. Snöbohm förordade äfven skrifning öfver ett uppgifvet, enkelt ämne, ty genom en sådan öfning tvingades barnet att tänka. Man borde dock först samtala med barnet öfver ämnet, så att det hade ämnet fullt klart för sig. — Skoll. L. Enderberg hade försökt dikteringsskrifning, äfvensom uppsatsskrifning, men nödgats upphöra med båda, emedan resultaten ej blifvit så goda, som han väntat. — Äfven int. Säve yttrade sig mot dikteringsskrifning — V. pastor A. Lyth, som ansåg denna fråga nära sammanhängande med frågan, efter hvilka grunder läsordning borde uppgöras, ansåg just dessa öfningar på egen hand såsom en al de hufvudsakligaste grunderna härför. Ansåg derjemte, att om ”lankastermetoden” tillämpades, kunde många olika öfningar samtidigt användas, samt att skrifning, i en eller annan form, under lärarens uppsigt, borde öfvas minst 1 timme hvarenda dag.
Man enades om följande beslut: Mötet anser ritning och välskrifning såsom de lämpligaste öfningarna på egen hand i skolan; om lämpligheten af dikteringsskrifning, uppsatsskrifning och tafleräkning voro deremot meningarna under öfverläggningen delade.

— Vid den fest, som på qvällen anordnats i källarm. -Smedmans trädgård, och vid hvilken den hjertligaste stämning rådde, afsjöngos fosterländska sånger samt föreslogos åtskilliga skålar, af hvilka vi särskildt anteckna den af intendenten Säve för folkskolläraren A. F. Snöbohm, hvarvid framhöllos hr Snöbohwms förtjenster särskildt om fornforskningen och i synnerhet den gotländska. Festen afslutades med en enkel sexa.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 19 Augusti 1876
N:r 66